Vid vägens slut, vid resans början

Jag klarade min uppflygning i onsdags (den 28/7) och därmed är vägen jag började vandra i januari i år – eller i augusti 2009, beroende på hur man räknar – vid sitt slut. I själva verket har resan förstås bara börjat. Trots att mina 59 loggade flygtimmar är betydligt mer än minima för att få ut ett certifikat så är det fortfarande en droppe i havet jämfört med vad proffsen som flyger i trafikflyget har bakom sig. Nu återstår en förhoppningsvis livslång träning på egen hand, utan instruktör och med friheten att förlägga “träningen” dit jag vill, när jag vill .. en varm sommarhelg i Visby, exempelvis. Naturligtvis gärna med ett par vänner i passagerarsätena. Någon som är sugen på en flygtur?

Som den mästare av självövertygelse jag är hade jag intalat mig att uppflygningen skulle bli en lätt match, utan minsta anledning att bli nervös. Dagen före uppflygningen hade jag flugit ett slags “för-uppflygning” med skolchefen på flygklubben och den hade gått utmärkt. Varför skulle det vara svårare för att det sitter en annan gubbe i högersätet? Illusionen höll i sig ungefär till första landningen. Efter en kort navigering till Västerås förklarade kontrollanten att han ville se mig landa – men inte på den fina, breda asfaltbanan utan på en liten sketen gräsbana vid sidan som jag knappt hade lagt märke till förut! Det tog ett par försök innan han var nöjd och till råga på allt gjorde jag några riktiga nybörjarfel. Vadå nervös?

När vi väl kommit ifrån det eländiga grässtråket på Västerås flög vi till Kjula, ett fint fält där jag varit många gånger innan. Nu gick landningarna mycket bättre och när kontrollanten övertygat sig flög vi österut för att prova stall, branta svängar och fingerade nödlandningar. Fortfarande nervös och frustrerad över de usla landningarna i början kände jag inte att jag gjorde någon särskilt strålande insats, men kontrollanten verkade nöjd och efter ytterligare några övningar bar det hemåt mot Bromma. Jag taxade in till klubben och efter en uppräkning av synpunkter på mitt flygande som bara kan beskrivas som “fullständigt uttömmande”, kom de magiska orden: meeen, inget av det här är ju något hinder för att godkänna dig!” Vi skakade hand och jag puttade in flygplanet i hangaren. Resten av dagen minns jag knappt.

Nu väntar jag på mitt tillfälliga certifikat, som jag kan flyga på tills dess vår kära luftfartsmyndighet får tummen ur och skickar mig det riktiga, vilken tydligen kan ta sin lilla tid. Gott om tid att lista ut vart jag ska flyga härnäst, alltså!

Fortsättning följer?

One thought on “Vid vägens slut, vid resans början

  1. Grattis Wille!!!!!!!! Själv är jag fortfarande på kreta och njuter av det varma, underbara sommarvädret.. tänker ta flygprovet efter att jag kommit tillbaks den 12e..men just nu känns det som om jag har glömt allt vad det gäller flyg.. haha!!!

Comments are closed.