Håkan Juholt har en svår uppgift

Håkan Juholt (bild från Politikerbloggen)

fick då sossarna en partiledarkandidat till slut – eller ja, kandidat och kandidat, med den slutna valprocess som brukas där medlemmarnas roll är enbart att agera villiga röstboskap är det kanske onödigt att kalla honom för det. Bredvid Håkan Juholt står Carin Jämtin, av allt att döma inkvoterad tack vare förvirrade krav på en “jämställd” partiledning. Hur var det nu, är det rätt eller fel enligt feministerna att rekrytera någon på grund av dennes kön? Tydligen helt okej så länge den allsmäktiga procentsatsen blir rätt på slutet. Jämtin har ju huvudsakligen gjort sig känd bland svenska folket på grund av genomtänkta förslag såsom att:

Se till att det finns könsneutrala toaletter i stadens offentliga verksamheter så att man inte måste välja mellan tjej- och killtoaletten.

Ett officiellt socialdemokratiskt vallöfte anno 2010 som säkert gjorde sitt för att ytterligare minska partiets popularitet bland stockholmarna. Exakt vad Jämtin nu ska bidra med för hela det socialdemokratiska partiets räkning är inte helt klart för mig men det återstår ju att se.

Jag skulle kunna skriva långt om hur jag ser på valet av Håkan Juholt givet dennes uppenbara ambitioner att driva partiet tillbaka åt vänster, men jag citerar istället Johan Hedin, som är helt perfekt på pricken:

På något sätt kan jag tycka att det är fräscht att Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet släpper trianguleringsambitionerna och väljer en ledare som är fast förankrad i klasskampshistorien. Icke desto mindre är detta ändå en smula problematiskt för dem, i den eventualitet att de kanske skulle vilja vinna något val, någon gång i framtiden.

Läs gärna resten av Johans inlägg, det innehåller en hel del utmärkta insikter. En annan Johan, den i den här bloggen så ofta citerade Ingerö, har också en hel del vettiga saker att säga. Det enda jag själv vill tillägga är att jag tycker att det är kul att oppositionen (nåväl, en stor del av den) får en talesperson som är färgstark, har humor och är retoriskt begåvad. Han kan nog reta gallfeber på en del torra högermänniskor och tvinga oss att vässa våra argument. En livkraftig opposition är viktig för att hindra Alliansen från att falla ner i samma klyfta som socialdemokratin. Med detta sagt tror jag inte att Juholts (s) har någon särskilt stor chans att vinna val. Det är inte alls utan anledning som flera har lagt märke till att mannen med mustaschen stundtals tycks kanalisera Lars Ohly och det är som bekant inte ett framgångsrecept i de breda väljarskarorna.

På andra sidan staketet finner vi socialdemokratiska gräsrötter som uppenbarligen inte är sådär överförtjusta i kompromissvalet av Juholt/Jämtin men som ändå känner sig tvungna att rycka ut i försvar mot “angreppet” från “den samlade borgerligheten”. En av mina favoritsossar, Viktor Tullgren, ondgör sig över att borgerliga bloggare skriver borgerligt vinklade borgarblogginlägg och att borgerliga dagstidningar publicerar borgerligt vinklade analyser:

De varierande borgerliga debattörerna tycks enskilt eller i samarbete, eller som resultat av borgerligt intellektuellt idisslande, kommit fram till att Håkan Juholt bäst angrips genom att måla ut han som vänster och motståndare mot förnyelse. Förnyelse i det här fallet tolkas så klart som borgerlig politik och Juholt och socialdemokraterna skall så klart buntas ihop med vänsterpartiet, och gärna kletar man på lite Ohly på det hela. Lars Ohly är ju trotts allt som alla vet en livsfarlig kommunist och bara en viskning om hans namn skrämmer bort medelklassen.

Det ligger onekligen något i detta även om jag tycker att Tullgren ger borgerliga bloggare lite väl mycket cred. Att Juholt tillhör socialdemokratins vänsterfalang är ganskaväl belagt av kvalificerade tyckare från båda blocken och även av honom själv. Förnyelsemotståndet kommer också det från hans egen penna, även om man naturligtvis kan diskutera exakt vad socialdemokratisk förnyelse innebär. Tullgren tycks mena att borgerliga debattörer blandar ihop socialdemokratisk förnyelse med en acceptans av borgerliga problemformuleringar, men tittar vi ut i verkligheten så är ju en anpassning till borgerliga problemformuleringar och verklighetsbeskrivning precis vad sossarna har ägnat sig åt under det senaste decenniet. Förvisso har det inte lett till några valframgångar men de partier som befinner sig ute på vänsterkanten har det knappast gått bättre för. Så hur en socialdemokratisk förnyelse i syfte att vinna val skulle kunna gå åt vänster, den förklaringen blir Tullgren läsaren skyldig.

I objektivitetens namn ska sägas, att vilken politik (s) kommer att föra efter ledarbytet fortfarande är en öppen fråga. (Slut objektivitet.) Till att börja med har Juholt/Jämtin några riktigt stora utmaningar att lösa innan man ens kan börja fundera på det här med riksdagsval. Falangstriden inom partiet är inte över. Bland medlemmarna finns en stor uppdämd ilska över valprocessen och många hade nog hellre sett en annan partiledarkandidat. LO, arbetarrörelsens militanta arm, är en spillra av sitt forna jag där medlemmarna i allt högre grad röstar på andra partier än (s). Och vi har fortfarande en Alliansregering som av allt att döma gör ett strålande jobb på de allra flesta områden. Det förtroendet måste Juholt försöka spräcka om han ska ha en chans att vinna valet om tre år.
Förutsättningarna är inte de bästa.

3 thoughts on “Håkan Juholt har en svår uppgift

  1. Ett påpekande är ju att Håkan ju inte sagt att han är emot förnyelse, tvärt om han ser det som nödvändigt, vad han är trött på var pratet om förnyelse. Vilket han också utvecklade på ett bra sätt under pressträffen efter att valberedningen presenterat han som kandidat. Att bara prata om att vi behöver förnya oss blir meningslöst om man inte kommer med några förslag på vad eller hur man vill förnya. Och i debatten så har väldigt många just krävt förnyelse utan att säga vad man vill göra.

  2. Noomi verkar bli vårt nya stjärnskott utomlands. Mycket mycket bra att vi får en ny stjärna från Sverige. Gillar du henne? Ha en trevlig kväll!

Comments are closed.