Fyra år till!

Har egentligen inte tid men valresultatet förtjänar en kommentar innan jag går till jobbet, så ni får ursäkta mig om det här inlägget blir en smula kort och ännu hafsigare än vanligt, bästa läsare.

Valet är i allt signifikant slutfört och resultatet blev kanske inte helt oväntat en seger för Alliansen, om än utan egen majoritet eftersom Sverigedemokraterna kom in i riksdagen med cirka 5,7%. En omskakning av det svenska politiska klimatet som kan föra goda saker med sig på lång sikt – för de närmaste fyra åren är det emellertid nästan säkert dåliga nyheter. Att tala om en “förlust för Sverige” som många från det Rödgröna förlustexperimentet idag gör är däremot förhastat och tyder i mitt sinne på en något tveksam demokratisyn. Väljarnas ord är okränkbart. Nu har vi ett valresultat och vi ska göra det bästa möjliga av det.

Med detta sagt finns det ett antal saker i valresultatet som gör åtminstone mig strålande lycklig för både min egen och Sveriges skull:

Alliansen sitter kvar. Det tål att upprepas: Alliansen sitter kvar!! Vi kan därmed hoppas på att det sossiga strypgreppet kring Sverige, som tidigare bara lättats upp i enstaka fyraårsperioder, nu är permanent brutet. Vi som vill se en politik präglad av frihet, rättvisa och ekonomiskt ansvarstagande kan ge upp planerna på att emigrera tills vidare. Vi slipper se Mona Sahlin som statsminister. Vi slipper se en kommunist i regeringen.

Väljarna tog tydligt ställning. Mot socialism och för en borgerlig liberal politik. Det rödgröna experimentet misslyckades, bara Miljöpartiet gick framåt och Socialdemokratins kris är djupare än någonsin. Alliansen gick framåt även om man förlorade mandat. I Stockholm lyckades man behålla makten vilket också är en smula ovanligt och glädjande.

Miljöpartiet verkar öppna för att samarbeta med Alliansen. Även om tongångarna är en smula sura så här tätt inpå valförlusten vet vi ju att det finns ett starkt stöd bland medlemmarna för ett samarbete och partiledningen är skyldiga sina väljare att göra sitt bästa för att ge den egna politiken största möjliga genomslag. Vad är då bäst, att samarbeta med regeringen eller stå utanför i fyra år till? Svaret är självklart och jag tror att det kommer så fort valresultatet hunnit sjunka in.

Sanningen är nämligen den att om de Rödgröna menar allvar i sin önskan att stänga ute Sverigedemokraterna är det enklaste och effektivaste sättet att öppet stödja Alliansregeringen. Sätter man sig på tvären och låter prestige gå före förnuft tvingar man istället Alliansen att regera i minoritet vilket ger Sverigdemokraterna sin vågmästarroll. Det vore definitivt inte att göra det bästa av valresultatet.

3 thoughts on “Fyra år till!

  1. Spontant känns det som den röd-gröna röran är dåliga förlorare.

  2. Jag brukar inte skriva om politik, eller kommentera dina artiklar, är inte ens speciellt politiskt intresserad.
    Men så mycket kan jag säga att jag är inte ett spår rädd för muslimer och andra troende, men däremot jätterädd för främlingsfientlighet.

    Att Sverigedemokraterna tagit sig in i Sveriges riksdag ger mig gåshud. Jag blir också rädd när jag hör företrädare för det rödgröna blocket sitta i teve och säga att det är ”högerregeringens” fel.

    Några av de kommuner där Sverigedemokraterna har sina absolut starkaste fästen har kompakt rött styre sedan många år tillbaka, exempelvis Malmö och Bromölla. Där ligger SD på mellan 10 och 15 procent av väljarkåren.

    Det här handlar inte längre om att skylla ifrån sig på någon annan, utan om att gemensamt stå upp för människovärdet. För hur kan någon vettig människa tro att det finns ett vi och ett dom på den här lilla blå planeten, utslägd i ett folktomt universum?

  3. Det här är faktiskt inget mindre än en revolution, folk i det här landet har börjat vakna upp och inser att dom får göra som dom vill. Detta trots att “partiet” har sagt att man inte får göra så, den socialdemokratiska hegemonin är bruten och det gör mig glad! Först röstar man på “högerpartiet” i förra valet och nu röstar man in ett nytt parti i riksdan men obekväm agenda trots direkta hot i media. Jag är inte SD-sympatisör men jag är mera orolig över de antidemokratiska krafterna på vänsterkanten, dom här demonstrationerna och kampanjerna mot SD stöds nog även av många som är rädda. Man är rädd för att stämplas som rasist och i värsta fall för att råka illa ut. Detta är ett hot mot demokratin och om det urartar (vilket det delvis redan gjort) och mindre samvetsgranna personer agerar kan det sluta riktigt illa.

Comments are closed.