Exit Sahlin

Mona Sahlin avgår. Jag kan inte säga att det kommer som någon större överraskning. Den enorma misstro mot henne som funnits inom det egna partiet har sedan valnederlaget tillåtits bubbla ohämmat upp i massmedia. Att partiet så öppet skyller förlusten på sin ledare är i sig unikt för Socialdemokraterna – ett parti vars politik så tydligt styr bort från allt vad personligt ansvarstagande heter. Partiet är inte vad det en gång har varit, därom råder inga tvivel.

Det är naturligtvis inte så enkelt att Sahlins och socialdemokratins fall beror på vinklad nyhetsrapportering eller “borgerlig propaganda”, som en del påstår. Alla partiledare får utstå enorma mängder kritik från motståndarna, det tillhör liksom rollen och de borgerliga ledarna har inte varit förskonade från detta. Det som gör Sahlin annorlunda är hur lite tilltro hon har åtnjutit från sitt eget parti. Naturligtvis är även detta i stor utsträckning hennes eget fel. En ledare måste förtjäna förtroende, det är inget som ges till skänks med titeln.

Utan väljarnas förtroende och under ständigt angrepp inifrån fanns det naturligtvis inga som helst förutsättningar för Mona Sahlin att fortsätta leda partiet. Att avgå var det enda återstående alternativet efter valförlusten, frågan var egentligen bara hur lång tid det skulle ta.

Nu är (s) utan ledare – även om Sahlin formellt “sitter kvar” till partikongressen i mars är hon från och med nu en lam anka. Någon direkt efterträdare finns inte – Sahlin var ju inte förstahandsvalet för partiledarposten till att börja med och socialdemokratins översta skikt är i princip detsamma nu som då. Samtidigt är det bra att partiledarbytet sker nu och inte senare. Den nya partiledaren lär bli någon som är relativt okänd i folks ögon, det tar tid att etablera sig och bygga upp partiet igen.

Det är fyra år till nästa riksdagsval; gott om tid för en återuppbyggnad, kan man tänka sig. Men problemen för socialdemokratin, eller svensk vänster i största allmänhet, är såklart inte lösta. På yttersta vänsterkanten finns Lars Ohly kvar, den enda partiledare som konsekvent placerade sig sämre än Sahlin i förtroendeundersökningarna. Han visar inga tecken på att vilja avgå. Det Rödgröna samarbetet ligger i spillror och det är tveksamt om (v) någonsin kommer att kunna ingå i det igen. Miljöpartiet är på väg att byta språkrör.

För att ha något hopp om att återigen bli ett parti som inte behöver vända sig till varken yttervänstern eller borgerliga mittpartier för att bilda regering måste (s) gå åt höger, för det är där väljarna finns – de senaste två valen har visat det med all önskvärd tydlighet. Även här finns en splittring inom partiet i två falanger som inte visar några som helst tecken på att bli sams bara för att Sahlin har avgått. Går man till höger för att vinna väljare är det sannolikt att en stor del av partiet helt enkelt sätter klackarna i backen – men till vänster väntar ett avgrundsdjupt mörker som effektivt utsläcker allt hopp om valseger.

De kommande fyra åren blir intressanta för alla oss som är intresserade av politik. Jag laddar upp med popcorn och skumpa…