En fråga om livskvalitet

Random studentfoto jag snodde från Google Images

Alla (nästan) har vi varit där – studentexamen. Fräsiga vita mössor, finkläder, skumpa, fest – och ett definitivt slut på de ljuva ungdomsår då man tanklöst kunde blaja runt utan att bry sig särskilt mycket om framtiden utöver morgondagen. Härefter började allvaret, eller om man valde att plugga vidare på universitet, ytterligare 5-15 års något seriösare blajande innan allvaret började På Riktigt. Those were the days, indeed. Det är naturligtvis lätt för mig att lägga ett romantikens skimmer över min gymnasietid, när jag så här ett decennium senare kan konstatera att det gått ganska hyggligt – men i dessa tider av allt högre ungdomsarbetslöshet måste man fråga sig om det inte snarare finns anledning till kritisk reflektion. Ska gymnasiet uppmana en att läsa om det man för stunden tycker är roligast, eller det man har störst nytta av för resten av sitt liv?

Anledningen till att jag reflekterar över detta (och inte flygplan eller något annat kul) är den här debattartikeln från Svenskt Näringsliv. När jag skulle göra mitt gymnasieval, respektive under de följande åren på gymnasiet, pratades det väldigt lite (inte alls?) om möjligheterna till att faktiskt få jobb efter avslutad utbildning, hur mycket man kunde förvänta sig att tjäna och hur den lönen jämför sig med vad man får ut efter någon annan utbildning. Det råder förstås ingen brist på sådan information – SCB har tillsammans med Svenskt Näringsliv satt ihop en liten sajt, Gymnasiekvalitet.se, där man kan jämföra resultaten av olika program, både nationellt och för specifika skolor. Förtjust som jag är i grafer så tog jag ut snittlönen tio år efter examen för några utvalda program:

Månadslön efter 10 år

Den som pluggar natur kan alltså se fram emot en lön ungefär 7 000 kr (eller 30%) högre än den som blir estet. “Men,” protesterar nu någon syokonsulent, “pengar är faktiskt inte allt här i livet! Man måste ha ett jobb man trivs med!” Vilket förvisso är sant men i någon mån också förutsätter att man faktiskt får ett jobb. Även den som egentligen vill viga sitt liv till att komponera sonetter föredrar nog att vända papper på ett kontor hellre än att gå på A-kassa:

% anställda efter 10 år

Grafen visar hur många % av de gymnasieexaminerade som hade en anställning tio år senare. Argumentet håller alltså hyfsat för vårdlinjen (som har sämst lön men hyfsat goda chanser till jobb) men faller platt om vi återigen betraktar de stackars esteterna. Jag orkade inte göra fler grafer men du som är så lagd kan ju gå in på sajten och kolla siffrorna själv.

Egentligen borde detta inte vara nyheter för någon. Alla som sett sig omkring en smula i samhället vet redan att akademiker tjänar bra och bönder tjänar dåligt. Alla vet – eller kan åtminstone luska ut – att det behövs mer folk inom allt som har med IT att göra men knappast fler Idol-deltagare. På mitt jobb har vi försökt anställa folk hur länge som helst – men de som faktiskt kan något blir uppsnappade så fort att vi är glada om vi kan få dit någon på intervju, och då har vi heller inga illusioner om att personen i fråga ska kunna börja tjäna pengar åt företaget från första arbetsdagen. Ungdomsarbetslöshet, mitt arsle! Samtidigt kan man förstås inte klandra kidsen för att de pluggar det som verkar roligast när det är vad vuxenvärlden säger åt dem att göra.

Här behövs en förändring. När man väljer gymnasieutbildning borde fokus ligga på vad den leder till, vad man kan tjäna och hur troligt det är att man får jobb (alltså, hur stort det förväntade behovet är). Inte på om man har tillgång till biljard, roddbåt och gulliga djur att gosa med. Det kan verka trist att ägna de tio år av sitt liv åt att plugga matte, fysik och pilla på datorer – men jag lovar att det är roligare än Arbetsförmedlingen.