Proggiga barnböcker

Trots min kärlek till allt digitalt läser jag fortfarande helst böcker av gammalt hederlig sort: på inbundet papper. Dessutom både gärna och ofta – den senaste veckan har jag avverkat både flera volymer manga och Nice Girls Don’t Get the Corner Office, en bok med karriärråd för kvinnor, i stor grad tillämpbar även på män. Mest av allt uppskattar jag böcker som får mig att skratta, gärna med ett rejält inslag av bildning på samma gång. Proggiga barnböcker: därför blev vi som vi blev är en sådan bok. Författaren, avbildad ovan, heter Kalle Lind och skriver bloggen En man med ett skägg som varit ett självklart inslag i min RSS-feed under en längre tid. Inte helt oväntat var det så jag upptäckte boken.

Boken handlar om barnböcker från sjuttitalet, definierat lite löst som perioden 1968-1982. För mig som född ’83 är “sjuttitalet” – på gott och ont – inte en period som har präglat min uppväxt. Jag har en inlärd bild av det som kraftigt vänstervridet men de i min bekantskapskrets som har genomlevt det framstår för mig inte som mer vänster än folk i allmänhet. Ändå inser man att det var något riktigt skumt på gång när man läser Proggiga barnböcker. Boken tar upp de mest aparta – men helt autentiska – exemplen på sjuttitalistiskt vänstertokeri som förekom inom barnlitteraturen: kraftigt politiska böcker fulla av tokiga generaliseringar (egendom är stöld, USA är nazister, rikedom är ondska), träig socialrealism, Mao-citat, demonstrationståg och idel försäkringar om att den stora röda revolutionen är precis runt hörnet.

Kalle Lind beskriver och citerar friskt ur den proggiga boksamlingen, dessutom med sidonoter för “åttitalister och borgare” där vi får förklaringar av referenser som går många av oss förbi, exempelvis Hylands Hörna. Analyserna är inte sällan spetsiga, ofta just så sarkastiska som materialets natur kräver, men samtidigt inte utan värme och uppskattning för de positiva inslag som ändå står att finna. Samt naturligtvis rejäla portioner nostalgi. Som ett exempel på de vanvettigheter till propaganda som avhandlas kommer här ett citat ur När Barnen Tog Makten (Gunnar Ohrlander, 1969):

Fast ibland händer det att folket gör uppror. Dom vill inte svälta längre. Då går alla människor ut på gatorna och tågar mot de stora slotten där soldaterna och dom som bestämmer bor. Alla, stora människor, barn och gamla människor, går ut på gatorna och dom sjunger och alla har röda flaggor (…) Folkets ledare säger: Det räcker inte med att vi gör uppror. Det räcker inte med att vi bara går ut på gatorna och säger att vi inte vill vara fattiga längre. Nu måste vi göra revolution. Vi måste bli listiga. Vi måste slåss i hemlighet. Vi måste bilda en folkets armé som vet hur den ska driva soldaterna och dom rika på flykten. Nästa gång ska ingenting kunna hejda folkets flodvåg.

…vilket skriftställare Lind kommenterar som följer:

Det är en bok skriven i den yrvakna adrenalinsjutsen efter kårhusockupationer och Parisuppror och demonstrationsglädjetåg, innan tokvänstern blev riktigt vänstertokig och slog sönder sig själv i fragment, när alla var rörande överens om att Vietnamkriget var vansinnigt och att det är rätt att göra uppror (…) När [författaren] förekom i teve framstod han som en sansad, eftertänksam och bildad karl. Hur kunde han då en gång gå i såna här förenklade revolutionskåta fällor? Hur kunde han köpa den urgamla vänsterföreställningen att allt rikt är ont och att våld leder till rättvisa?

Detta är som sagt bara ett exempel och jag rekommenderar varmt alla att köpa boken för att få läsa resten. Som omväxling finns också ett par inslag från diametralt motsatt håll – de högerkristna, som minsann inte missade ett tillfälle att pådyvla dåtidens barn sin egen ovetenskapliga bild av livet och döden. Den inte överdrivet vänstertokiga – men däremot ateistiska – Lasses farfar är död (1972) kontrades samma år av Lenas farfar är i himlen på vars baksidestext man upprör sig över “den skrämmande stämning inför döden, som råder i ett hem med en ateistisk syn på människan.” Också ett par böcker av denna typ är föremål för granskning i Proggiga barnböcker, vilket utgör en trevlig omväxling från allt vänstertrams.

Som övertygad liberal – jag räknas säkert som nyliberal enligt Lind eftersom jag läser Johan Ingerö – finner jag boken mestadels underhållande men också en smula oroande. Att det faktiskt fanns och i viss mån ännu finns folk som anser att våld leder till rättvisa, att egendom är stöld och att kommunistisk diktatur à la Kuba är att föredra framför kapitalistisk marknadsekonomi à la USA är en inte helt angenäm tanke, även om dessa människor förstås var hyfsat marginaliserade redan på 70-talet (annars kanske det faktiskt hade blivit revolution!) och fullständigt marginaliserade idag 2010. Det är alltså inte bara en rolig bok, utan också bildande och i viss mån viktig läsning för oss som inte var med. Därmed minskar vi risken för att samma idiotier ges utrymme på nytt.

Själva boken går att köpa här. En stor del av materialet, samt lite mer som inte fick plats i boken, finns också – om än inte lika grundligt behandlat – på bloggen. Eftersom sökfunktionen inte är nåt vidare har jag sammanställt allt “extramaterial” nedan: (VARNING: flera timmars extremt beroendeframkallande läsning!!)

Det är också värt att läsa om en förvirrad recension av en “68-veteran i total avsaknad av självdistans” som kan sägas ha missat hela poängen med boken. Samt naturligtvis reklamfilmen!

One thought on “Proggiga barnböcker

Comments are closed.