Floskler men inga besked från Juholt

Håkan Juholt

Jag läste precis Håkan Juholts installationstal som ny socialdemokratisk partiledare. Talet är långt, retoriskt välsvarvat men fattigt på innehåll eller konkreta besked. Det som inte är rena floskler (“social demokrati[sic] är att slippa oroa sig”) eller slitna Palme-citat är klyschiga one-liners i syfte att boosta åhörarnas moral (“vi kan göra det igen!”). Helt enligt förväntan när publiken består av redan övertygade sossar som verkligen vill övertyga sig själva om att de kan vinna valet 2014. Jag hade faktiskt förväntat mig ännu mer vänsterpopulism men Juholt tycks ha lärt läxan och angreppen mot den sittande regeringen är förvånansvärt få. Vi får se om den positiva trenden fortsätter ända in i valrörelsen. Till och med Mona Sahlin insåg ju så småningom att man inte vinner val mot en kompetent motståndare enbart genom att gnälla – man måste också presentera ett eget alternativ.

Något eget alternativ presenterade dock inte Juholt i sitt tal. Den vanliga kärleksförklaringen till vård, skola och omsorg finns naturligtvis där, med den lika vanliga kängan mot privat ägande, även om Juholt till skillnad från många partivänner tycks inse att privat ägande i välfärden inte per definition är något dåligt:

I sammanhanget måste det slås fast att vi socialdemokrater inte motsätter oss olika driftsformer i välfärden. En distriktssköterska anställd av ett vårdbolag är lika engagerad som en lärare i den kommunala skolan. De båda har människors bästa för ögonen. Det är inte där skon klämmer med privatiseringen av vården, skolan och omsorgen.

Detta låter ju bra och betryggande men frågan är väl vad Juholt menar med “avarter” och hur detta ska omsättas i konkret politik. När verksamheter finansieras med skattepengar så har naturligtvis politikerna ett ansvar för att kvaliteten blir den högsta möjliga. Kan ägarna ändå ta ut enorma mängder i vinst utan att kompromissa med kvaliteten så har de antingen gjort sig förtjänta av det, eller så handlar det ju om att politikerna gjort ett dåligt jobb med att upphandla driften och att fördela skattepengarna på ett sätt som belönar välfungerande och effektiva välfärdsföretag.

Andra delar av talet lämnar mindre utrymme för en positiv tolkning. Juholt ondgör sig över att kulturen underkastas marknaden och refererar en artikel av Stina Oscarsson (“konstnärlig ledare” på Orionteatern):

I artikeln berättar Stina att hon i enlighet med den nya kulturpolitikens villkor kontaktat de ansvariga i Stockholms stadshus. Hon ville få svar på frågan om hon måste tacka ja till den arrangör som vill betala bra för att hyra Orionteatern för en strippdanstävling.

Å ena sidan är det alltså dåligt att vi medborgare till större del själva får avgöra – via våra plånböcker – vilken kultur vi vill ha, hellre än att överlämna åt ett gäng insnöade koftor att godtyckligt fördela pengarna efter eget tycke. Å andra sidan är vissa former av kultur tydligen oönskade av förmodat ideologiska skäl, och att en strippdanstävling(?) alls uttrycker intresse av att hyra Orionteatern är i sig ett tecken på något slags kulturellt förfall. Själv har jag väldigt lite förståelse för varför pengar som kan gå till bättre behövande ska användas för att subventionera min underhållning.

Nåväl, det är kanske en smula tidigt att kräva konkreta besked om ett val som äger rum först om några år. Såväl Alliansen som vi väljare kommer att ha gott om tid på oss att avkräva sossarna svar på våra frågor innan 2014. Som det är nu så är det väldigt svårt att se någon som helst förnyelse eller framtidsanda inom (s), förutom att en gnällig tant bytts ut mot en raljerande gubbe med mustach. Sannolikt räcker det för att sossarnas gräsrötter ska få livslusten tillbaka. Huruvida det räcker för att övertyga väljarna – vi som fortfarande tyngs ned av världens högsta skattetryck – är jag mer tveksam till.

Brevvän sökes!

Jag minns mycket väl, att när jag var grabbhalva och fick min sosseindoktrinering via Kamratposten var en halvsida i varje nummer tillägnad annonser från barn som ville hitta brevvänner, alltså andra barn att skriva brev till. Ett slags kontaktannonser för småttingar, som lär ha tappat en smula i popularitet numera sedan e-post, SMS och Facebook gjort sitt intåg (redan Lunarstorm lär ha decimerat marknaden för brevvänner). Sorgligt, kan tyckas. Det finns ju en poäng med privat kommunikation som varken föräldrar eller Google får läsa, dessutom i ett format som är så långsamt att man faktiskt måste tänka efter vad man skriver. Detta var ju dessutom innan smileys och praktiska TLAer såsom ‘LOL’ och ‘WTF’ var del av standardsvenskan, så ni förstår hur mycket energi och entusiasm som måste lagts ned på varje brev. Förmodligen var det därför man tröttnade så fort på brevskrivandet och återgick till att titta på någon av de två (finsk TV ej inräknad) kanaler som staten fann det lämpligt att underhålla arbetarklassen med på den tiden.

Så varför skriver jag om detta? För att behovet av en vän att dela mina innersta tankar med har uppstått på nytt. Fast med “innersta tankar” menar jag säkerhetskopior av min hårddisk. Och “dela med” betyder “ladda upp med stark kryptering”. En liten nutidsanpassning – vänskapen består, allt annat är moderniserat och uppdaterat för IT-åldern! Som läsare av den här bloggen vet är jag sedan en tid tillbaka flitig användare av Crashplan, ett backupverktyg som automatiskt gör krypterade säkerhetskopior och laddar upp dessa till en väl vald destination, som kan vara antingen Crashplans egna servrar (som kostar en smärre summa per månad att använda) eller en annan dator. Och det är här mitt sökande efter en brevbackupvän kommer in i bilden!

Så om du känner att det skulle vara trevligt att få dina filer säkerhetskopierade snabbt, säkert och förvånansvärt billigt, och är beredd att hjälpa mig att uppnå detsamma, så kan du läsa vidare. Annars kan du låta bli. Här är mitt förslag:

  • Du skaffar Crashplan, om du inte redan har det (om du kör gratis- eller betalversionen spelar ingen roll).
  • Du har en dator som är igång kvällar och helger (helst 24/7).
  • Datorn är ansluten till Internet med 100 Mbit (eller bättre). Helst har du Bahnhof.
  • Vi förser varandra med varsin extern hårddisk: USB, FW, eSATA eller vad som passar.
  • Disken är stor nog att förvara det vi vill säkerhetskopiera, vill du backa upp 500 GB får du alltså låna mig en hårddisk på minst 500 GB och vice versa.
  • Vi konfigurerar Crashplan så att vi kan använda varandras datorer för lagring. Datorn som säkerhetskopieras behöver inte vara samma som står för lagringen.
  • Vad som säkerhetskopieras lovar vi att ömsesidigt skita blankt i, och eftersom det är krypterat så kommer vi inte att kunna ta reda på det.
  • Vi fortsätter med detta arrangemang enbart så länge som det känns som en bra deal för oss båda.

Låter det intressant? Hör av dig!

Håkan Juholt har en svår uppgift

Håkan Juholt (bild från Politikerbloggen)

fick då sossarna en partiledarkandidat till slut – eller ja, kandidat och kandidat, med den slutna valprocess som brukas där medlemmarnas roll är enbart att agera villiga röstboskap är det kanske onödigt att kalla honom för det. Bredvid Håkan Juholt står Carin Jämtin, av allt att döma inkvoterad tack vare förvirrade krav på en “jämställd” partiledning. Hur var det nu, är det rätt eller fel enligt feministerna att rekrytera någon på grund av dennes kön? Tydligen helt okej så länge den allsmäktiga procentsatsen blir rätt på slutet. Jämtin har ju huvudsakligen gjort sig känd bland svenska folket på grund av genomtänkta förslag såsom att:

Se till att det finns könsneutrala toaletter i stadens offentliga verksamheter så att man inte måste välja mellan tjej- och killtoaletten.

Ett officiellt socialdemokratiskt vallöfte anno 2010 som säkert gjorde sitt för att ytterligare minska partiets popularitet bland stockholmarna. Exakt vad Jämtin nu ska bidra med för hela det socialdemokratiska partiets räkning är inte helt klart för mig men det återstår ju att se.

Jag skulle kunna skriva långt om hur jag ser på valet av Håkan Juholt givet dennes uppenbara ambitioner att driva partiet tillbaka åt vänster, men jag citerar istället Johan Hedin, som är helt perfekt på pricken:

På något sätt kan jag tycka att det är fräscht att Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet släpper trianguleringsambitionerna och väljer en ledare som är fast förankrad i klasskampshistorien. Icke desto mindre är detta ändå en smula problematiskt för dem, i den eventualitet att de kanske skulle vilja vinna något val, någon gång i framtiden.

Läs gärna resten av Johans inlägg, det innehåller en hel del utmärkta insikter. En annan Johan, den i den här bloggen så ofta citerade Ingerö, har också en hel del vettiga saker att säga. Det enda jag själv vill tillägga är att jag tycker att det är kul att oppositionen (nåväl, en stor del av den) får en talesperson som är färgstark, har humor och är retoriskt begåvad. Han kan nog reta gallfeber på en del torra högermänniskor och tvinga oss att vässa våra argument. En livkraftig opposition är viktig för att hindra Alliansen från att falla ner i samma klyfta som socialdemokratin. Med detta sagt tror jag inte att Juholts (s) har någon särskilt stor chans att vinna val. Det är inte alls utan anledning som flera har lagt märke till att mannen med mustaschen stundtals tycks kanalisera Lars Ohly och det är som bekant inte ett framgångsrecept i de breda väljarskarorna.

På andra sidan staketet finner vi socialdemokratiska gräsrötter som uppenbarligen inte är sådär överförtjusta i kompromissvalet av Juholt/Jämtin men som ändå känner sig tvungna att rycka ut i försvar mot “angreppet” från “den samlade borgerligheten”. En av mina favoritsossar, Viktor Tullgren, ondgör sig över att borgerliga bloggare skriver borgerligt vinklade borgarblogginlägg och att borgerliga dagstidningar publicerar borgerligt vinklade analyser:

De varierande borgerliga debattörerna tycks enskilt eller i samarbete, eller som resultat av borgerligt intellektuellt idisslande, kommit fram till att Håkan Juholt bäst angrips genom att måla ut han som vänster och motståndare mot förnyelse. Förnyelse i det här fallet tolkas så klart som borgerlig politik och Juholt och socialdemokraterna skall så klart buntas ihop med vänsterpartiet, och gärna kletar man på lite Ohly på det hela. Lars Ohly är ju trotts allt som alla vet en livsfarlig kommunist och bara en viskning om hans namn skrämmer bort medelklassen.

Det ligger onekligen något i detta även om jag tycker att Tullgren ger borgerliga bloggare lite väl mycket cred. Att Juholt tillhör socialdemokratins vänsterfalang är ganskaväl belagt av kvalificerade tyckare från båda blocken och även av honom själv. Förnyelsemotståndet kommer också det från hans egen penna, även om man naturligtvis kan diskutera exakt vad socialdemokratisk förnyelse innebär. Tullgren tycks mena att borgerliga debattörer blandar ihop socialdemokratisk förnyelse med en acceptans av borgerliga problemformuleringar, men tittar vi ut i verkligheten så är ju en anpassning till borgerliga problemformuleringar och verklighetsbeskrivning precis vad sossarna har ägnat sig åt under det senaste decenniet. Förvisso har det inte lett till några valframgångar men de partier som befinner sig ute på vänsterkanten har det knappast gått bättre för. Så hur en socialdemokratisk förnyelse i syfte att vinna val skulle kunna gå åt vänster, den förklaringen blir Tullgren läsaren skyldig.

I objektivitetens namn ska sägas, att vilken politik (s) kommer att föra efter ledarbytet fortfarande är en öppen fråga. (Slut objektivitet.) Till att börja med har Juholt/Jämtin några riktigt stora utmaningar att lösa innan man ens kan börja fundera på det här med riksdagsval. Falangstriden inom partiet är inte över. Bland medlemmarna finns en stor uppdämd ilska över valprocessen och många hade nog hellre sett en annan partiledarkandidat. LO, arbetarrörelsens militanta arm, är en spillra av sitt forna jag där medlemmarna i allt högre grad röstar på andra partier än (s). Och vi har fortfarande en Alliansregering som av allt att döma gör ett strålande jobb på de allra flesta områden. Det förtroendet måste Juholt försöka spräcka om han ska ha en chans att vinna valet om tre år.
Förutsättningarna är inte de bästa.

Onlinebackup, part deux!

Crashplan logo

Min jakt efter en billig, pålitlig och snabb tjänst som erbjuder säkerhetskopiering över Internet tycks så småningom ha burit frukt. Som jag konstaterade i slutet av mitt förra inlägg så råder det ingen brist på dylika tjänster, men de flesta visar sig snabbt falla ned i något av tre väldigt djupa hål:

…i vissa fall två eller tre på samma gång. Hård konkurrens tenderar emellertid att förr eller senare producera ett par vinnare och efter träget letande stötte jag på en tjänst som faktiskt tycks vara riktigt bra.

Crashplan

Crashplan är en produkt från amerikanska Code 42, ett företag som åtminstone jag aldrig hade hört talas om förut, men produkten rekommenderades mig av en vän och jag blev positivt överraskad av såväl webbplatsen som programvaran. Tjänsten följer en “freemium”-modell av samma snitt som exempelvis Spotify där man kan få en grundläggande tjänst med reklam gratis eller betala en smula för en något bättre tjänst utan reklam. Crashplan kostar mellan $5-$1.50 per dator och år beroende på hur långt i förväg man betalar – en spottstyver för i princip vem som helst. Vi snackar en tjuga i månaden här, för obegränsat utrymme! Har man fler än en dator får man dessutom mängdrabatt.

Även funktionsmässigt blev jag imponerad av Crashplan. Programvaran är gedigen, problemfri och snygg. Det går att begränsa hur mycket systemresurser den får använda men på min inte särskilt nya dator kan jag låta den stå på obegränsat läge för jämnan utan några märkbara problem. Det finns inga restriktioner på vad man kan backa upp, programmet var halvvägs igenom min webbläsarcache innan jag kom på att det kanske var en sak jag typiskt inte behövde ha 15-minuterskopior av. Programmet kollar filerna i realtid och det går att ha egna inställningar för varje filgrupp, så att filer som ändras ofta men inte är särskilt viktiga inte slösar bandbredd i onödan. Det minsta läget är en gång per dag vilket nog även det kan vara väl ofta i vissa fall.

Precis som i vackra men tragiskt långsamma Backblaze går det att välja mellan, eller kombinera, backup i realtid med schemalagda körningar och man kan även få notifieringar via mail när ett backupjobb har gått klart – trevligt att finesser som annars ofta är reserverade för dyra serverbaserade backuplösningar också letar sig ut till oss enkla (host) hemanvändare. På tal om Backblaze så föll ju den tjänsten bort på grund av den långa raden restriktioner samt usel uppladdningshastighet, problem som jag slipper med Crashplan. Visserligen är hastigheten inget att hänga i julgranen men fullt tillräcklig, bortåt en halv megabyte i sekunden. Min totala backupmängd på en knapp TB skulle alltså ta runt en månad att ladda upp första gången, mot 378 dagar(!) med Backblaze.

Nu lär det inte bli nödvändigt för mig att trycka hela min absurda mängd data över Atlanten eftersom Crashplan har en annan väldigt trevlig feature: möjligheten att skicka sina backuper, peer-to-peer-style, till en kompis som också kör Crashplan. Jag behöver alltså bara hitta någon annan nörd med 100 Mbit-lina och för mycket diskutrymme, sen kan vi säkerhetskopiera till varandra. Betydligt snabbare, enklare och kompisen behöver inte ens använda betalversionen för att det ska funka. Vill man vara extra nojig så går det faktiskt att göra backupen till flera destinationer samtidigt. Jag är bara på dag tolv av min 30-dagars provperiod men än så länge verkar Crashplan vara precis vad jag eftersökt. Visar det sig vara annorlunda lär jag återkomma i frågan.