Onlinebackup, är det inte dags nu?

Hårddiskar är dyra...

IT-världen förhåller sig till säkerhetskopior ungefär som vanligt folk förhåller sig till preventivmedel – långt ifrån alla använder dem på ett korrekt sätt, och tänker man inte till i förväg så kommer ofelbart den dag då man inser att det nog hade varit en bra idé trots allt. Den dagen är det förstås oftast försent. Som kvalificerad IT-nörd är jag naturligtvis en flitig brukare (av säkerhetskopior, dvs) men på sistone har min hembyggda lagringslösning börjat kännas lite trång. En snabb titt på Dustin gjorde gällande att nya diskar av någorlunda vettig kvalitet till både RAID-paketet och den externa backupen skulle kosta massor av pengar, kosing jag hellre spenderar på roligare saker. Ack och ve.

Nu är förvisso några tusen inte hela världen om det innebär att jag kan fortsätta leva i tryggheten att min porr affärskritiska dokumentation finns där även om datorn skulle drabbas av härdsmälta/virus/talibaner, men att förvara säkerhetskopiorna hemma är fortfarande inte en ideal lösning eftersom det inte ger något som helst skydd mot exempelvis brand. Ska man ändå spendera en massa pengar är det ju lönt att ta ett steg tillbaka och se om helheten kan förbättras på något sätt. Varför inte bara outsourca rubbet? Sedan lång tid tillbaka använder jag Dropbox, som är en fruktansvärt smidig webbtjänst för att lagra och synka dokument mellan olika datorer.

Nu är just Dropbox, trots en i övrigt utmärkt tjänst, synnerligen olämpligt för säkerhetskopior eftersom kapaciteten är begränsad till 100 GB (för ca 128 kr/mån – mitt gratiskonto tillåter bara 8 GB) och filerna krypteras först på Dropbox’ egna servrar vilket innebär ett otillräckligt integritetsskydd. Tjänsten har heller inget stöd för att säkerhetskopiera hela diskar – allt som ska laddas upp måste läggas i en speciell “dropbox-katalog”. Utmärkt för fildelning när man vill ha strikt kontroll över vilka filer andra får tillgång till, omständigt och krångligt när man vill spara en ögonblicksbild av hela datorn.

Backblaze

Jag stötte på Backblaze via ett blogginlägg om hur de genom att bygga sin egen hårdvara kunde få ner sina lagringskostnader. Tjänsten var till synes exakt vad jag letat efter: oändligt utrymme för mindre än en femtilapp i månaden ($5 eller ca 32 kr), automatisk säkerhetskopiering som kör antingen kontinuerligt (a la Dropbox) eller på fast schema (a la konventionell backup), riktig kryptering från början till slut och inget krav på att filerna ligger i en magisk katalog. Regel #1: När något låter för bra för att vara sant, är det förmodligen inte sant. Så även här. Anledningen till att Backblaze erbjuder “oändligt” lagringsutrymme för en spottstyver är genom kraftiga begränsningar gällande vad som får säkerhetskopieras. Närmare bestämt:

  • Inga filer över 9 GB
  • Inga program, drivrutiner eller ISO-arkiv
  • Inga virtuella diskar
  • En lång lista med kataloger som inte får säkerhetskopieras, t ex “Program Files”

Möjligen är inget av detta något problem för den typiske hemanvändaren men för många (inklusive mig) havererar det redan på det första villkoret och om man, som jag, anser att säkerhetskopior ska omfatta allt på datorn och inte bara de mappar där man “tror” att man förvarar något viktigt så är även resten av villkoren riktiga showstoppers.

Här rynkar säkert en och annan IT-guru på pannan. “Inte tusan behöver man säkerhetskopiera installerade program eller Windows-katalogen, vad tusan säger idioten?” Nej, man skulle inte kunna tro det, och det gör uppenbarligen inte Backblaze heller. Problemet är att om man bara säkerhetskopierar vissa kataloger, hamnar man i fällan att man ständigt måste vara vaksam på att inte placera något som måste säkerhetskopieras utanför dessa. Därtill finns det en hel del program som insisterar på att placera viktiga filer, såsom licensnycklar eller annan konfiguration, i programmets installationsmapp. Man kan hävda att dessa program är dåligt konstruerade – alltjämt slipper man ju bry sig om man helt enkelt säkerhetskopierar precis allt, vilket Backblaze alltså inte tillåter.

Okej, men antag då att man står ut med att inte ha precis alla filer skyddade och att man inte har några filer över 9 GB. Då återstår bara ett litet problem, nämligen att det ändå dröjer veckor till år från att man börjat använda Backblaze tills dess att tjänsten faktiskt går att använda. Det är nämligen så lång tid det tar att ladda upp filerna:

Usel hastighet till Backblaze

När linan från mig till Backblaze maxar 0,15 Mbit/s (på en 100 Mbit-anslutning) är den ungefärliga tidsåtgången för att ladda upp 100 GB närmare två månader. För en knapp terabyte som det rör sig i mitt fall meddelande Backblaze-appen glatt att jag kunde räkna med 378 dagar eller så, givet att min dator stod på dygnet runt. Inte särskilt troligt! Att bränna hela rasket på CD-skivor och skicka dem med flygpost skulle gå betydligt fortare.

Just nu är mitt backupproblem olöst. De andra lösningar jag tittat på har helt enkelt inget att komma med i fråga om pris och lagringsutrymme. Antingen är det tillgängliga utrymmet patetiskt litet eller så är priset hutlöst högt. För att komma på fråga måste tjänsten erbjuda minst 1 TB lagring (helst mer!), ha servrar som inte är anslutna till Internet med taggtråd och sakna alla former av begränsningar vad gäller vilken sorts filer som får lagras. Plus kryptering. Allt till ett pris som jämför sig fördelaktigt med att helt enkelt fortsätta göra det själv. Internet, hallå?

Kollektiva löner tillhör en svunnen tid

Demonstration i Kiruna

När jag för många år sedan sommarjobbade på ICAs lager i Kallhäll upptäckte jag att det fanns en skillnad mellan de fastanställda och oss sommarjobbare när det gällde synen på arbete. När “kvoten” för levererade ordrar var uppfylld fortsatte vi att jobba för att maximera våra ackordstillägg, och för att det trots allt var betydligt roligare att springa runt på lagret än att sitta och stinka svett. De fastanställda planterade sina breda fundament i fikarummet och flyttade sig först när en arbetsledare visade sig, då under ljudligt grymtande och klagande. Jag hade en viss förståelse för det. Det fanns ju trots allt inget som helst incitament att göra sitt bästa eftersom lönen var helt avtalsstyrd, utöver nämnda ackordstillägg som maxade på 5 kr/timmen. Ackordet var för övrigt föremål för klagomål från en del äldre anställda som ansåg att vi sommarjobbare “stressade upp tempot”.

Numera är jag också fastanställd – om än i ett helt annat yrke. Jag har inget kollektivavtal och skulle inte acceptera ett som innebar kollektiva löneförhandlingar. När man som enskild anställd saknar möjligheten att styra sin egen lön – eller värre, upptäcker att lönen sätts baserat på senioritet, som inte har någonting att göra med arbetsprestation eller skicklighet – då är det inte konstigt att arbetsmoralen går i botten. Kollektiva löner skadar svaga gruppers chanser på arbetsmarknaden eftersom trösklarna blir onödigt höga. En hög ingångslön minskar arbetsgivarens möjlighet att “chansa” på en nyanställd, istället försöker man redan i rekryteringen sortera ut alla som inte verkar perfekta för jobbet. I själva verket tar det ju ofta ett par månader i ett nytt yrke innan såväl arbetstagare som arbetsgivare vet om man fungerar bra tillsammans.

Ytterligare en nackdel med kollektiva löner är att arbetsgivaren förlorar ett viktigt verktyg för att belöna duktiga anställda. Visst går det ofta att betala mer än vad kollektivavtalet säger – men om avtalslönen redan är förhandlad till det högsta som arbetsgivaren kan acceptera så finns ju inget sådant utrymme. Svenska Elektrikerförbundet (LO) skriver i sin broschyr “Kollektivavtal för Framtiden“:

Individuella löner – förföriskt men farligt

Skyddet för din lön ligger i kollektivets styrka. På senare år har alltfler avtal träffats där individuell lönesättning är huvudformen. Vad blir följden? Jo:

  • Intresset riktas mot kamraternas löner mer än mot höjning av lönenivån.
  • Arbetsgivaren får möjlighet att splittra.
  • Känsliga grupper blir mer utsatta än förut.

Förslag: Lönen ska aldrig baseras på arbetsgivarens subjektiva värderingar utan på fakta som år i yrket, utbildning, och dokumenterad mångsidighet.

Ordvalet “kamrater” ger ju en viss uppfattning om författarens ideologiska ställning. Här får vi veta att vi som föredrar individuell lön minsann är avundsamma (varför man skulle nedlåta sig till avundsjuka över andras goda löneutveckling framgår inte) och att min chef kommer att använda lönen för att odla fiendeskap mellan mig och mina kollegor (alla arbetsgivare är tydligen psykopater). Jag förmodar att den sista punkten syftar på folk som är dåliga på sina jobb. Men så har vi ju fackets föreslagna lösning, nämligen en återgång till lön baserad på (i praktiken enbart) senioritet. Att den som bär ansvaret för resultatet av ditt arbete och därför är den person som har bäst förutsättningar att bedöma det – arbetsgivaren – inte ska få ha ett ord med i leken gör ju tydligt vad det handlar om. De inkompetenta ska skyddas till varje pris. Du ska inte tro att du är bättre. Jantelagen 4-ever.

Men! Så liberal jag är, accepterar jag naturligtvis att en del vill ha det på det här viset. Att man hellre sitter i fikarummet och fiser eftersom man ändå får samma lön som om man jobbade, hellre än att någon eller några gånger om året faktiskt vara tvungen att motivera varför man har gjort sig förtjänt av mer betalt. Jag köper helt och fullt att alla inte tycker som jag i den här frågan och att det dessutom finns omständigheter som gör individuella lönesamtal väldigt svårhanterliga för vissa.

Det jag inte köper är de rena avundsjukeargument som kommer från fackliga representanter inför årets avtalsrörelse. Snarare än att faktiskt motivera med en solid grund i fakta varför medlemmarna ska ha högre löner så kommer man med argument som påminner starkt om hur små barn avkräver föräldrarna samma veckopeng som den bortskämda killen i plugget. Per Bardh, avtalssekreterare LO:

Då är det klart att det finns ett stort uttryckt behov att den ökade tillväxten också måste komma löntagarna till del. Det kan inte bara handla om ökade aktieutdelningar och att de stora företagens direktörer ska leva ett eget liv där de kan skära guld med morakniv.

Alltså, man kan naturligtvis ha åsikter om huruvida högt uppsatta tjänstemän förtjänar sina bonusar. Men det är en fråga mellan dem och deras chefer. Facket försöker anföra ren avundsjuka som argument för höjda löner, och det är varken intelligent eller rationellt. Faktum är ju dessutom att reallönerna har ökat varje år, även under “krisen”, samtidigt som många företag tog stora förluster eller gick under. Kanske är denna verklighetsfrånvändning helt enkelt ett tecken på att fackförbunden anser det viktigare att synas i media än att faktiskt göra någon nytta för sina medlemmar. I sådant fall är det ju bara ytterligare ett tecken i raden på fackförbundens växande irrelevans.

Bye bye Bromma, eller?

Bye bye Bromma ... eller?

Det har mullrats om Bromma Flygplats ett bra tag nu. “De gröna” har förstås alltid hatat flyget, trots att dess miljöpåverkan är förhållandevis liten i förhållande till antalet personkilometer – här är det nog snarare än fråga om gammal hederlig svensk avundsjuka (“Varför ska de rika sprättarna flyga inrikes när det finns tåg?”). Boende i närområdet har i alla tider klagat på “buller”, trots att flygplatsens existens borde ha varit både välkänd och märkbar redan innan de flyttade in. Även här misstänker jag att det finns andra överväganden bakom protesterna – det krävs ingen Einstein för att lista ut vad en nedläggning av flygplatsen skulle göra med huspriserna i området.

Som tur är för alla oss som gillar att ha tillgång till en flygplats på bekvämt avstånd har gnällspikarna aldrig haft politikernas öra. Den 21 september 2007 presenterades ett avtal där det slogs fast att Bromma Flygplats får ligga kvar där den ligger åtminstone fram till 31 december 2038, oavsett vilket parti som råkar sitta i kommunhuset. Med framtiden så tryggad har man kunnat utöka verksamheten kraftigt. Den 21 december 2010 nådde man upp till en flygtekniskt viktig milstolpe: två miljoner resenärer på ett år. Flygplatschefen Kjell-Åke Westin:

Vi vet att resenärerna upplever Bromma som en smidig flygplats. Flygplatsens snabbhet tillsammans med det korta avståndet till city gör oss till det smidigaste alternativet för affärsresenärer som ska till och från Stockholm. Något som är viktigt för Stockholms näringsliv men kanske mest för övriga landet då det möjliggör dagsförrättningar i huvudstaden.

Westin tar här upp en viktig punkt som kverulanterna naturligtvis har missat: det fina med att ha en flygplats på bekvämt avstånd från City är inte bara att vi som bor här ska kunna ta oss ut, utan att folk som inte bor här ska kunna ta sig hit. Arlanda är genom sin blotta storlek ett alltför omständigt val för korta skutt inom landet eller våra närmaste grannar. För det lämpar sig en liten stadsflygplats bättre. Aktionsgruppen Stoppa Brommaflyget nu! som kämpat förgäves i 18 år gnisslar säkert tänder, men för oss andra är det nästan uteslutande bra nyheter att Bromma kan växa och frodas.

Nästan?

Bromma Flygplats, norra området

Den som besökt Bromma vet att delar av flygplatsen definitivt har sett bättre dagar – det gäller inte bara själva terminalen utan i synnerhet de hangarer och kontor som ligger på flygplatsens norra del, det område som är inrutat på kartan ovan. Men nu ska det bli ändring på det: terminalbyggnaden ska byggas ut, både på land- och luftsidan; också antalet ramper och uppställningsplatser för flygplan ska utökas kraftigt. Sist men inte minst så ska en ny spårväg dras i en korridor intill Ulvsundavägen (t h på bilden). Tyvärr är flygplatsens utrymme begränsat; något måste bort. Detta “något” är i princip allt allmän- och skolflyg på Bromma Flygplats. Inom den röda gränsen på bilden ovan finner vi bland andra KSAK/KSAB, Stockholms Flygklubb, Hjelmco och Airways Flygutbildning. Gränsen markerar det område där samtliga arrenden upphör från 31 december 2011. Några nya områden inom flygplatsen erbjuds inte.

I den skrivelse som skickats ut från Swedavia redogörs sakligt och snustorrt för villkoren och skälen till uppsägningarna. De tycks oerhört väl underbyggda. Faktum är ju att för en fortsatt utbyggnad av flygplatsen så måste något ge vika, och allmänflyget är onekligen det som drar in minst pengar. Enkel ekonomi, således. Problemet (med stort P) är att det inte finns någonstans att flytta. Barkarby flygfält är nedlagt sedan en tid, Skå-Edeby är för litet och därefter får man söka sig låååångt för att hitta en flygplats som kan användas för allmänflyg – typ Eskilstuna eller Västerås. Plötsligt blev den där tvåtimmars nöjesturen över Mälaren ett halvdagsprojekt, varav hälften måste spenderas i bilen. Synnerligen trist. Det finns lyckligtvis en ljuspunkt av hopp i beskedet, åtminstone för oss som har våra flygplan på Linta:

Bromma Flygplats, hela området

I uppsägningen nämns inte Linta (den blå rektangeln i bilden) med ett enda ord, vilket inger hopp om att verksamheten där – vilken förutom SAS Flygklubb även inkluderar en del privata flygplan, helikopter- och ballongverksamhet – kan fortsätta. Linta är inte heller speciellt trångt, varför åtminstone någon av dem som blivit utkastade från den norra delen borde kunna flytta dit. Om nu Swedavia och Kjell-Åke Westin vill det, alltså. Vad som talar för en arrendesförlängning är att Linta torde vara hyfsat ointressant ur ett kommersiellt perspektiv. Det ligger på fel sida banan, med en soptipp som närmaste granne. Någon slags parkering eller serviceanläggning skulle måhända kunna komma på tal, men en sådan finns det som synes gott om plats för utan att behöva kasta ut alla andra.

Oavsett vilket så går allmänflyget i stockholmsregionen mot en betydligt fattigare framtid. Om några år kan jag kanske skatta mig lycklig som tog mitt flygcert när det fortfarande gick att komma upp i luften utan att resa en timme med bil först. Jag oroas över att bristen på en bra skolflygplats nära Stockholm kan göra att färre tar klivet att bli piloter. Åt h-e med miljöaktivister och bullergnällspikar; att flyga är något alla borde unna sig. Ofta. Och allra helst som pilot.

Fikarummet har flyttat ut på nätet

Socialt nätverk

Artiklar om folk som får sparken på grund av kommentarer på Facebook och andra sociala nätverk verkar dyka upp med en viss frekvens numera. I vissa fall – som med 28-åringen på Volvo – är det uppenbart att arbetsgivaren agerat korkat och drastiskt. En chef som hör den anställde nämna ordet “dårhus” i ett samtal med arbetskamrater på fikarasten och ger honom sparken direkt kommer förmodligen inte att ses som rättvis och förnuftig. Om den anställde däremot sätter upp en stor lapp på anslagstavlan där samma chef pekas ut som en “pervers runkpelle” (min översättning – se sida 13) skulle sympatierna kanske däremot inte komma lika spontant. Måhända känner man att det är rätt åt honom eller henne.

Jag har hört folk beklaga sig över att man inte kan skriva vad man vill i sin Facebook-status eftersom “fel” person kanske läser. Som om Facebook vore ett fikarum där man kan välja vem man ska prata med. Här handlar det ju i själva verket om sunt förnuft – Facebook är inte ett förtroeligt samtal, det är en megafon! Lägger man till kollegor, chefer och vänner på Facebook måste man beakta att det man skriver kan komma att läsas av alla dessa. Samt eventuellt resten av Internet. Snackar man skit om sin arbetsplats på fejjan bör man alltså vänta sig samma reaktion som om man gick in på sin chefs kontor och skrek det i hans öra.

Faktum är ju – och nu tar jag i viss mån överdrivet stingsliga chefer i försvar – att en person som är förnuftig hanterar problem på arbetsplatsen enligt följande fem steg:

  1. Pratar med sina kollegor om det
  2. Pratar med chefen om det
  3. Pratar med chefens chef om det
  4. Säger upp sig
  5. Skriver av sig i sin blogg/facebookstatus/twitterfeed/memoarsamling om hur mycket det gamla jobbet sög.

Du som är med i facket kan ju lägga till det på valfri plats i listan. Man kan också diskutera hur mycket energi man bör lägga på respektive steg. Men att gå direkt på steg fem utan att ens försöka lösa problemet på ett vuxet sätt, tja, låt oss säga att jag förstår att man som arbetsgivare hellre väljer någon annan. Att anställa idioter är nämligen inte en bra affärsstrategi.

Alltjämt kan man ju faktiskt alienera sig hos en nuvarande eller potentiell arbetsgivare utan att egentligen ha skrivit något om företaget. På ett av mina tidigare kneg blev min chef uppringd av en mycket arg man långt ute till vänster som inte gillade vad jag hade skrivit i en kommentar på hans blogg. Varför han trodde att min chef brydde sig om det vet jag inte; chefen var hur som helst måttligt road av att bli uppringd av en galning mitt i arbetet. Det påverkade inte min anställning (jag var just då provanställd på deltid och blev senare fastanställd på heltid) men det är lätt att tänka sig att det finns chefstyper där ute som är rädda för att anställda tar aktiv ställning i kontroversiella ämnen – bara utifallatt någon skulle få för sig att blanda ihop den anställdes privata åsikter med företagets.

Detta oroar mig inte. Frågan jag ställer mig är: om en arbetsgivare har en så negativ inställning till att de anställda har åsikter och yttrandefrihet, varför skulle jag då vilja jobba där? Jag väljer naturligtvis en arbetsgivare som delar mina värderingar. Och tänker på att det jag skriver på nätet blir synligt för både mina vänner och min CEO.

En förhastad slutsats

Hatsune Miku

Jag har fått rätt mycket feedback på mitt förra blogginlägg om den så kallade Mangadomen, där en översättare av manga åkte dit för barnpornografibrott (utan någon faktisk pornografi). Ingen av dem som jag har pratat med har uttryckt något som helst försvar för lagen – men så består min bekantskapskrets å andra sidan till allra största delen av förnuftiga människor. Inte heller när jag tittar på de bloggare som kommenterat artikeln i SvD hittar jag någon som tar lagen i försvar. Det är naturligtvis glädjande att många tar ställning för yttrandefrihet och rättssäkerhet, även när ämnet är känsligt. I det förra inlägget deklarerade jag att ingen politiker skulle ha ryggrad nog att aktivt arbeta för att förändra lagen. Så fel jag hade!

[Lagen mot barnpornografi] har i sin nuvarande form helt fel fokus och öppnar upp för ett oöverskådligt missbruk av rättssystemet för att “komma åt” misshagliga personer. […] Hoppet står nu till att Högsta domstolen beviljar prövningstillstånd och konstaterar att lagen inte hör hemma i ett rättssamhälle. Bäst vore naturligtvis om lagstiftaren inte inväntade detta utan redan nu reformade lagen.

Jag lyfter bägaren för Per Hagwall (M) och instämmer i uppmaningen till HD att ta upp målet så att Simon kan få upprättelse och framtida rättsövergrepp av den här sorten undviks.

Tills vidare bjuder jag den här bloggens läsare på ett experiment. Betrakta teckningen ovan. Hur gamla är tjejerna?