Kollektiva löner tillhör en svunnen tid

Demonstration i Kiruna

När jag för många år sedan sommarjobbade på ICAs lager i Kallhäll upptäckte jag att det fanns en skillnad mellan de fastanställda och oss sommarjobbare när det gällde synen på arbete. När “kvoten” för levererade ordrar var uppfylld fortsatte vi att jobba för att maximera våra ackordstillägg, och för att det trots allt var betydligt roligare att springa runt på lagret än att sitta och stinka svett. De fastanställda planterade sina breda fundament i fikarummet och flyttade sig först när en arbetsledare visade sig, då under ljudligt grymtande och klagande. Jag hade en viss förståelse för det. Det fanns ju trots allt inget som helst incitament att göra sitt bästa eftersom lönen var helt avtalsstyrd, utöver nämnda ackordstillägg som maxade på 5 kr/timmen. Ackordet var för övrigt föremål för klagomål från en del äldre anställda som ansåg att vi sommarjobbare “stressade upp tempot”.

Numera är jag också fastanställd – om än i ett helt annat yrke. Jag har inget kollektivavtal och skulle inte acceptera ett som innebar kollektiva löneförhandlingar. När man som enskild anställd saknar möjligheten att styra sin egen lön – eller värre, upptäcker att lönen sätts baserat på senioritet, som inte har någonting att göra med arbetsprestation eller skicklighet – då är det inte konstigt att arbetsmoralen går i botten. Kollektiva löner skadar svaga gruppers chanser på arbetsmarknaden eftersom trösklarna blir onödigt höga. En hög ingångslön minskar arbetsgivarens möjlighet att “chansa” på en nyanställd, istället försöker man redan i rekryteringen sortera ut alla som inte verkar perfekta för jobbet. I själva verket tar det ju ofta ett par månader i ett nytt yrke innan såväl arbetstagare som arbetsgivare vet om man fungerar bra tillsammans.

Ytterligare en nackdel med kollektiva löner är att arbetsgivaren förlorar ett viktigt verktyg för att belöna duktiga anställda. Visst går det ofta att betala mer än vad kollektivavtalet säger – men om avtalslönen redan är förhandlad till det högsta som arbetsgivaren kan acceptera så finns ju inget sådant utrymme. Svenska Elektrikerförbundet (LO) skriver i sin broschyr “Kollektivavtal för Framtiden“:

Individuella löner – förföriskt men farligt

Skyddet för din lön ligger i kollektivets styrka. På senare år har alltfler avtal träffats där individuell lönesättning är huvudformen. Vad blir följden? Jo:

  • Intresset riktas mot kamraternas löner mer än mot höjning av lönenivån.
  • Arbetsgivaren får möjlighet att splittra.
  • Känsliga grupper blir mer utsatta än förut.

Förslag: Lönen ska aldrig baseras på arbetsgivarens subjektiva värderingar utan på fakta som år i yrket, utbildning, och dokumenterad mångsidighet.

Ordvalet “kamrater” ger ju en viss uppfattning om författarens ideologiska ställning. Här får vi veta att vi som föredrar individuell lön minsann är avundsamma (varför man skulle nedlåta sig till avundsjuka över andras goda löneutveckling framgår inte) och att min chef kommer att använda lönen för att odla fiendeskap mellan mig och mina kollegor (alla arbetsgivare är tydligen psykopater). Jag förmodar att den sista punkten syftar på folk som är dåliga på sina jobb. Men så har vi ju fackets föreslagna lösning, nämligen en återgång till lön baserad på (i praktiken enbart) senioritet. Att den som bär ansvaret för resultatet av ditt arbete och därför är den person som har bäst förutsättningar att bedöma det – arbetsgivaren – inte ska få ha ett ord med i leken gör ju tydligt vad det handlar om. De inkompetenta ska skyddas till varje pris. Du ska inte tro att du är bättre. Jantelagen 4-ever.

Men! Så liberal jag är, accepterar jag naturligtvis att en del vill ha det på det här viset. Att man hellre sitter i fikarummet och fiser eftersom man ändå får samma lön som om man jobbade, hellre än att någon eller några gånger om året faktiskt vara tvungen att motivera varför man har gjort sig förtjänt av mer betalt. Jag köper helt och fullt att alla inte tycker som jag i den här frågan och att det dessutom finns omständigheter som gör individuella lönesamtal väldigt svårhanterliga för vissa.

Det jag inte köper är de rena avundsjukeargument som kommer från fackliga representanter inför årets avtalsrörelse. Snarare än att faktiskt motivera med en solid grund i fakta varför medlemmarna ska ha högre löner så kommer man med argument som påminner starkt om hur små barn avkräver föräldrarna samma veckopeng som den bortskämda killen i plugget. Per Bardh, avtalssekreterare LO:

Då är det klart att det finns ett stort uttryckt behov att den ökade tillväxten också måste komma löntagarna till del. Det kan inte bara handla om ökade aktieutdelningar och att de stora företagens direktörer ska leva ett eget liv där de kan skära guld med morakniv.

Alltså, man kan naturligtvis ha åsikter om huruvida högt uppsatta tjänstemän förtjänar sina bonusar. Men det är en fråga mellan dem och deras chefer. Facket försöker anföra ren avundsjuka som argument för höjda löner, och det är varken intelligent eller rationellt. Faktum är ju dessutom att reallönerna har ökat varje år, även under “krisen”, samtidigt som många företag tog stora förluster eller gick under. Kanske är denna verklighetsfrånvändning helt enkelt ett tecken på att fackförbunden anser det viktigare att synas i media än att faktiskt göra någon nytta för sina medlemmar. I sådant fall är det ju bara ytterligare ett tecken i raden på fackförbundens växande irrelevans.