Pilot In Command

När så nu teorikursen är avklarad har jag haft mer tid över att flyga klart mig inför det stora slutprovet – uppflygningen. Helt enligt planerna jag gjorde upp när jag började flyga är det nu mitt i den svenska sommaren och så gott som varje dag bjuder på enastående flygväder. Så även i fredags morse. Morgonens väderleksrapport lovade molnfria skyar och knappt någon vind, med en kallfront sakta på väg österut, än så länge dock på behörigt avstånd.

Jag hade från början tänkt flyga från Bromma till Västerås, men på min flyglärares initiativ bestämde vi att jag skulle ta en lite längre tur förbi Eskilstuna också. Mitt flygplan för dagen, SE-GLU, är en PA-28-161 som klarar drygt fyra timmars flygning med standardtankning (128 liter). En snabb överslagsräkning gjorde gällande att min lilla sväng skulle ta drygt 1½ timme. Eftersom jag skulle flyga ensam i ett i övrigt olastat flygplan behövde vi alltså inte lägga någon större möda på bränsle- eller lastberäkningar, så jag ringde upp Brommatornet och anmälde min utpassering.

Starten från Bromma gick helt utan konstigheter och jag styrde ut mot Adelsö för att ta mig via Strängnäs upp mot Västerås. SE-GLU saknar moderna nymodigheter som GPS, istället finns två VOR-mottagare – navigeringsinstrument som ger riktningen till radiofyrar på marken. För den här flygningen skulle jag egentligen ha kunnat klara mig helt utan navigeringsutrustning eftersom jag flög i hyfsat välbekanta trakter. Med detta sagt hade jag gärna haft GPS också, som en extra säkerhet!

Hellre än att flyga direkt mot Västerås så följde jag vattenrännan förbi Stallarholmen, fram till Strängnäs och upp via Strängnäsfjärden, som pekar nästan rakt på Västerås flygplats. På väg mot Strängnäs ropade jag upp Stockholm Control på radion för att höra om det fanns någon känd trafik i luftrummet mellan mig och Västerås. De kände inte till någon trafik men upplyste mig om att Västerås flygplats var stängd. Jag blev lite osäker på om de menade att jag skulle ge tusan i att landa där eller om de helt enkelt ville kolla så att jag visste att det inte satt någon i tornet. Eftersom jag hade ringt före start visste jag redan att flygplatsen var stängd, men det utgör normalt inget hinder för att landa där – så länge man inte vill ta sig in eller ut från flygplatsen på marken, vill säga. Idag hade jag emellertid inte för avsikt att göra mer än en “studs” – alltså en landning med omedelbar start.

På väg in mot Västerås kontrollzon (som nu inte var upprättad eftersom tornet var stängt) ropade jag ändå upp tornfrekvensen för att se om den bevakades av någon, men jag fick inget svar. Även på närliggande Johannisbergs flygfälts radiofrekvens var det stendött. Detta förvånade mig en smula då jag hade förväntat mig något liv på Johannisberg – där finns bland annat en väldigt aktiv fallskärmsverksamhet, och jag hade nog trott att de skulle dra nytta av en vacker morgon som denna.

När jag flög in över golfbanan i kontrollzonens ytterkant kunde jag inte se någon aktivitet alls i luften. Vinden var av allt att döma sydlig men nästan försumbar i styrka så jag lade mig i landningsvarvet för bana 19 efter att ha försäkrat mig en extra gång om att ingen annan trafik fanns på eller i närheten av flygplatsen. Landningen gick helt enligt läroboken och jag lyfte igen med lejonparten av den 2 581 meter långa banan fortfarande framför mig. Flög ut över samma golfbana som jag hade sett på vägen in och tog en nästan rakt sydlig kurs ner mot Lindön, som utgör en av inpasseringspunkterna till Eskilstuna.

Om Västerås var öde och tomt ur flygperspektiv så var Eskilstuna desto livligare. Redan innan jag hunnit ropa upp fältfrekvensen för att meddela mina avsikter hörde jag någon annan som var på väg ut för att starta. Lyckligtvis kom han iväg långt innan jag nådde fram till fältet, men det var ändå ett litet stressmoment att behöva ta hänsyn till annan trafik – jag hade ju haft luftrummet helt för mig själv ditintills. Landningen gick återigen smärtfritt och jag taxade in till plattan där flera andra flygplan var parkerade och klubbens dörr stod på vid gavel. Fiket var tydligen öppet!

Ett besök på klubben, en kall läsk och en signatur i gästboken senare noterade jag att molnen började hopa sig på himlen. Detta i kombination med att jag ville vara tillbaka före tolv gjorde att det kändes som läge att styra kosan hemåt. Jag startade flygplanet och meddelade min avsikt att taxa ut, när en okänd röst plötsligt undrade vilken bana jag hade tänkt använda. “18”, svarade jag utan att reflektera särskilt över varför någon frågade. “Bra, då taxar jag bakom dig!” kom det muntra svaret och strax kom ett litet tvåsitsigt flygplan rullande över plattan. Han ville förstås komma iväg fortare genom att starta direkt efter mig istället för att vänta på taxibanan!

Sagt och gjort. Vi taxade ned till bantröskeln i bredd, jag vände och ställde upp för start och den andra piloten ställde sig i något slags väntläge på behörigt avstånd bakom mig. Efter starten hörde jag på radion hur han startade och lämnade området via Lindön, samma punkt jag använde för att passera in. Själv styrde jag sydöst för att komma ordentligt söder om Strängnäs, med siktet inställt på Mariefred. Här lyckades jag för en stund tappa bort mig i röran av små oregelbundna sjöar och småvägar – att vinden hade börjat blåsa till följd av den tilltagande molnigheten hjälpte inte heller. Som tur var kunde jag ratta in VOR-fyren Dunker som bekräftade att jag befann mig ungefär där jag skulle vara. Strax därefter siktade jag de bekanta formerna av Mariefred rakt framöver och stillheten återfann sig.

Den sista sträckan över Mälaren gick helt utan konstigheter och jag lyssnade av Brommas ATIS, som meddelade att man hade bytt bana från 30 till 12 sedan jag startade. Aktiviteten på Bromma var hög och det pratades på tornfrekvensen nästan konstant, vilket gjorde det svårt för mig att få en syl i vädret. Detsamma gällde tornet, som inte lyckades få iväg en landningsklarering till mig förrän jag var 50 ft över bantröskeln. Nåväl, landningen gick i övrigt som den skulle och att komma tillbaka “hem” efter denna soloflygning var en känsla vars like jag aldrig upplevt innan. Jag hade visserligen flugit själv tidigare men inte så långt eller länge. Nu känner jag att jag snart är redo. Jag kan knappt vänta till uppflygningen!

Fortsättning följer!