För friheten att leva för sin egen skull

Det hände sig en dag att en vänstertyckare ringde till en ögonläkare och fick höra på telefonsvararen att han kunde trycka ‘2’ om han var försäkrings- eller privatpatient. Till synes utan några vidare efterforskningar om varför läkaren valt att göra så, tog vår vänsterman detta som ett bevis på att vården numera är segregerad så att folk med privata vårdförsäkringar har en “gräddfil” som ger vård snabbare och bättre än till alla andra. Sedan skrev han ett raljerande blogginlägg med ännu mindre research bakom, vilket fick till följd att första bästa surfare som trillade förbi kunde motbevisa dumheterna.

Så småningom letade sig länken ut till den ekokammare av stolleri som är bloggen Alliansfritt Sverige, och därifrån till Facebook, där jag kände mig tvungen att påpeka att det här med så kallade gräddfiler för det första inte är ett problem eftersom det finns gratis vård åt alla ändå, och för det andra helt rättvist eftersom den som har råd med privat vård ju faktiskt har förtjänat det, precis som man genom att förtjäna en inkomst kan få råd med en hel del annat i samhället som inte ligger en fattigare person alldeles inom räckhåll. Detta fick i sin tur min vän socialdemokraten (inte samma person som skrev det ursprungliga inlägget) att gå upp i limningen:

Svaret är naturligtvis att den som har pengar har gjort sig förtjänt av dem. Hur han (eller hon – men för enkelhetens skull får det räcka med “han” härefter) sedan väljer att använda dem är en fråga för honom och de han väljer att handla med. På samma sätt har den som äger en förmåga, exempelvis kunskapen om hur man botar sjukdomar, förtjänat rätten att använda den förmågan som han behagar, så länge han inte skadar någon annan. Om så den ene har något som den andre vill ha och tvärtom, kan de välja att utbyta värden med varandra i form av tjänster, varor eller kapital. Häri ligger hela grunden till vårt samhälle, vår civilisation och vårt välstånd: det fria utbytet av varor och tjänster mellan människor (eller människor som arbetar i grupp – företag).

Om nu två personer vill utbyta värden, av fri vilja och till ömsesidigt gagn – vad har då staten eller i transaktionen odelaktiga individer med det att göra? Absolut ingenting. Staten kan – och bör – ingripa om en transaktion “genomförs” med våld, stöld eller bedrägeri. I alla andra fall bör staten hålla sig så långt borta som möjligt. Sådan är definitionen av en nattväktarstat – det liberala idealet. Varken staten eller andra individer har heller någon rätt att fälla moralisk dom över hur en person har tjänat sina pengar, så länge det skett utan våld, stöld eller bedrägeri. En krona är en krona oavsett om den har förtjänats genom att bota sjukdomar eller sälja SMS-lån. Värdet på en tjänst eller en vara är varken mer eller mindre än vad köpare och säljare kommer överens om.

Nu visar det sig att ren liberal ideologi inte alltid är särskilt tillämpbar på vårt samhälle här ute i verkligheten. Det visar sig till exempel att det är väldigt bra om staten tillhandahåller någon form av socialt skyddsnät för den som misslyckas, eller som börjar sitt liv med väldigt dåliga förutsättningar. Det är rätt både ur ett humanistiskt perspektiv och ett ur ett samhällsekonomiskt. Vi har i Sverige ett väldigt starkt socialt skyddsnät. Bidrag, fri vård och utbildning gör det i princip möjligt att ta sig upp hur långt ner man än har hamnat. Hur liberal jag än är, är detta inget jag vänder mig mot. Jag accepterar som en självklarhet att betala en del av min inkomst i skatt för att alla ska få samma chans. Och en andra chans. Och en tredje. Och så vidare.

Däremot drar jag gränsen – även i realiteten – när man försöker upphöja avundsjuka till statsmoral. Även med ett socialt skyddsnät måste individers rätt att frivilligt byta värden med varandra hållas helig och det spelar ingen roll om värdena består av mat, bilar eller sjukvård. Alla har samma rätt att delta i utbytet – men ingen har rätt att hindra någon annan att göra det, om så inte är nödvändigt för att skydda sig själv. Allvarligt talat, den som inte har en privat sjukförsäkring får knappast sämre vård av att någon annan skaffar sig en. Om något kortar det köerna och minskar belastningen på den statsfinansierade vården. Utspelen från vänster om “gräddfiler” och “utsortering” ska därför kallas vid deras rätta namn: avundsjuka riktad mot människor som inte gjort något fel.

För mig innebär alla människors lika värde att alla ska spela efter samma spelregler. Därför är jag mot progressiv beskattning, mot särbehandling (negativ som positiv) på grund av kön, ursprung eller andra attribut, mot alla statliga ingrepp som syftar till att utjämna resultatet snarare än att göra själva reglerna rättvisa och lika för alla. Jag köper att man måste göra undantag från ideologin ibland. På samma sätt som Ayn Rands läror förmodligen inte skulle fungera särskilt bra i verkligheten är vänsterns favoritfras “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” i själva verket ett uttryck för ren ondska. Resultatet av en sådan ideologi, tagen till sin logiska slutstation, är ett samhälle där alla syftar till att minimera sin förmåga och maximera sina behov. Ni kan själva lista ut var det slutar.