Fyra år till!

Har egentligen inte tid men valresultatet förtjänar en kommentar innan jag går till jobbet, så ni får ursäkta mig om det här inlägget blir en smula kort och ännu hafsigare än vanligt, bästa läsare.

Valet är i allt signifikant slutfört och resultatet blev kanske inte helt oväntat en seger för Alliansen, om än utan egen majoritet eftersom Sverigedemokraterna kom in i riksdagen med cirka 5,7%. En omskakning av det svenska politiska klimatet som kan föra goda saker med sig på lång sikt – för de närmaste fyra åren är det emellertid nästan säkert dåliga nyheter. Att tala om en “förlust för Sverige” som många från det Rödgröna förlustexperimentet idag gör är däremot förhastat och tyder i mitt sinne på en något tveksam demokratisyn. Väljarnas ord är okränkbart. Nu har vi ett valresultat och vi ska göra det bästa möjliga av det.

Med detta sagt finns det ett antal saker i valresultatet som gör åtminstone mig strålande lycklig för både min egen och Sveriges skull:

Alliansen sitter kvar. Det tål att upprepas: Alliansen sitter kvar!! Vi kan därmed hoppas på att det sossiga strypgreppet kring Sverige, som tidigare bara lättats upp i enstaka fyraårsperioder, nu är permanent brutet. Vi som vill se en politik präglad av frihet, rättvisa och ekonomiskt ansvarstagande kan ge upp planerna på att emigrera tills vidare. Vi slipper se Mona Sahlin som statsminister. Vi slipper se en kommunist i regeringen.

Väljarna tog tydligt ställning. Mot socialism och för en borgerlig liberal politik. Det rödgröna experimentet misslyckades, bara Miljöpartiet gick framåt och Socialdemokratins kris är djupare än någonsin. Alliansen gick framåt även om man förlorade mandat. I Stockholm lyckades man behålla makten vilket också är en smula ovanligt och glädjande.

Miljöpartiet verkar öppna för att samarbeta med Alliansen. Även om tongångarna är en smula sura så här tätt inpå valförlusten vet vi ju att det finns ett starkt stöd bland medlemmarna för ett samarbete och partiledningen är skyldiga sina väljare att göra sitt bästa för att ge den egna politiken största möjliga genomslag. Vad är då bäst, att samarbeta med regeringen eller stå utanför i fyra år till? Svaret är självklart och jag tror att det kommer så fort valresultatet hunnit sjunka in.

Sanningen är nämligen den att om de Rödgröna menar allvar i sin önskan att stänga ute Sverigedemokraterna är det enklaste och effektivaste sättet att öppet stödja Alliansregeringen. Sätter man sig på tvären och låter prestige gå före förnuft tvingar man istället Alliansen att regera i minoritet vilket ger Sverigdemokraterna sin vågmästarroll. Det vore definitivt inte att göra det bästa av valresultatet.

Valet handlar om helheten

Snart öppnar vallokalerna. Går det som alla opinionsinstitut har sagt sedan juni kan vi som hejar på Alliansen se fram emot en jordsskredsseger. Enligt dagens sista mätningar minskar gapet något eller så drygas det ut, lite beroende på vem man tror på. Sverigedemokraterna tycks gå bakåt vilket väcker hoppet om fyra år utan rasister i riksdagen. Återstår bara att bli av med kommunisterna då!

Det kan förstås också gå käpprätt åt helvete. Den slutspurt från de Rödgröna som jag saknade så sent som i fredags har kommit igång och tycks ägna sig främst åt att lyfta fram fallet med Emelie Holmquists “utförsäkrade” mamma (vars fall fortfarande är under prövning). Det är säkert en effektiv taktik, även om den är ohederlig och cynisk. Ministrarna kan ju inte uttala sig i enskilda fall (det är olagligt) så den som inte vet bättre får lätt för sig att Alliansen står svarslös så fort frågor om sjukförsäkringen kommer upp.

Att fokus läggs på ett enskilt politikområde får också den sorgliga följden att man kan få för sig att valet handlar enbart om detta, när det i själva verket är så oerhört mycket mer. Innan valrörelsen drog igång var det många som sa att jobben skulle bli valets stora fråga. Så blev det inte. Varför kan man fråga sig, när nu jobben blir fler och människor som stått utanför arbetsmarknaden tillåts komma tillbaka in. Tack vare RUT, instegs- och nystartsjobb, lärlingsplatser; åtgärder som införts eller utlovats av Alliansen men som aldrig mer ser ljuset om de Rödgröna kommer till makten.

Vi får heller inte glömma bort skatten. Även efter Alliansens skattesänkningar har vi världens högsta marginalskatt. Den vill de Rödgröna höja ännu mer, fast man säger inte hur mycket! Detta försöker man motivera genom att måla upp ett motsatsförhållande mellan skattesänkningar och välfärd, en motsats som inte finns i verkligheten. Genom att öppna för privata alternativ i välfärden har kvaliteten höjts – inte bara för den som har en privat sjukförsäkring utan för alla. Och när vården blir effektivare kostar den naturligtvis mindre.

En annan bortkommen fråga är den om klimatet och vår miljö. I detta kan man förvisso tro att de Rödgröna skulle ha ett övertag – de har ju trots allt Miljöpartiet – men här har de lagt på locket totalt, förmodligen eftersom de inser att traditionellt sossetäta områden i exempelvis Norrland kanske skulle byta färg ruskigt fort om de insåg hur mycket dyrare det blir att köra bil eller transportera varor med de Rödgröna. Inom Alliansen leder Centerpartiet strävan efter ett hållbart samhälle och detta med åtgärder som sedan man fick makten 2006 har varit oerhört lyckade. Utan att för den sakens skull lägga krokben i människors vardag.

Jag är starkt övertygad om att så gott som alla människor har förmågan att lära sig, fatta egna beslut och utvecklas. Jag blir irriterad när partierna försöker idiotförklara väljarna, exempelvis genom smutsiga kampanjer eller då man ljuger folk rakt upp i ansiktet för att plocka billiga poäng. Tyvärr är de Rödgröna inte ensamma om detta. En intelligent person ägnar sådana utspel lika stor notis som spam i e-posten och läser in sig på den faktiska politiken istället. Och gör man det, då är själva valet rätt så självklart.

Ingen vila i slutspurten!

Oavsett om man tror på de stora opinionsmätarna eller spelbolagen (som åtminstone enligt sig själva är mer tillförlitliga) är den stora frågan inför söndagens val inte om Alliansen vinner utan om man vinner med 5 eller 10 procents övertag och om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen eller inte. Min personliga gissning, baserad på SVT:s eminenta sammanvägning är att Alliansen vinner och får egen majoritet men att (sd) hamnar på riksdagsplats. Det faktum att blöjvänstern envisas med att göra rasistpartiet till martyrer lär ha hjälpt en hel del. Den som faktiskt fått höra Åkesson i en debatt vet ju att mannen faktiskt inte har så värst mycket att komma med. Men får man aldrig synas kan man heller inte göra bort sig.

Med det rådande opinionsläget skulle man kunna vänta sig en Rödgrön storoffensiv under veckan – en sista chans att åtminstone vinna några kommunalval. Nog pågår det en storoffensiv alltid! På väg till jobbet har jag blivit påhejad av valarbetare så gott som varje dag. Alliansens valarbetare, vill säga. Senast var det (m) som hade fyllt Hallonbergens centrum med folk i gula jackor. Nya affischer sätts upp, som den jag fotograferat ovan. Flygblad delas ut. Broschyrer dimper ned i brevlådan. De Rödgröna å sin sida verkar ha gett upp, förutom på Internet där statusuppdateringarna och blogginläggen fortfarande kommer i strid ström, tonen allt desperatare. I gamla (s)-fästet Sundbyberg, tillika min hemort, bryr man sig inte ens om att ersätta nedrivna valaffischer.

Därmed inte sagt att de Rödgrönas kampanjarbetare tar det lugnt. Jag gick förbi två av Socialdemokraternas valstugor på vägen hem från jobbet idag. De var fulla med folk – varav max en eller två röstberättigade, nämligen sossarna själva. Resten var ungdomar i blandade åldrar som verkade vara där för att käka godis och umgås med varandra. Jag måste åtminstone ge (s) en eloge för att de öppnar nya fritidsgårdar, om än väldigt temporära och med okvalificerad personal.

Nåväl. Trots att jag är glad och känner stort hopp för att Sverige går mot ytterligare fyra år med en högkvalitativ regering kommer jag naturligtvis att fortsätta kämpa hela helgen (med viss paus för datorspelande, pizzaätande och andra livsnödvändiga aktiviteter.) Även om Alliansen blir största block kan en regering som inte har egen majoritet i riksdagen få stora problem med att driva igenom sin politik. Det finns bara ett sätt att minska den risken: att övertyga folk att rösta på Alliansen. Ännu finns det många som inte har bestämt sig.

När jag lärde mig flyga berättade min flyglärare för mig att en förutsättning för en bra landning är att inte sluta flyga planet förrän man är säkert på backen. Ligger man bara några meter över banan är det annars väldigt lockande att dra spaken en aning bakåt, andas ut och vänta på den där lätta stöten när huvudhjulen tar i asfalten. Men då riskerar man att få en obehaglig överraskning där landningen kanske inte alls blir så mjuk och precis som man hade tänkt sig. Det gäller att inte slappna av och tro att ingenting kan gå fel. Inte förrän man är säkert i mål.

På söndag landar vi!

Taktikröstning, att rösta med hjärnan?

Naturligtvis var jag tvungen att göra en affisch åt Maud också. Hon leder ju faktiskt mitt favoritparti, även om Fredrik är en sjutusan till statsminister.

Eftersom mitt förra inlägg blev väldigt ideologiskt och därmed rätt frånkopplat från verkligheten tänkte jag skriva om den raka motsatsen, om att rösta – den möjlighet vi icke-politiker ändå har att påverka hur det här landets ska styras under de närmaste fyra åren. För mig är det självklart att använda min röst så effektivt som möjligt – även om det innebär att jag i vissa fall gör det där som påstås vara så hemskt, taktikröstning vill säga. Många verkar se det som fult att tänka två steg framåt och faktiskt se på vad de faktiska konsekvenserna blir av den röst man lägger, snarare än att rösta på ett visst parti för att partiledaren är snygg, eller för att man blir “informerad” av sitt fackförbund om vilket parti som är det enda rätta.

Med detta sagt ska man förstås alltid i första hand rösta på det parti vars politik stämmer bäst överens med ens egna åsikter. Att hitta en 100%:ig matchning är tyvärr sällan möjligt och i brist på sådana får man ta det som ligger närmast – men försök övertyga en piratpartist som tycker att “det inte finns något liberalt alternativ i svensk politik” om det! Det är naturligtvis också så att vi numera har en de facto blockpolitik i Sverige varför de respektive partiernas egna politik kanske lätt tillskrivs för stor betydelse. Även om deras block vinner valet kommer den förda politiken förstås att bli en kompromiss mellan de vinnande partierna, såvida nu inte alla vill precis samma sak.

Ser man på valet som nu stundar har det varit tydligt ett tag att Alliansen av allt att döma går mot en jordskredsseger. Visst, inget är avgjort förrän på valdagen, men i senaste Sifo-mätningen är skillnaden så stor att Alliansen skulle bli största block (men utan egen majoritet) även om Centerpartiet skulle åka ur riksdagen. Låt oss därför för stunden anta att Alliansen vinner valet om en vecka. Baserat på detta antagande kan vi resonera om hur man bör rösta om man tar hänsyn till vilka konsekvenser olika valutgångar troligtvis ger upphov till.

Har man bestämt sig för att rösta på Alliansen är naturligtvis det självklara valet att fortsätta så ända fram till valdagen. Med fördel lägger man då sin röst på ett av småpartierna – (c), (kd) eller (fp), i den prioordningen – för att hindra att de åker ur riksdagen och på så vis hindrar Alliansen från att uppnå egen majoritet. Borgerliga väljare är traditionellt sett väldigt bra på detta och vi har under de senaste fyra åren sett att alla fyra partierna har kunnat sätta sin tydliga prägel på den gemensamma politiken.

Föredrar man de Rödgröna är valet betydligt knepigare. Det är sannolikt att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Blir blockskillnaden mindre än (sd):s mandat kommer detta lilla parti att få en vågmästarroll där man avgör vilket block som får sin vilja igenom – eller helt enkelt använder den makten för att skapa kaos och oordning, som det missnöjesparti man trots allt är. Eftersom loppet i princip är kört för de Rödgröna kan det alltså istället vara en idé för en Rödgrön väljare att se till att (sd) inte får något inflytande alls, och det säkraste sättet att uppnå detta är naturligtvis att rösta på Alliansen.

Skulle man vara en av dem som föredrar Sverigedemokraterna kan ovanstående paragraf förstås ses som en anledning att stå fast vid det. I själva verket är det en anledning att tänka om sitt val en gång till. Faktum är ju att båda blocken har sagt kategoriskt nej till att regera med stöd av (sd), vilket innebär att det största blocket (Alliansen) kommer att behöva söka stöd hos ett eller flera av partierna i motståndarblocket för att kunna driva igenom sin politik någorlunda ostört om man inte får egen majoritet. Dessa kommer naturligtvis att förvänta sig något tillbaka i gengäld. En röst på (sd) kan därmed paradoxalt nog innebära att de Rödgröna får större inflytande i politiken än annars, eftersom Alliansen kommer att vända sig till dem hellre än till (sd).

Vill man undvika detta kaos är alltså rådet återigen att rösta på Alliansen. 50% är allt som krävs för fyra års politisk stabilitet utan vare sig Sverigedemokrater eller Rödgröna som sätter käppar i hjulet.

Sist vill jag säga några ord om Piratpartiet. Trots sin höga profil i valrörelsen ligger man i samma opinionsliga som (f!) och (sp) under den föga smickrande rubriken “Övriga”, med strax under 2% i senaste Sifo. Chansen att komma in i riksdagen är således noll och den som idag överväger att rösta på (pp) eller något annat mikroparti bör alltså redan ha insett att det är samma sak som att spola ned sin valsedel i toaletten. Om integritetsfrågorna verkligen står högst upp på dagordningen finns det gott om kandidater inom Alliansen (och de Rödgröna) som delar Piratspartiets åsikter i dessa frågor och som förhoppningsvis sitter i en position där de kan göra sina röster hörda efter valet. Låt inte din röst gå till spillo. Det dröjer trots allt fyra år innan du får en till.

För friheten att leva för sin egen skull

Det hände sig en dag att en vänstertyckare ringde till en ögonläkare och fick höra på telefonsvararen att han kunde trycka ‘2’ om han var försäkrings- eller privatpatient. Till synes utan några vidare efterforskningar om varför läkaren valt att göra så, tog vår vänsterman detta som ett bevis på att vården numera är segregerad så att folk med privata vårdförsäkringar har en “gräddfil” som ger vård snabbare och bättre än till alla andra. Sedan skrev han ett raljerande blogginlägg med ännu mindre research bakom, vilket fick till följd att första bästa surfare som trillade förbi kunde motbevisa dumheterna.

Så småningom letade sig länken ut till den ekokammare av stolleri som är bloggen Alliansfritt Sverige, och därifrån till Facebook, där jag kände mig tvungen att påpeka att det här med så kallade gräddfiler för det första inte är ett problem eftersom det finns gratis vård åt alla ändå, och för det andra helt rättvist eftersom den som har råd med privat vård ju faktiskt har förtjänat det, precis som man genom att förtjäna en inkomst kan få råd med en hel del annat i samhället som inte ligger en fattigare person alldeles inom räckhåll. Detta fick i sin tur min vän socialdemokraten (inte samma person som skrev det ursprungliga inlägget) att gå upp i limningen:

Svaret är naturligtvis att den som har pengar har gjort sig förtjänt av dem. Hur han (eller hon – men för enkelhetens skull får det räcka med “han” härefter) sedan väljer att använda dem är en fråga för honom och de han väljer att handla med. På samma sätt har den som äger en förmåga, exempelvis kunskapen om hur man botar sjukdomar, förtjänat rätten att använda den förmågan som han behagar, så länge han inte skadar någon annan. Om så den ene har något som den andre vill ha och tvärtom, kan de välja att utbyta värden med varandra i form av tjänster, varor eller kapital. Häri ligger hela grunden till vårt samhälle, vår civilisation och vårt välstånd: det fria utbytet av varor och tjänster mellan människor (eller människor som arbetar i grupp – företag).

Om nu två personer vill utbyta värden, av fri vilja och till ömsesidigt gagn – vad har då staten eller i transaktionen odelaktiga individer med det att göra? Absolut ingenting. Staten kan – och bör – ingripa om en transaktion “genomförs” med våld, stöld eller bedrägeri. I alla andra fall bör staten hålla sig så långt borta som möjligt. Sådan är definitionen av en nattväktarstat – det liberala idealet. Varken staten eller andra individer har heller någon rätt att fälla moralisk dom över hur en person har tjänat sina pengar, så länge det skett utan våld, stöld eller bedrägeri. En krona är en krona oavsett om den har förtjänats genom att bota sjukdomar eller sälja SMS-lån. Värdet på en tjänst eller en vara är varken mer eller mindre än vad köpare och säljare kommer överens om.

Nu visar det sig att ren liberal ideologi inte alltid är särskilt tillämpbar på vårt samhälle här ute i verkligheten. Det visar sig till exempel att det är väldigt bra om staten tillhandahåller någon form av socialt skyddsnät för den som misslyckas, eller som börjar sitt liv med väldigt dåliga förutsättningar. Det är rätt både ur ett humanistiskt perspektiv och ett ur ett samhällsekonomiskt. Vi har i Sverige ett väldigt starkt socialt skyddsnät. Bidrag, fri vård och utbildning gör det i princip möjligt att ta sig upp hur långt ner man än har hamnat. Hur liberal jag än är, är detta inget jag vänder mig mot. Jag accepterar som en självklarhet att betala en del av min inkomst i skatt för att alla ska få samma chans. Och en andra chans. Och en tredje. Och så vidare.

Däremot drar jag gränsen – även i realiteten – när man försöker upphöja avundsjuka till statsmoral. Även med ett socialt skyddsnät måste individers rätt att frivilligt byta värden med varandra hållas helig och det spelar ingen roll om värdena består av mat, bilar eller sjukvård. Alla har samma rätt att delta i utbytet – men ingen har rätt att hindra någon annan att göra det, om så inte är nödvändigt för att skydda sig själv. Allvarligt talat, den som inte har en privat sjukförsäkring får knappast sämre vård av att någon annan skaffar sig en. Om något kortar det köerna och minskar belastningen på den statsfinansierade vården. Utspelen från vänster om “gräddfiler” och “utsortering” ska därför kallas vid deras rätta namn: avundsjuka riktad mot människor som inte gjort något fel.

För mig innebär alla människors lika värde att alla ska spela efter samma spelregler. Därför är jag mot progressiv beskattning, mot särbehandling (negativ som positiv) på grund av kön, ursprung eller andra attribut, mot alla statliga ingrepp som syftar till att utjämna resultatet snarare än att göra själva reglerna rättvisa och lika för alla. Jag köper att man måste göra undantag från ideologin ibland. På samma sätt som Ayn Rands läror förmodligen inte skulle fungera särskilt bra i verkligheten är vänsterns favoritfras “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” i själva verket ett uttryck för ren ondska. Resultatet av en sådan ideologi, tagen till sin logiska slutstation, är ett samhälle där alla syftar till att minimera sin förmåga och maximera sina behov. Ni kan själva lista ut var det slutar.

Självklart!

Val 2010 - Självklart

Eftersom positiva budskap är mycket roligare än negativa gjorde jag min egen version av LO:s ökända affischkampanj. Fotot är taget av Pawel Flato och kommer från Regeringskansliet. Resten tog mig väl sisådär 20 minuter att sno ihop och jag fick inte en krona betalt. Undrar hur mycket av medlemmarnas pengar LO slängde bort på sin kampanj?

Skrattade för övrigt en smula åt texten som Per Gudmundson levererar via SvDs ledarblogg. Sett till statistiken och tidigare val är valet nu kört för de Rödgrönas del. Däremot ser det fortfarande en smula lovande ut för Sverigedemokraterna, partiet som alla älskar att hata. Själv måste jag sticka in att jag inte riktigt fattar varför (sd) skulle vara så mycket farligare än exempelvis (v), som har suttit i riksdagen i åratal trots att det bevisligen finns gott om folk i deras organisation som inte är riktigt kloka. Men nåväl.

Vad Gudmundson anför är helt enkelt att eftersom de Rödgröna inte har någon chans är det bättre för den som hade tänkt rösta på dem att istället rösta på Alliansen, för att säkerställa en riksdagsmajoritet. Risken är annars en situation där varken Alliansen eller de Rödgröna kan få ihop en majoritet i riksdagen utan att stödja sig på något annat parti. Sverigedemokraterna får då med sina 4ish% en vågmästarroll där de får oproportionerligt stort inflytande, givet att de två stora blocken är oense i en fråga.

Hur stor är då risken för att detta faktiskt sker? Inte så värst stor, om ni frågar mig. Vid en seger för Alliansen är det troligt att det Rödgröna samarbetet faller ihop som det korthus det alltid har varit (lyssna bara på den här debatten där Jytte Guteland (s) inte klarar av att dölja sin desperation) och då kommer Alliansen att kunna driva sin politik relativt ostörda. Det är också troligt att många politiker till vänster – särskilt i det psuedoborgerliga Miljöpartiet – väljer att stödja den borgerliga politiken hellre än att söka hjälp hos (sd) för sina egna förslag.

Vi som redan har bestämt oss för att rösta på Alliansen kan förstås kosta på oss att betrakta hela spektaklet från åskådarplats. Jag avundas inte den som funderar på att rösta rött. Det är fortfarande ett osäkert regeringsalternativ som knappast gjordes tydligare av det Rödgröna valmanifestet. Jag är dock inte lika säker som Gudmundson på att slaget redan är vunnet, trots att gapet mellan blocken tycks bli allt bredare. Därför tänker jag fortsätta verka för att Alliansen ska vinna valet fram tills dess vallokalerna stänger. Vi måste helt enkelt få fler av dem som tvekar att inse att valet är självklart.