Onlinebackup, är det inte dags nu?

Hårddiskar är dyra...

IT-världen förhåller sig till säkerhetskopior ungefär som vanligt folk förhåller sig till preventivmedel – långt ifrån alla använder dem på ett korrekt sätt, och tänker man inte till i förväg så kommer ofelbart den dag då man inser att det nog hade varit en bra idé trots allt. Den dagen är det förstås oftast försent. Som kvalificerad IT-nörd är jag naturligtvis en flitig brukare (av säkerhetskopior, dvs) men på sistone har min hembyggda lagringslösning börjat kännas lite trång. En snabb titt på Dustin gjorde gällande att nya diskar av någorlunda vettig kvalitet till både RAID-paketet och den externa backupen skulle kosta massor av pengar, kosing jag hellre spenderar på roligare saker. Ack och ve.

Nu är förvisso några tusen inte hela världen om det innebär att jag kan fortsätta leva i tryggheten att min porr affärskritiska dokumentation finns där även om datorn skulle drabbas av härdsmälta/virus/talibaner, men att förvara säkerhetskopiorna hemma är fortfarande inte en ideal lösning eftersom det inte ger något som helst skydd mot exempelvis brand. Ska man ändå spendera en massa pengar är det ju lönt att ta ett steg tillbaka och se om helheten kan förbättras på något sätt. Varför inte bara outsourca rubbet? Sedan lång tid tillbaka använder jag Dropbox, som är en fruktansvärt smidig webbtjänst för att lagra och synka dokument mellan olika datorer.

Nu är just Dropbox, trots en i övrigt utmärkt tjänst, synnerligen olämpligt för säkerhetskopior eftersom kapaciteten är begränsad till 100 GB (för ca 128 kr/mån – mitt gratiskonto tillåter bara 8 GB) och filerna krypteras först på Dropbox’ egna servrar vilket innebär ett otillräckligt integritetsskydd. Tjänsten har heller inget stöd för att säkerhetskopiera hela diskar – allt som ska laddas upp måste läggas i en speciell “dropbox-katalog”. Utmärkt för fildelning när man vill ha strikt kontroll över vilka filer andra får tillgång till, omständigt och krångligt när man vill spara en ögonblicksbild av hela datorn.

Backblaze

Jag stötte på Backblaze via ett blogginlägg om hur de genom att bygga sin egen hårdvara kunde få ner sina lagringskostnader. Tjänsten var till synes exakt vad jag letat efter: oändligt utrymme för mindre än en femtilapp i månaden ($5 eller ca 32 kr), automatisk säkerhetskopiering som kör antingen kontinuerligt (a la Dropbox) eller på fast schema (a la konventionell backup), riktig kryptering från början till slut och inget krav på att filerna ligger i en magisk katalog. Regel #1: När något låter för bra för att vara sant, är det förmodligen inte sant. Så även här. Anledningen till att Backblaze erbjuder “oändligt” lagringsutrymme för en spottstyver är genom kraftiga begränsningar gällande vad som får säkerhetskopieras. Närmare bestämt:

  • Inga filer över 9 GB
  • Inga program, drivrutiner eller ISO-arkiv
  • Inga virtuella diskar
  • En lång lista med kataloger som inte får säkerhetskopieras, t ex “Program Files”

Möjligen är inget av detta något problem för den typiske hemanvändaren men för många (inklusive mig) havererar det redan på det första villkoret och om man, som jag, anser att säkerhetskopior ska omfatta allt på datorn och inte bara de mappar där man “tror” att man förvarar något viktigt så är även resten av villkoren riktiga showstoppers.

Här rynkar säkert en och annan IT-guru på pannan. “Inte tusan behöver man säkerhetskopiera installerade program eller Windows-katalogen, vad tusan säger idioten?” Nej, man skulle inte kunna tro det, och det gör uppenbarligen inte Backblaze heller. Problemet är att om man bara säkerhetskopierar vissa kataloger, hamnar man i fällan att man ständigt måste vara vaksam på att inte placera något som måste säkerhetskopieras utanför dessa. Därtill finns det en hel del program som insisterar på att placera viktiga filer, såsom licensnycklar eller annan konfiguration, i programmets installationsmapp. Man kan hävda att dessa program är dåligt konstruerade – alltjämt slipper man ju bry sig om man helt enkelt säkerhetskopierar precis allt, vilket Backblaze alltså inte tillåter.

Okej, men antag då att man står ut med att inte ha precis alla filer skyddade och att man inte har några filer över 9 GB. Då återstår bara ett litet problem, nämligen att det ändå dröjer veckor till år från att man börjat använda Backblaze tills dess att tjänsten faktiskt går att använda. Det är nämligen så lång tid det tar att ladda upp filerna:

Usel hastighet till Backblaze

När linan från mig till Backblaze maxar 0,15 Mbit/s (på en 100 Mbit-anslutning) är den ungefärliga tidsåtgången för att ladda upp 100 GB närmare två månader. För en knapp terabyte som det rör sig i mitt fall meddelande Backblaze-appen glatt att jag kunde räkna med 378 dagar eller så, givet att min dator stod på dygnet runt. Inte särskilt troligt! Att bränna hela rasket på CD-skivor och skicka dem med flygpost skulle gå betydligt fortare.

Just nu är mitt backupproblem olöst. De andra lösningar jag tittat på har helt enkelt inget att komma med i fråga om pris och lagringsutrymme. Antingen är det tillgängliga utrymmet patetiskt litet eller så är priset hutlöst högt. För att komma på fråga måste tjänsten erbjuda minst 1 TB lagring (helst mer!), ha servrar som inte är anslutna till Internet med taggtråd och sakna alla former av begränsningar vad gäller vilken sorts filer som får lagras. Plus kryptering. Allt till ett pris som jämför sig fördelaktigt med att helt enkelt fortsätta göra det själv. Internet, hallå?

2 thoughts on “Onlinebackup, är det inte dags nu?

Comments are closed.