Fikarummet har flyttat ut på nätet

Socialt nätverk

Artiklar om folk som får sparken på grund av kommentarer på Facebook och andra sociala nätverk verkar dyka upp med en viss frekvens numera. I vissa fall – som med 28-åringen på Volvo – är det uppenbart att arbetsgivaren agerat korkat och drastiskt. En chef som hör den anställde nämna ordet “dårhus” i ett samtal med arbetskamrater på fikarasten och ger honom sparken direkt kommer förmodligen inte att ses som rättvis och förnuftig. Om den anställde däremot sätter upp en stor lapp på anslagstavlan där samma chef pekas ut som en “pervers runkpelle” (min översättning – se sida 13) skulle sympatierna kanske däremot inte komma lika spontant. Måhända känner man att det är rätt åt honom eller henne.

Jag har hört folk beklaga sig över att man inte kan skriva vad man vill i sin Facebook-status eftersom “fel” person kanske läser. Som om Facebook vore ett fikarum där man kan välja vem man ska prata med. Här handlar det ju i själva verket om sunt förnuft – Facebook är inte ett förtroeligt samtal, det är en megafon! Lägger man till kollegor, chefer och vänner på Facebook måste man beakta att det man skriver kan komma att läsas av alla dessa. Samt eventuellt resten av Internet. Snackar man skit om sin arbetsplats på fejjan bör man alltså vänta sig samma reaktion som om man gick in på sin chefs kontor och skrek det i hans öra.

Faktum är ju – och nu tar jag i viss mån överdrivet stingsliga chefer i försvar – att en person som är förnuftig hanterar problem på arbetsplatsen enligt följande fem steg:

  1. Pratar med sina kollegor om det
  2. Pratar med chefen om det
  3. Pratar med chefens chef om det
  4. Säger upp sig
  5. Skriver av sig i sin blogg/facebookstatus/twitterfeed/memoarsamling om hur mycket det gamla jobbet sög.

Du som är med i facket kan ju lägga till det på valfri plats i listan. Man kan också diskutera hur mycket energi man bör lägga på respektive steg. Men att gå direkt på steg fem utan att ens försöka lösa problemet på ett vuxet sätt, tja, låt oss säga att jag förstår att man som arbetsgivare hellre väljer någon annan. Att anställa idioter är nämligen inte en bra affärsstrategi.

Alltjämt kan man ju faktiskt alienera sig hos en nuvarande eller potentiell arbetsgivare utan att egentligen ha skrivit något om företaget. På ett av mina tidigare kneg blev min chef uppringd av en mycket arg man långt ute till vänster som inte gillade vad jag hade skrivit i en kommentar på hans blogg. Varför han trodde att min chef brydde sig om det vet jag inte; chefen var hur som helst måttligt road av att bli uppringd av en galning mitt i arbetet. Det påverkade inte min anställning (jag var just då provanställd på deltid och blev senare fastanställd på heltid) men det är lätt att tänka sig att det finns chefstyper där ute som är rädda för att anställda tar aktiv ställning i kontroversiella ämnen – bara utifallatt någon skulle få för sig att blanda ihop den anställdes privata åsikter med företagets.

Detta oroar mig inte. Frågan jag ställer mig är: om en arbetsgivare har en så negativ inställning till att de anställda har åsikter och yttrandefrihet, varför skulle jag då vilja jobba där? Jag väljer naturligtvis en arbetsgivare som delar mina värderingar. Och tänker på att det jag skriver på nätet blir synligt för både mina vänner och min CEO.