Legal in Japan

Det råder ingen som helst tvekan om att den japanska seriekulturen vinner mark i Sverige. Sedan jag började intressera mig för Japan på 90-talet har det hänt mycket: manga (tecknade serier) och anime (tecknad film) är numera mainstream och etablerade specialistbutiker som Scifi-bokhandeln har fått konkurrens av vanliga bokhandlare, även om utbudet hos de senare fortfarande begränsar sig till titlar för barn. Tyvärr leder den kommersiella framgången också till kulturkrockar, vilket en översättare nu har fått betala priset för i form av en barnporrdom och böter på 5 600 kr. Även om bötesbeloppet inte blev särskilt högt så drabbas mannen också i sin karriär eftersom uppdragsgivaren Bonniers inte säger sig vilja ha något att göra med en brottsling. Förvisso brukar öppensinnighet inte vara ett kännetecken för gammelmedia.

Hur kan man då bli dömd för barnporr av att översätta böcker? Faktum är att överträdelser av den här typen – även om extremt få leder till åtal – är nästan oundvikliga för den som har ett aktivt intresse för anime och manga. Precis som i Sverige är barnpornografi olagligt i Japan, men japanerna vet att göra skillnad på verklighet och fantasi. Vidare så finns inte samma händerna-på-täcket-mentalitet när det gäller unga människor och sex eller nakenhet. En manga/anime som inte har ett dugg med sex att göra i sin story kan mycket väl innehålla badscener med åtsittande badkläder (eller inga alls), bröst-, snipp- och snoppskämt (som kan vara mer eller mindre grafiska) och annat som vore helt otänkbart i de strikt tillrättalagda Disney-serier vi svenskar är uppvuxna med. Anime och manga riktar sig ofta även till en äldre publik, och det hela förenklas inte precis av att asiater generellt sett är småväxta jämfört med oss som bor norröver. Hur avgör man åldern eller pubertetsutvecklingen på en tecknad bild?

Det andra stora problemet är att vi (redan på 90-talet, faktiskt) tydligen har gått och kriminaliserat “utnyttjande” av “barn” som inte finns på riktigt. Specifikt, “teckningar, målningar och andra hantverksmässigt framställda bilder kan vara barnpornografiska – oavsett om bilden kan antas föreställa ett verkligt övergrepp eller inte”. Rent konstnärliga alster räknas sedan 1997 som barnporr, även fast de inte involverar några faktiska övergrepp, än mindre faktiska barn, vilket gör själva avsikten med lagen högst tveksam. När jag var lite yngre läste jag – med god behållning – ett antal böcker som handlade om unga personer som blev kära i varandra. Inte sällan beskrev böckerna också det första samlaget i detalj. Jag är rätt säker på att sådana böcker fortfarande finns på biblioteken och att samma material i serieform skulle jämställas med faktiska sexövergrepp på riktiga barn slår mig som minst sagt absurt.

Den här typen av åtal är lyckligtvis inte särskilt vanliga – hur den stackars översättaren åkte dit vet jag inte – men en positiv konsekvens är ju att debatten väcks, vilket med tiden förhoppningsvis kan leda till en lagändring. Tyvärr tvivlar jag att det finns några politiker med ryggrad nog att aktivt arbeta för vad som av högljudda personer inom såväl vänstern som högern skulle bemötas med vulgärargument av typen “men tänk på de stackars baaaaaaarnen!!”. Detta trots att det inte finns några som helst forskningsresultat som tyder på att avbildningar av sex i någon form (med eller utan de påhittade personernas uttryckliga samtycke) skulle leda till sexövergrepp eller kränkningar i verkligheten. En studie från 1999 visar tvärtom på motsatsen:

It is certainly clear from our data and analysis that a massive increase in available pornography in Japan has been correlated with a dramatic decrease in sexual crimes and most so among youngsters as perpetrators or victims.

Tyvärr är det inget som lär övertyga moralisterna. Händerna på täcket, barn…

Bara 10 år efter alla andra…

D-oh!

Kära Universal och Sony Music, i egenskap av musikälskare vill jag välkomna er till 2000-talet. Synd att det redan är 2011 i den värld vi konsumenter lever i.

Det som har hänt, för det har det faktiskt, är att två stora skivbolag har meddelat att man nu kommer att släppa ny musik på CD och radio samtidigt, så att konsumenterna ska kunna köpa den så fort den finns tillgänglig, istället för sex veckor senare som tidigare var standard av “marknadsföringsskäl”.

“What we were finding under the old system was the searches for songs on Google or iTunes were peaking two weeks before they actually became available to buy, meaning that the public was bored of – or had already pirated – new singles”

Orden kommer från David Joseph, chef för Universal Music, och han har naturligtvis rätt. Faktum är att det hela är ett sant genidrag. Åtminstone om vi låtsas att det är 1999 och inte 2011. Det är ju fullständigt självklart, för varje människa med en halv fungerande hjärncell eller fler, att man inte gör kunderna nöjda på att vägra sälja en vara bara för att man kan. Om jag ser en stor reklamskylt för en ny produkt som lockar mig, går till butiken för att köpa den och finner att den inte är till salu förrän om sex veckor fastän jag kan se flera stycken i skyltfönstret och hundratals lådor inne på lagret, då kommer jag att naturligtvis inte att lämna butiken glad och belåten.

Enda anledningen till att en så idiotisk affärsmodell har kunnat fungera för ickemateriella varor är att det fram tills 1999 eller så åtminstone krävde lite tekniskt kunnande för att helt enkelt piratkopiera alla låtar man ville ha. Sen kom Napster, 2003 kom The Pirate Bay och så småningom hamnade vi där vi är idag. Den enda ljusningen som musikindustrin har sett på 10 år är tjänster som Spotify, iTunes och liknande där musikindustrins produkt finns att köpa i ett format som moderna konsumenter faktiskt kan tänka sig att betala för. Även om vi ibland fått vänta sex veckor helt i onödan. Notervärt är att ingen av dessa tjänster har startats av redan etablerade företag inom musikindustrin.

Det finns moraliska invändningar mot piratkopiering. Men det totala konsumentförakt som musikindustrin – i gott sällskap med filmmakare och andra – uppvisar tar ganska effektivt död på alla moraliska betänkligheter jag eventuellt har inför att piratkopiera ett musikstycke om jag inte kan få tag i det via mitt (betalda!) Spotify-konto, eller genom att betala några kronor för en MP3:a. Vi får hoppas att Universal/Sonys agerande startar en trend. Exakt samma problem finns ju nämligen också när det gäller film och TV-serier. Om jag följde House, vilket jag inte gör, skulle jag förmodligen skriva ett argt blogginlägg om hur idiotiskt det är att en svensk tittare som inte vill vänta månader/år på senaste avsnittet har ett enda alternativ. En dag kanske distributörerna inser att de flesta svenskar förstår engelska och gärna skulle betala för dagsfärska avsnitt direkt hem i datorn.

Men det kanske är att hoppas på för mycket.

En fråga om livskvalitet

Random studentfoto jag snodde från Google Images

Alla (nästan) har vi varit där – studentexamen. Fräsiga vita mössor, finkläder, skumpa, fest – och ett definitivt slut på de ljuva ungdomsår då man tanklöst kunde blaja runt utan att bry sig särskilt mycket om framtiden utöver morgondagen. Härefter började allvaret, eller om man valde att plugga vidare på universitet, ytterligare 5-15 års något seriösare blajande innan allvaret började På Riktigt. Those were the days, indeed. Det är naturligtvis lätt för mig att lägga ett romantikens skimmer över min gymnasietid, när jag så här ett decennium senare kan konstatera att det gått ganska hyggligt – men i dessa tider av allt högre ungdomsarbetslöshet måste man fråga sig om det inte snarare finns anledning till kritisk reflektion. Ska gymnasiet uppmana en att läsa om det man för stunden tycker är roligast, eller det man har störst nytta av för resten av sitt liv?

Anledningen till att jag reflekterar över detta (och inte flygplan eller något annat kul) är den här debattartikeln från Svenskt Näringsliv. När jag skulle göra mitt gymnasieval, respektive under de följande åren på gymnasiet, pratades det väldigt lite (inte alls?) om möjligheterna till att faktiskt få jobb efter avslutad utbildning, hur mycket man kunde förvänta sig att tjäna och hur den lönen jämför sig med vad man får ut efter någon annan utbildning. Det råder förstås ingen brist på sådan information – SCB har tillsammans med Svenskt Näringsliv satt ihop en liten sajt, Gymnasiekvalitet.se, där man kan jämföra resultaten av olika program, både nationellt och för specifika skolor. Förtjust som jag är i grafer så tog jag ut snittlönen tio år efter examen för några utvalda program:

Månadslön efter 10 år

Den som pluggar natur kan alltså se fram emot en lön ungefär 7 000 kr (eller 30%) högre än den som blir estet. “Men,” protesterar nu någon syokonsulent, “pengar är faktiskt inte allt här i livet! Man måste ha ett jobb man trivs med!” Vilket förvisso är sant men i någon mån också förutsätter att man faktiskt får ett jobb. Även den som egentligen vill viga sitt liv till att komponera sonetter föredrar nog att vända papper på ett kontor hellre än att gå på A-kassa:

% anställda efter 10 år

Grafen visar hur många % av de gymnasieexaminerade som hade en anställning tio år senare. Argumentet håller alltså hyfsat för vårdlinjen (som har sämst lön men hyfsat goda chanser till jobb) men faller platt om vi återigen betraktar de stackars esteterna. Jag orkade inte göra fler grafer men du som är så lagd kan ju gå in på sajten och kolla siffrorna själv.

Egentligen borde detta inte vara nyheter för någon. Alla som sett sig omkring en smula i samhället vet redan att akademiker tjänar bra och bönder tjänar dåligt. Alla vet – eller kan åtminstone luska ut – att det behövs mer folk inom allt som har med IT att göra men knappast fler Idol-deltagare. På mitt jobb har vi försökt anställa folk hur länge som helst – men de som faktiskt kan något blir uppsnappade så fort att vi är glada om vi kan få dit någon på intervju, och då har vi heller inga illusioner om att personen i fråga ska kunna börja tjäna pengar åt företaget från första arbetsdagen. Ungdomsarbetslöshet, mitt arsle! Samtidigt kan man förstås inte klandra kidsen för att de pluggar det som verkar roligast när det är vad vuxenvärlden säger åt dem att göra.

Här behövs en förändring. När man väljer gymnasieutbildning borde fokus ligga på vad den leder till, vad man kan tjäna och hur troligt det är att man får jobb (alltså, hur stort det förväntade behovet är). Inte på om man har tillgång till biljard, roddbåt och gulliga djur att gosa med. Det kan verka trist att ägna de tio år av sitt liv åt att plugga matte, fysik och pilla på datorer – men jag lovar att det är roligare än Arbetsförmedlingen.

Bättre än inget

Det dök upp en sån där jobbannons igen:

Apputvecklare till iPhone! Vill du vara med och utveckla nya idéer? Vill du ha möjlighet att tjäna extra pengar på dina kunskaper? Jag är en PR-konsult som söker en duktig utvecklare till en idé som jag presenterar för den som är intresserad. Betalningen sker efter överenskommelse och är baserad på antal applikationer som laddas ner. Just av den anledningen har jag vänt mig till studenter då man kan ta projektet som en del av studierna och se pengarna som bonus då man först och främst får betalt i högskolepoäng.

Texten har modifierats kraftigt eftersom jag inte vill hänga ut någon och fetstilen är min emfas. Även i originalversionen så klämtar varningsklockorna illavarslande innan jag kommit halvvägs. En “PR-konsult” med en idé? Inget på förhand bestämt arvode? BETALT I HÖGSKOLEPOÄNG!? Jag måste medge att jag inte hade sett den sista förut. Det är ganska fräckt att påstå att man betalar i högskolepoäng när utvecklaren givetvis får dessa av skolan, oaktat vad han/hon utvecklar så länge det ryms inom kursens ramar (och särskilt många kurser i “hur man jobbar gratis” finns inte på KTH, sist jag kollade).

Det finns en viktig sak som inte lärs ut på universiteten: Idéer är nästintill värdelösa. Den “revolutionerande” sajten/appen/tjänsten/prylen du precis drömde ihop har nästan säkert drömts ihop av någon annan först. Du är inte Mark Zuckerberg och Mr. Facebook är för övrigt en riktigt vass programmerare, inte bara bra på att hitta på affärsidéer. Själva implementationen – att koda koden eller bygga prylen – är alltid den svåraste biten, möjligtvis med undantag för marknadsföringen (annars skulle kanske fler än en handfull skäggiga källarnördar världen över köra Linux på sina hemdatorer).

Jag berättade om mina varningsklockor för några av dem som läst jobbannonsen och fick då svaret att det ju faktiskt fortfarande lär ge mer än att sitta hemma på kammaren och koda för sitt eget höga nöjes skull. Jag har inget bra svar på den invändningen. Till detta kan ju också läggas viss arbetslivserfarenhet och lottochansen att det man kodar ihop faktiskt blir ett känt varumärke så småningom, en välkommen skjuts för en utvecklare i början av sin karriär. Är man medveten om riskerna i att jobba för en chef som uppenbarligen har väldigt låga moraliska standarder (men säkert väldigt höga krav på det han förväntar sig att du ska leverera) så säger jag bara: Lycka till.

Den enda möjliga invändningen jag kan komma på är det faktum att du genom att acceptera att jobba för usel lön i någon mån bidrar till att sänka nivån för vad man kan betala för en utvecklare. Det kan påstås skicka en signal att det är OK att utnyttja godtrogna studenter som “jobbar för högskolepoäng” till att implementera en kommersiell produkt. Men seriöst, vem bryr sig? Det fackliga löftet är sedan länge kört i dokumentförstöraren och slängt i containern märkt “välvilliga men hopplöst naiva idéer” tillsammans med alla andra vänsterpåfund som dog ut när människor lärde sig att tänka själva någon gång på 80-talet.

Därmed inte sagt att det jag skrev i det tidigare inlägget inte gäller. Det är fortfarande viktigt att ha koll på sådana saker som upphovsrätt, F-skatt, leveransdatum och förväntade åtaganden efter leverans. Eller ja, skatten är kanske inget problem om man ändå inte får någon lön. Upphovsrätten – var det inte den som Napster avskaffade back in 1999? Du har ju massor av tid över så några sömnlösa nätter för att hinna med en deadline är väl inget att tjafsa om. Nåväl, nu när du är medveten om riskerna så kan inte så mycket gå snett. Det värsta som kan hända är att du sitter och skriver ett eget småbittert blogginlägg om några år. Förresten har jag en utmärkt affärsidé till dig…