Legal in Japan

Det råder ingen som helst tvekan om att den japanska seriekulturen vinner mark i Sverige. Sedan jag började intressera mig för Japan på 90-talet har det hänt mycket: manga (tecknade serier) och anime (tecknad film) är numera mainstream och etablerade specialistbutiker som Scifi-bokhandeln har fått konkurrens av vanliga bokhandlare, även om utbudet hos de senare fortfarande begränsar sig till titlar för barn. Tyvärr leder den kommersiella framgången också till kulturkrockar, vilket en översättare nu har fått betala priset för i form av en barnporrdom och böter på 5 600 kr. Även om bötesbeloppet inte blev särskilt högt så drabbas mannen också i sin karriär eftersom uppdragsgivaren Bonniers inte säger sig vilja ha något att göra med en brottsling. Förvisso brukar öppensinnighet inte vara ett kännetecken för gammelmedia.

Hur kan man då bli dömd för barnporr av att översätta böcker? Faktum är att överträdelser av den här typen – även om extremt få leder till åtal – är nästan oundvikliga för den som har ett aktivt intresse för anime och manga. Precis som i Sverige är barnpornografi olagligt i Japan, men japanerna vet att göra skillnad på verklighet och fantasi. Vidare så finns inte samma händerna-på-täcket-mentalitet när det gäller unga människor och sex eller nakenhet. En manga/anime som inte har ett dugg med sex att göra i sin story kan mycket väl innehålla badscener med åtsittande badkläder (eller inga alls), bröst-, snipp- och snoppskämt (som kan vara mer eller mindre grafiska) och annat som vore helt otänkbart i de strikt tillrättalagda Disney-serier vi svenskar är uppvuxna med. Anime och manga riktar sig ofta även till en äldre publik, och det hela förenklas inte precis av att asiater generellt sett är småväxta jämfört med oss som bor norröver. Hur avgör man åldern eller pubertetsutvecklingen på en tecknad bild?

Det andra stora problemet är att vi (redan på 90-talet, faktiskt) tydligen har gått och kriminaliserat “utnyttjande” av “barn” som inte finns på riktigt. Specifikt, “teckningar, målningar och andra hantverksmässigt framställda bilder kan vara barnpornografiska – oavsett om bilden kan antas föreställa ett verkligt övergrepp eller inte”. Rent konstnärliga alster räknas sedan 1997 som barnporr, även fast de inte involverar några faktiska övergrepp, än mindre faktiska barn, vilket gör själva avsikten med lagen högst tveksam. När jag var lite yngre läste jag – med god behållning – ett antal böcker som handlade om unga personer som blev kära i varandra. Inte sällan beskrev böckerna också det första samlaget i detalj. Jag är rätt säker på att sådana böcker fortfarande finns på biblioteken och att samma material i serieform skulle jämställas med faktiska sexövergrepp på riktiga barn slår mig som minst sagt absurt.

Den här typen av åtal är lyckligtvis inte särskilt vanliga – hur den stackars översättaren åkte dit vet jag inte – men en positiv konsekvens är ju att debatten väcks, vilket med tiden förhoppningsvis kan leda till en lagändring. Tyvärr tvivlar jag att det finns några politiker med ryggrad nog att aktivt arbeta för vad som av högljudda personer inom såväl vänstern som högern skulle bemötas med vulgärargument av typen “men tänk på de stackars baaaaaaarnen!!”. Detta trots att det inte finns några som helst forskningsresultat som tyder på att avbildningar av sex i någon form (med eller utan de påhittade personernas uttryckliga samtycke) skulle leda till sexövergrepp eller kränkningar i verkligheten. En studie från 1999 visar tvärtom på motsatsen:

It is certainly clear from our data and analysis that a massive increase in available pornography in Japan has been correlated with a dramatic decrease in sexual crimes and most so among youngsters as perpetrators or victims.

Tyvärr är det inget som lär övertyga moralisterna. Händerna på täcket, barn…