Timmar och minuter

Så här i juletider tänkte jag – helt orelaterat – försöka mig på att skriva lite om arbete. Inte då nödvändigtvis ur en politisk vinkel (som så ofta annars här i högerkonspirationen) utan om vad som gör en bra arbetsplats, en bra arbetsgivare, en bra chef och bra kollegor. Min grundinställning vad gäller jobb har alltid varit och kommer förhoppningsvis alltid att förbli: om jobbet är riktigt dåligt, så byt! Att försöka driva igenom stora, strukturella förändringar på sin arbetsplats är sällan värt besväret och dessutom ett slöseri med tid så länge man helt enkelt kan rensa skrivbordet och dra. Det enklaste sättet att visa en arbetsgivare sitt missnöje är att byta ut honom. Små förändringar som i huvudsak rör hur man själv jobbar – och som inte kräver mer än ett tyst samtycke från chefer eller kollegor – kan lyckligtvis vara väldigt lätta att åstadkomma. Gör det! Jobbet tar upp så pass mycket av våra dagliga liv att det är direkt självvådligt att inte göra det till en så trevlig upplevelse som möjligt.

Arbetstiden är ett av de viktigaste attributen hos en arbetsplats, men också ett av de mest problematiska. Min erfarenhet är att många chefer finner en trygghet i att den anställde sitter på sin plats – om han faktiskt gör någonting vettigt är sekundärt – ser en chef att skrivbordsnissarna på någon annans avdelning går hem tidigt så kommer han naturligtvis att låta den ansvarige chefen få veta det på nästa möte. Resultatet: sagda nissar får sig en påminnelse om att företagets officiella arbetstider är 08:00-17:00, moralen får sig en törn, produktiviteten minskar förstås eftersom mer tid ägnas åt att ”fylla ut dagen” och se till att den där arbetsuppgiften som skulle ta en halv dag gör precis det, även om den hade gått på två timmar egentligen (ett fenomen som är så välkänt att det har fått ett namn: Parkinsons lag).

Det hela görs inte bättre av det faktum att arbetstiden i andras ögon allt som oftast bara definieras av när du går hem. Den som kommer in vid sju varje morgon och går hem vid fyra kommer att ses som en latmask jämfört med den som kommer in vid nio och går hem vid sex, även fast den morgonpigge med stor sannolikhet får mer jobb gjort – tidigt på morgonen är ju kontoret mestadels fritt från kollegor som distraherar! Samma sak gäller lunchrasten – nöjer man sig med 30 minuter lunch istället för den avtalsenliga timmen finner man inte helt sällan att detta inte i allas ögon berättigar en till att gå hem en halvtimme tidigare. Ägnar man däremot halva lunchen åt att sitta vid sitt skrivbord och ”jobba” (genom att skriva kommentarer på Facebook) så kommer ingen att bry sig.

Det finns förstås en aspekt på det hela som inte får glömmas och som i viss mån försvarar ett visst mått av rigiditet i arbetstiderna; när man jobbar i grupp, som man oftast gör, är det förbannat opraktiskt om en gruppmedlem jobbar 7-16 när de andra jobbar 9-18. Plötsligt finns bara halva tiden tillgänglig för möten, mer tid går åt att synkronisera arbetet inom gruppen och allt detta leder till onödig friktion. Hur man klarar detta beror väldigt mycket på jobbet och gruppen – det kan vara helt ohållbart i vissa fall och fullständigt oproblematiskt i andra. Det hela blir förstås mycket enklare om den eller de som har avvikande arbetstider kan tänka sig att rucka på dessa ibland. På ett av mina tidigare jobb var jag den avvikande – jag kom till jobbet två timmar före alla andra, helt enkelt för att slippa den värsta trafiken på morgonen och eftermiddagen. Det gick bra, eftersom jag kunde stå ut med att fastna i en bilkö om mina kollegor ville ha ett möte efter 16:00. Hade jag istället varit tvungen att åka tidigt för att exempelvis hämta barn på dagis hade förstås situationen varit en annan.

Finner man att man sitter på en arbetsplats där närvaro är viktigare än resultat är det läge att arbeta för en förändring. Har man dessutom obetald övertid (vilket är mycket vanligt inom IT) så ska man absolut inte acceptera att jobba en enda timme mer än nödvändigt för att hålla sin arbetsinsats på rätt nivå (som man förstås bestämmer själv) de dagar då övertid inte krävs. Förväntar sig chefen att man jobbar tio timmar en dag då det är mycket att göra måste han naturligtvis också acceptera att man jobbar sex timmar en dag då arbetsbelastningen är mindre! Och är alla dagar övertidsdagar, då är det läge att byta jobb. Eller förklara för chefen att du förväntar dig 125%(+) av lönen för 125% av arbetstiden framgent.

Alternativet till att förespråka mer flexibla arbetstider där resultat värderas högre än närvaro är förstås att göra tvärtom och jobba exakt åtta timmar per dag, med exakt en timmes lunch, exakt 12:00-13:00 (eller när de avtalsföreskrivna tiderna nu är) och gå hem på klockslaget då den officiella arbetstiden slutar, oavsett vad man håller på med just då eller hur mycket som finns att göra. Den chef som inte väldigt snabbt förstår fördelen med flexibla arbetstider, samt att man inte både kan äta kakan och behålla den på samma gång, är det läge att lämna vid rännstenen ASAP.