Home » Aargh, idioter!title_li=Fildelningtitle_li=Film och TVtitle_li=Internet och ITtitle_li=Musik » Bara 10 år efter alla andra…

Bara 10 år efter alla andra…

D-oh!

Kära Universal och Sony Music, i egenskap av musikälskare vill jag välkomna er till 2000-talet. Synd att det redan är 2011 i den värld vi konsumenter lever i.

Det som har hänt, för det har det faktiskt, är att två stora skivbolag har meddelat att man nu kommer att släppa ny musik på CD och radio samtidigt, så att konsumenterna ska kunna köpa den så fort den finns tillgänglig, istället för sex veckor senare som tidigare var standard av “marknadsföringsskäl”.

“What we were finding under the old system was the searches for songs on Google or iTunes were peaking two weeks before they actually became available to buy, meaning that the public was bored of – or had already pirated – new singles”

Orden kommer från David Joseph, chef för Universal Music, och han har naturligtvis rätt. Faktum är att det hela är ett sant genidrag. Åtminstone om vi låtsas att det är 1999 och inte 2011. Det är ju fullständigt självklart, för varje människa med en halv fungerande hjärncell eller fler, att man inte gör kunderna nöjda på att vägra sälja en vara bara för att man kan. Om jag ser en stor reklamskylt för en ny produkt som lockar mig, går till butiken för att köpa den och finner att den inte är till salu förrän om sex veckor fastän jag kan se flera stycken i skyltfönstret och hundratals lådor inne på lagret, då kommer jag att naturligtvis inte att lämna butiken glad och belåten.

Enda anledningen till att en så idiotisk affärsmodell har kunnat fungera för ickemateriella varor är att det fram tills 1999 eller så åtminstone krävde lite tekniskt kunnande för att helt enkelt piratkopiera alla låtar man ville ha. Sen kom Napster, 2003 kom The Pirate Bay och så småningom hamnade vi där vi är idag. Den enda ljusningen som musikindustrin har sett på 10 år är tjänster som Spotify, iTunes och liknande där musikindustrins produkt finns att köpa i ett format som moderna konsumenter faktiskt kan tänka sig att betala för. Även om vi ibland fått vänta sex veckor helt i onödan. Notervärt är att ingen av dessa tjänster har startats av redan etablerade företag inom musikindustrin.

Det finns moraliska invändningar mot piratkopiering. Men det totala konsumentförakt som musikindustrin – i gott sällskap med filmmakare och andra – uppvisar tar ganska effektivt död på alla moraliska betänkligheter jag eventuellt har inför att piratkopiera ett musikstycke om jag inte kan få tag i det via mitt (betalda!) Spotify-konto, eller genom att betala några kronor för en MP3:a. Vi får hoppas att Universal/Sonys agerande startar en trend. Exakt samma problem finns ju nämligen också när det gäller film och TV-serier. Om jag följde House, vilket jag inte gör, skulle jag förmodligen skriva ett argt blogginlägg om hur idiotiskt det är att en svensk tittare som inte vill vänta månader/år på senaste avsnittet har ett enda alternativ. En dag kanske distributörerna inser att de flesta svenskar förstår engelska och gärna skulle betala för dagsfärska avsnitt direkt hem i datorn.

Men det kanske är att hoppas på för mycket.