Proggiga barnböcker

Trots min kärlek till allt digitalt läser jag fortfarande helst böcker av gammalt hederlig sort: på inbundet papper. Dessutom både gärna och ofta – den senaste veckan har jag avverkat både flera volymer manga och Nice Girls Don’t Get the Corner Office, en bok med karriärråd för kvinnor, i stor grad tillämpbar även på män. Mest av allt uppskattar jag böcker som får mig att skratta, gärna med ett rejält inslag av bildning på samma gång. Proggiga barnböcker: därför blev vi som vi blev är en sådan bok. Författaren, avbildad ovan, heter Kalle Lind och skriver bloggen En man med ett skägg som varit ett självklart inslag i min RSS-feed under en längre tid. Inte helt oväntat var det så jag upptäckte boken.

Boken handlar om barnböcker från sjuttitalet, definierat lite löst som perioden 1968-1982. För mig som född ’83 är “sjuttitalet” – på gott och ont – inte en period som har präglat min uppväxt. Jag har en inlärd bild av det som kraftigt vänstervridet men de i min bekantskapskrets som har genomlevt det framstår för mig inte som mer vänster än folk i allmänhet. Ändå inser man att det var något riktigt skumt på gång när man läser Proggiga barnböcker. Boken tar upp de mest aparta – men helt autentiska – exemplen på sjuttitalistiskt vänstertokeri som förekom inom barnlitteraturen: kraftigt politiska böcker fulla av tokiga generaliseringar (egendom är stöld, USA är nazister, rikedom är ondska), träig socialrealism, Mao-citat, demonstrationståg och idel försäkringar om att den stora röda revolutionen är precis runt hörnet.

Kalle Lind beskriver och citerar friskt ur den proggiga boksamlingen, dessutom med sidonoter för “åttitalister och borgare” där vi får förklaringar av referenser som går många av oss förbi, exempelvis Hylands Hörna. Analyserna är inte sällan spetsiga, ofta just så sarkastiska som materialets natur kräver, men samtidigt inte utan värme och uppskattning för de positiva inslag som ändå står att finna. Samt naturligtvis rejäla portioner nostalgi. Som ett exempel på de vanvettigheter till propaganda som avhandlas kommer här ett citat ur När Barnen Tog Makten (Gunnar Ohrlander, 1969):

Fast ibland händer det att folket gör uppror. Dom vill inte svälta längre. Då går alla människor ut på gatorna och tågar mot de stora slotten där soldaterna och dom som bestämmer bor. Alla, stora människor, barn och gamla människor, går ut på gatorna och dom sjunger och alla har röda flaggor (…) Folkets ledare säger: Det räcker inte med att vi gör uppror. Det räcker inte med att vi bara går ut på gatorna och säger att vi inte vill vara fattiga längre. Nu måste vi göra revolution. Vi måste bli listiga. Vi måste slåss i hemlighet. Vi måste bilda en folkets armé som vet hur den ska driva soldaterna och dom rika på flykten. Nästa gång ska ingenting kunna hejda folkets flodvåg.

…vilket skriftställare Lind kommenterar som följer:

Det är en bok skriven i den yrvakna adrenalinsjutsen efter kårhusockupationer och Parisuppror och demonstrationsglädjetåg, innan tokvänstern blev riktigt vänstertokig och slog sönder sig själv i fragment, när alla var rörande överens om att Vietnamkriget var vansinnigt och att det är rätt att göra uppror (…) När [författaren] förekom i teve framstod han som en sansad, eftertänksam och bildad karl. Hur kunde han då en gång gå i såna här förenklade revolutionskåta fällor? Hur kunde han köpa den urgamla vänsterföreställningen att allt rikt är ont och att våld leder till rättvisa?

Detta är som sagt bara ett exempel och jag rekommenderar varmt alla att köpa boken för att få läsa resten. Som omväxling finns också ett par inslag från diametralt motsatt håll – de högerkristna, som minsann inte missade ett tillfälle att pådyvla dåtidens barn sin egen ovetenskapliga bild av livet och döden. Den inte överdrivet vänstertokiga – men däremot ateistiska – Lasses farfar är död (1972) kontrades samma år av Lenas farfar är i himlen på vars baksidestext man upprör sig över “den skrämmande stämning inför döden, som råder i ett hem med en ateistisk syn på människan.” Också ett par böcker av denna typ är föremål för granskning i Proggiga barnböcker, vilket utgör en trevlig omväxling från allt vänstertrams.

Som övertygad liberal – jag räknas säkert som nyliberal enligt Lind eftersom jag läser Johan Ingerö – finner jag boken mestadels underhållande men också en smula oroande. Att det faktiskt fanns och i viss mån ännu finns folk som anser att våld leder till rättvisa, att egendom är stöld och att kommunistisk diktatur à la Kuba är att föredra framför kapitalistisk marknadsekonomi à la USA är en inte helt angenäm tanke, även om dessa människor förstås var hyfsat marginaliserade redan på 70-talet (annars kanske det faktiskt hade blivit revolution!) och fullständigt marginaliserade idag 2010. Det är alltså inte bara en rolig bok, utan också bildande och i viss mån viktig läsning för oss som inte var med. Därmed minskar vi risken för att samma idiotier ges utrymme på nytt.

Själva boken går att köpa här. En stor del av materialet, samt lite mer som inte fick plats i boken, finns också – om än inte lika grundligt behandlat – på bloggen. Eftersom sökfunktionen inte är nåt vidare har jag sammanställt allt “extramaterial” nedan: (VARNING: flera timmars extremt beroendeframkallande läsning!!)

Det är också värt att läsa om en förvirrad recension av en “68-veteran i total avsaknad av självdistans” som kan sägas ha missat hela poängen med boken. Samt naturligtvis reklamfilmen!

Observationer från São Paulo

Låt mig vara ärlig: vid första anblicken (och möjligen också vid andra) är det oerhört lätt att avfärda São Paulo, Brasiliens största stad, som ett skithål där betonggrå, slitna höghus omgärdade av höga gallerstaket trängs med kåkstäder och allmän misär. Efter en vecka kan jag konstatera att det första intrycket förvisso är sant, men att den som låter sig avskräckas redan där går miste om en otrolig upplevelse. São Paulo är en spännande stad, fylld med underbara människor som gör sitt bästa för att förgylla vardagen. Precis som överallt annars alltså, förutom att det är minst 30 grader varmt och konstant trafikkaos. För att inte uttråka er med en essä har jag sammanfattat mina viktigaste intryck från veckan i punktlisteformat.

  • São Paulos rykte som en farlig stad tycks i någon mån vara överdrivet, så länge man tillämpar sunt förnuft. Håll dig borta från favelas, mörka gränder och ta hellre taxi än en lång promenad på natten så klarar du dig förmodligen utmärkt.
     
  • Det är inte ett dugg svårt att “smälta in” i myllret i São Paulo, här bor det folk av precis alla färger och former. Om du inte har kameran och kartan i högsta hugg kommer ingen att ta dig för en turist. Enda nackdelen med detta är att alla utgår ifrån att du förstår portugisiska.
     
  • Utanför hotell och flygplatser talar ingen engelska, trots att hälften av alla butiker (och många av varorna) har engelska eller “engelskinspirerade” namn. Ett brett leende tillsammans med inspirerande gester bryggar den språkliga avgrunden, så att få vad man vill ha är sällan något större problem. Ser man tillräckligt hjälplös ut kan faktiskt de flesta restauranger gräva fram någon i personalen som kan lite engelska.
     
  • Folk är hjälpsamma, vänliga och trevliga. Tills de sätter sig bakom ratten. I trafiken gäller bara djungelns lag och blinkers är mer användbara som julbelysning än för att visa sin avsikt. Att “gena” i korsningar via P-platser och gångbanor är fair game. Bilar har företräde framför fotgängare och få övergångsställen har trafikljus.
     
  • Det är inte ovanligt att hitta en exklusiv inredningsbutik eller en Porsche-handlare ett kvarter från ett hus byggt av sopor. Å andra sidan är det omöjligt att bedöma en butik eller restaurang efter fasaden; att renovera gamla hus verkar aldrig ha varit på modet här, så ett hål i betongväggen med ojämna kanter är inte helt sällan ingången till en underbar oas.
     
  • Kranvattnet smakar som något ur småbarnspoolen på valfritt kommunalt badhus (dvs överklorerat) men mineralvatten finns lyckligtvis att köpa överallt. Men det som står i kylen på hotellrummet kostar som 98-oktan.
     
  • “Chopp” betyder blek lageröl som serveras minusgradig, vilket gör den om möjligt ännu blekare. Det spelar ingen större roll, i 35 plusgrader är svalka viktigare än smak. Om du inte uttryckligen säger ifrån så kommer personalen att leverera nya chopp när de gamla ser ut att börja ta slut.
     
  • Regn har ungefär samma effekt på trafiken i São Paulo som snön har på trafiken i Stockholm: allting stannar. Om det regnar, ha gott om tid på dig eller åk inte bil (dvs stanna hemma; kollektivtrafiken är ett skämt).
     
  • Standardiserat elnät, vad är det? Här används minst tre-fyra sorters elkontakter och olika spänningar (127V, 220V etc) blandas friskt. Ibland i samma hus. Lyckligtvis är eluttagen oftast märkta med gällande nätspänning.
     
  • Trodde du att fotboll var Brasiliens bästa gren? Fel. Det är KÖTT. Grillat, friterat, fräsande stekt vid bordet, you name it – det här är köttälskarens paradis på jorden. Dessutom billigt. Det säger sig självt att veggon och djurrättskramare icke må göra sig besvär.
     
  • Kollektivtrafiken är som sagt bristfällig men taxi kostar 25-50% av vad den gör i Sverige och taxibilar finns överallt, dessutom praktiskt färgkodade efter pris (vitt är billigast). Det finns tyvärr ingen motsvarande färg för förarens självbevarelseinstinkt, men om det fanns skulle nog de flesta av bilarna vara svarta.
     
  • Killarna som kommer och knackar på rutan när du sitter i bilkö försöker inte råna dig, de vill bara sälja snacks och mobiltelefonadaptrar. De är inte påstridiga, däremot många, och dyker upp som flugor kring skit varje gång det är trafikkaos (alltid). En annan vanlig företeelse i trafiken är tiggare. Det anses tydligen ofint att köra över dessa, även fast de står i vägen för bilen.
     

Skulle jag då vilja återvända till São Paulo efter den här veckan? Absolut! Men mina brasilianska vänner intygar att Rio de Janeiro är mycket bättre. Den som lever får se…

Timmar och minuter

Så här i juletider tänkte jag – helt orelaterat – försöka mig på att skriva lite om arbete. Inte då nödvändigtvis ur en politisk vinkel (som så ofta annars här i högerkonspirationen) utan om vad som gör en bra arbetsplats, en bra arbetsgivare, en bra chef och bra kollegor. Min grundinställning vad gäller jobb har alltid varit och kommer förhoppningsvis alltid att förbli: om jobbet är riktigt dåligt, så byt! Att försöka driva igenom stora, strukturella förändringar på sin arbetsplats är sällan värt besväret och dessutom ett slöseri med tid så länge man helt enkelt kan rensa skrivbordet och dra. Det enklaste sättet att visa en arbetsgivare sitt missnöje är att byta ut honom. Små förändringar som i huvudsak rör hur man själv jobbar – och som inte kräver mer än ett tyst samtycke från chefer eller kollegor – kan lyckligtvis vara väldigt lätta att åstadkomma. Gör det! Jobbet tar upp så pass mycket av våra dagliga liv att det är direkt självvådligt att inte göra det till en så trevlig upplevelse som möjligt.

Arbetstiden är ett av de viktigaste attributen hos en arbetsplats, men också ett av de mest problematiska. Min erfarenhet är att många chefer finner en trygghet i att den anställde sitter på sin plats – om han faktiskt gör någonting vettigt är sekundärt – ser en chef att skrivbordsnissarna på någon annans avdelning går hem tidigt så kommer han naturligtvis att låta den ansvarige chefen få veta det på nästa möte. Resultatet: sagda nissar får sig en påminnelse om att företagets officiella arbetstider är 08:00-17:00, moralen får sig en törn, produktiviteten minskar förstås eftersom mer tid ägnas åt att ”fylla ut dagen” och se till att den där arbetsuppgiften som skulle ta en halv dag gör precis det, även om den hade gått på två timmar egentligen (ett fenomen som är så välkänt att det har fått ett namn: Parkinsons lag).

Det hela görs inte bättre av det faktum att arbetstiden i andras ögon allt som oftast bara definieras av när du går hem. Den som kommer in vid sju varje morgon och går hem vid fyra kommer att ses som en latmask jämfört med den som kommer in vid nio och går hem vid sex, även fast den morgonpigge med stor sannolikhet får mer jobb gjort – tidigt på morgonen är ju kontoret mestadels fritt från kollegor som distraherar! Samma sak gäller lunchrasten – nöjer man sig med 30 minuter lunch istället för den avtalsenliga timmen finner man inte helt sällan att detta inte i allas ögon berättigar en till att gå hem en halvtimme tidigare. Ägnar man däremot halva lunchen åt att sitta vid sitt skrivbord och ”jobba” (genom att skriva kommentarer på Facebook) så kommer ingen att bry sig.

Det finns förstås en aspekt på det hela som inte får glömmas och som i viss mån försvarar ett visst mått av rigiditet i arbetstiderna; när man jobbar i grupp, som man oftast gör, är det förbannat opraktiskt om en gruppmedlem jobbar 7-16 när de andra jobbar 9-18. Plötsligt finns bara halva tiden tillgänglig för möten, mer tid går åt att synkronisera arbetet inom gruppen och allt detta leder till onödig friktion. Hur man klarar detta beror väldigt mycket på jobbet och gruppen – det kan vara helt ohållbart i vissa fall och fullständigt oproblematiskt i andra. Det hela blir förstås mycket enklare om den eller de som har avvikande arbetstider kan tänka sig att rucka på dessa ibland. På ett av mina tidigare jobb var jag den avvikande – jag kom till jobbet två timmar före alla andra, helt enkelt för att slippa den värsta trafiken på morgonen och eftermiddagen. Det gick bra, eftersom jag kunde stå ut med att fastna i en bilkö om mina kollegor ville ha ett möte efter 16:00. Hade jag istället varit tvungen att åka tidigt för att exempelvis hämta barn på dagis hade förstås situationen varit en annan.

Finner man att man sitter på en arbetsplats där närvaro är viktigare än resultat är det läge att arbeta för en förändring. Har man dessutom obetald övertid (vilket är mycket vanligt inom IT) så ska man absolut inte acceptera att jobba en enda timme mer än nödvändigt för att hålla sin arbetsinsats på rätt nivå (som man förstås bestämmer själv) de dagar då övertid inte krävs. Förväntar sig chefen att man jobbar tio timmar en dag då det är mycket att göra måste han naturligtvis också acceptera att man jobbar sex timmar en dag då arbetsbelastningen är mindre! Och är alla dagar övertidsdagar, då är det läge att byta jobb. Eller förklara för chefen att du förväntar dig 125%(+) av lönen för 125% av arbetstiden framgent.

Alternativet till att förespråka mer flexibla arbetstider där resultat värderas högre än närvaro är förstås att göra tvärtom och jobba exakt åtta timmar per dag, med exakt en timmes lunch, exakt 12:00-13:00 (eller när de avtalsföreskrivna tiderna nu är) och gå hem på klockslaget då den officiella arbetstiden slutar, oavsett vad man håller på med just då eller hur mycket som finns att göra. Den chef som inte väldigt snabbt förstår fördelen med flexibla arbetstider, samt att man inte både kan äta kakan och behålla den på samma gång, är det läge att lämna vid rännstenen ASAP.