Ropen skalla, kulturbrygd åt alla!

Köp Svensikt Brännvin tillverkat av landtbruksprodukter!

Trots att utredningen egentligen inte är klar så har frågan om gårdsförsäljning av alkoholdrycker kommit upp på dagordningen igen. Enligt DN så innebär det kommande förslaget att:

  1. Alkoholproducenter får tillstånd att sälja vin, sprit och öl vid “studiebesök och liknande arrangemang”
  2. Producenten får även sälja varor av samma sort från andra länder
  3. Det som säljs får inte ingå i Systembolagets ordinarie sortiment
  4. Varje person får vid ett tillfälle köpa högst en liter sprit, tre liter vin eller fem liter starköl
  5. Den sammanlagda försäljningen får inte överstiga 10 000 liter per år

Gårdsförsäljning alltså, med fullständigt drakoniska restriktioner. Att punkt två ens kom till stånd har vi tydligen EU att tacka för. Men punkt tre innebär ju att Systembolaget godtyckligt kan ge en producent förbud mot att sälja sina egna varor(!) genom att helt enkelt införa dessa i det ordinarie sortimentet. Kanske får vi en marknad där dryckerna finns i två paketeringar, en för Systemet och en för den egna butiken, med identiskt innehåll. Punkt fyra gör det omöjligt att handla vin eller öl från en och samma lokala tillverkare till en liten fest utan att göra flera “studiebesök eller liknande”. På samma gård. I följd.

Seriöst, är detta det bästa vi kan åstadkomma år 2011 (i bästa fall)? Visserligen utgör förslaget, om det går igenom (Alliansen är oenig men Socialdemokraterna är oväntat för) ändå en rejäl uppmjukning av det nuvarande monopolet och öppnar för en del nya jobb, för någon måste förstås sköta försäljningen i alla små butiker. Förhoppningsvis utgör förslaget dessutom en länge efterlängtad glipa i den svenska alkohollagstiftningen – ett lufthål för alla som gör god öl, vin och sprit i det här landet och kämpar för att nå ut till kunderna. Jag besöker Öl- och Whiskymässan varje år och varje gång förundras jag över hur många jättegoda svenska ölsorter jag aldrig har sett i butik, trots att jag har ett Bolag stort som en flygplanshangar inom nära räckhåll.

Trots det absurda i att över huvud taget ha statliga detaljhandelsmonopol har Systembolaget ett starkt stöd i Sverige (kanske enligt devisen att man inte biter den hand som föder en) och blotta förekomsten av ett förslag om gårdsförsäljning gör att moralisterna, nykteristerna och monopolkramarna kryper fram från inunder sina stenar. Ökad tillgänglighet ökar alkoholkonsumtionen, heter det – som om det var konsumtionen och inte missbruket som var problemet. För att dricka alkohol i lagom mängd är ju i själva verket inte farligt alls, tvärtom. Är den dessutom lokalproducerad och god, snarare än importerat blask, är det bättre både för människan och miljön.

Eftersom fri konkurrens alltid ger upphov till lägre priser och större tillgänglighet kommer missbrukare att ha lättare att få tag i alkohol om monopolet upphävs, påstås det. Visst, gårdarna kanske till äventyrs har sina butiker öppna även på söndagar men vilket hängivet fyllo har inte redan lärt sig att bunkra upp på lördagen, när Systemet har öppet? Tillgängligheten lär snarare bestå av att utbudet blir större, men alkoholmissbrukarna är förmodligen mer intresserade av ovannämnda Tuborg Grøn än någon kulturbryggd ekologisk rököl från de närkiska skogarna. Tittar vi sedan efter på vad en dylik Tuborg kostar så finner vi att närmare 1/3 av priset är ren skatt. Högst tveksamt om en liten gård på landet kan erbjuda lägre priser, om vi bortser från det faktum att alla produkter som finns på Systemet är förbjudna till att börja med.

Vill man komma åt missbruket utan att samtidigt bestraffa alla oss som bara gillar att smaka lite öl/vin/sprit ibland finns det ju tusen alternativ som är bättre än ett statligt monopol. Själv är jag lite småkär i idén om ett “alkoholkort” som man får på posten när man fyller 18. Modellen är välkänd för alla som har körkort – gör man bort sig för mycket eller ofta så ryker kortet! Sedan är det inte svårare än att alla som säljer alkohol måste kolla kortet på sina kunder, men det är ju inget merarbete eftersom alkoholkortet skulle ersätta legitimationen.

Men för tillfället är Sveriges alkoholpolitik fast i ett moralistiskt gulag och för oss som vill ha tillgång till mer än vad som passerar statens nålsöga är det förmodligen privatimport som gäller under en överskådlig framtid. Det skulle också vara förbjudet om nykteristerna fick bestämma. Återigen höjer jag glaset för att vi är med i EU.

Skål!

Exit Sahlin

Mona Sahlin avgår. Jag kan inte säga att det kommer som någon större överraskning. Den enorma misstro mot henne som funnits inom det egna partiet har sedan valnederlaget tillåtits bubbla ohämmat upp i massmedia. Att partiet så öppet skyller förlusten på sin ledare är i sig unikt för Socialdemokraterna – ett parti vars politik så tydligt styr bort från allt vad personligt ansvarstagande heter. Partiet är inte vad det en gång har varit, därom råder inga tvivel.

Det är naturligtvis inte så enkelt att Sahlins och socialdemokratins fall beror på vinklad nyhetsrapportering eller “borgerlig propaganda”, som en del påstår. Alla partiledare får utstå enorma mängder kritik från motståndarna, det tillhör liksom rollen och de borgerliga ledarna har inte varit förskonade från detta. Det som gör Sahlin annorlunda är hur lite tilltro hon har åtnjutit från sitt eget parti. Naturligtvis är även detta i stor utsträckning hennes eget fel. En ledare måste förtjäna förtroende, det är inget som ges till skänks med titeln.

Utan väljarnas förtroende och under ständigt angrepp inifrån fanns det naturligtvis inga som helst förutsättningar för Mona Sahlin att fortsätta leda partiet. Att avgå var det enda återstående alternativet efter valförlusten, frågan var egentligen bara hur lång tid det skulle ta.

Nu är (s) utan ledare – även om Sahlin formellt “sitter kvar” till partikongressen i mars är hon från och med nu en lam anka. Någon direkt efterträdare finns inte – Sahlin var ju inte förstahandsvalet för partiledarposten till att börja med och socialdemokratins översta skikt är i princip detsamma nu som då. Samtidigt är det bra att partiledarbytet sker nu och inte senare. Den nya partiledaren lär bli någon som är relativt okänd i folks ögon, det tar tid att etablera sig och bygga upp partiet igen.

Det är fyra år till nästa riksdagsval; gott om tid för en återuppbyggnad, kan man tänka sig. Men problemen för socialdemokratin, eller svensk vänster i största allmänhet, är såklart inte lösta. På yttersta vänsterkanten finns Lars Ohly kvar, den enda partiledare som konsekvent placerade sig sämre än Sahlin i förtroendeundersökningarna. Han visar inga tecken på att vilja avgå. Det Rödgröna samarbetet ligger i spillror och det är tveksamt om (v) någonsin kommer att kunna ingå i det igen. Miljöpartiet är på väg att byta språkrör.

För att ha något hopp om att återigen bli ett parti som inte behöver vända sig till varken yttervänstern eller borgerliga mittpartier för att bilda regering måste (s) gå åt höger, för det är där väljarna finns – de senaste två valen har visat det med all önskvärd tydlighet. Även här finns en splittring inom partiet i två falanger som inte visar några som helst tecken på att bli sams bara för att Sahlin har avgått. Går man till höger för att vinna väljare är det sannolikt att en stor del av partiet helt enkelt sätter klackarna i backen – men till vänster väntar ett avgrundsdjupt mörker som effektivt utsläcker allt hopp om valseger.

De kommande fyra åren blir intressanta för alla oss som är intresserade av politik. Jag laddar upp med popcorn och skumpa…

En föråldrad syn på samhället

Folk ska inte ha det för bra? (Tecknare: Kalle Strokirk)

Som alla andra politiskt intresserade följer jag med intresse hur diskussionerna går inom vänsterpartierna så här efter valnederlaget. Nu har det ju trots allt gått några månader – sår har slickats, interna diskussioner har förts och de första seriösa eftervalsanalyserna har börjat leta sig ut på nätet. Av dessa är den öppna kriskommissionens mest intressant, till stor del för det faktum att det över huvud taget existerar ett behov av en kriskommission bestående av socialdemokrater, men frikopplad från själva partiet. Endast detta säger mycket om vilka problem (s) står inför.

Omorganisation är också temat i den omfattande eftervalsanalys som Viktor Tullgren, en av den öppna kriskommissionens medlemmar, har postat på sin blogg. (Det finns fler analyser på kommissionens webbplats.) Enligt Tullgren berodde valförlusten på att socialdemokratin:

  • Bara pratar om dåtiden, inte om framtiden; om hur hemska de borgerliga är snarare än vad man vill göra själva
  • Har förlorat sin “naturliga väljarskara” eftersom folk har fått det bättre
  • Motarbetade Mona Sahlin och inte gav henne tillräckligt svängrum att driva igenom en förnyelse
  • Riktade in sig på minoriteter istället för att tilltala den breda massan

I dessa punkter delar jag Tullgrens analys. Den lilla förnyelse som varit synlig hos (s) sedan 2006 har i princip bestått av att man gett Alliansen rätt genom att acceptera deras politik på en rad områden, att lova att inte riva upp den vid ett maktskifte. Jobbskatteavdraget är ett tydligt exempel. Socialdemokratin har officiellt gett upp ambitionen att bilda enpartiregering genom att gå i koalition med Miljöpartiet och (motvilligt) med Vänsterpartiet. Mona Sahlin har inte åtnjutit något förtroende internt och än mindre av väljarna, något som överdrivet photoshoppade pressbilder knappast kunnat råda bot på; snarare tvärtom.

Sist men inte minst – när de Rödgröna kom med sin konkreta politik var den enda tydliga riktningen att man ville göra det sämre för precis alla utom vissa utvalda minoritetsgrupper som ansågs särskilt utsatta av Alliansens politik. Även om detta kanske inte var politiken så var det den bild som förmedlades till väljarna. Det gamla arbetarpartiet lämnade därmed över hela “arbetarklassen” till Alliansen, som inte var sen att tacka och ta emot. Förlorarstämpeln kunde inte sitta tydligare om så partiet bytte namn till Lo(s)erdemokraterna. I mina ögon är den enorma kraftsamling som ägde rum under slutspurten förmodligen det enda som hindrade (s) från att ramla under 30%-gränsen den här gången.

Tullgrens slutsats är att partiet inte behöver en ny ideologi, bara nya tänkare som vågar slakta heliga kor (specifikt vilka får vi tyvärr inte veta) och som kan omsätta ideologin i konkret, men visionär, politik. Det låter ju bra. Förutom att det är själva ideologin det är fel på, och att Sverige nu håller på att bli ett land av välutbildade, intelligenta människor som vill något mer med sina liv än att jobba 40 timmar i veckan för en kollektivavtalsenlig lön. Ett land av fria individer som inte längre går att lura med den socialistiska ideologins tomma löften, helt enkelt för att vi ser runt omkring oss hur mycket bättre alternativet är.

För att åter attrahera de breda väljarskarorna måste socialdemokratin anamma en politik som sätter vikt vid individuellt ansvar och förmåga, som ger den svage verktygen som krävs för att bli stark och den starke utrymme att maximera sin potential. Det är dags att acceptera att rättvisa inte är “åt var och en efter behov” utan “åt var och en efter förtjänst”. Att se höga skatter som ett nödvändigt ont, inte ett självändamål. Man måste slakta den heliga ko på vilken det står skrivet att staten ska hålla medborgaren i handen – eller släpa henne i håret, om så krävs – från vaggan till graven. Man måste inse att valfrihet är ett självändamål, även när folket inte gör som politikerna vill.

Jag tror inte det kommer att hända. Möjligen går (s) rent faktiskt åt höger, även om det naturligtvis inte nämns ett ord om det i kriskommissionens analyser. Men till höger finns redan en hel skock partier som har den trovärdighet och verklighetsförankring som (s) saknar. Dessutom finns det fortfarande betydande delar av (s) som vill göra tvärtom, trots att ruinens brant alldeles uppenbart ligger åt vänster. Ändå tycks det finnas en del som inbillar sig att skälet till att (s) backade, och (v) blev ett av riksdagens minsta partier är att man inte var tillräckligt vänster. Jo, tjena.

Uppriktigt sagt hoppas jag att (s) gör en comeback till valet 2014. Naturligtvis inte så långt som till valseger, men för att inte de “nya Moderaterna” ska bli “Socialdemokraterna 2.0” – trötta, stagnerade och visionslösa – krävs en vänster som förmår hålla trycket uppe. Dessutom blir det förstås mycket mer spännande så.