Tusenkronorsfika!

Flygplanet framkört framför klubbhangaren

Det är idag nästan precis nio månader sedan jag tog mitt PPL och blev pilot “på riktigt”, även om jag får hålla mig till de små flygplanen tills vidare. Sedan dess har det blivit en del flygande av – det är ju ingen mening med att ha ett flygcert om man inte använder det, och dessutom har jag fortfarande mängder av goda vänner som jag vill ta med mig upp i luften för att visa hur häftigt det är! (Ni vet vilka ni är.)

Vädret har ju som bekant visat sig från sin allra bästa sida nu i slutet av april vilket naturligtvis ger utmärkta förutsättningar för flygning. Så även i lördags (den 22/4 för dig som läser det här i framtiden) då jag hade planerat en liten tur till Västerås tillsammans med Dain Nilsson och Pauline Gustbée (som för övrigt ska gifta sig om en knapp månad – grattis!). Västerås är ett väldigt trevligt ställe att flyga till, eftersom det ligger nära Stockholm och har två utmärkta flygfält med fik. Det tar en knapp halvtimme i varje riktning – därav begreppet “tusenkronorsfika”, eftersom flygplanet kostar ungefär en tusing i timmen. Fast om det bara handlade om fika kunde man ju ha klarat sig undan en smula billigare…

Jag hade bokat SE-IUF (“Urban Filip”), en välutrustad PA-28-181. Tillverkad 1988, vilket i det här sammanhanget är så gott som nytt! Flygplan åldras inte lika fort som bilar eller människor… för ett hopp över Mälaren kunde jag förvisso lika gärna ha valt ett lite äldre och skruttigare flygplan (och sparat några hundralappar i hyra), men det var länge sedan jag flög SE-IUF och omväxling förnöjer. Färdplaneringen hade jag gjort kvällen innan flygningen. Att färdplanera en kort flygning är ganska okomplicerat, man drar helt enkelt streck i kartan där man hade tänkt flyga (här något påbättrade i datorn eftersom blyerts syns dåligt i scannern – klicka för helbild):

Har man väl ritat linjerna kan man lätt mäta upp sina kurser och distanser, sedan är det bara att räkna. I det här fallet fick jag tiden till en knapp halvtimme enkel resa vid en marschfart på 110 knop (204 km/h), precis som väntat alltså. Det kan tyckas en smula barbariskt att rita direkt på kartan, men nya kartor ges ut minst ett par gånger per år och det är förbjudet att använda gamla kartor, så om man inte flyger jätteofta blir kartan utbytt innan den hinner bli alltför kladdig. Även om man i praktiken ofta flyger med GPS eller annat navigationshjälpmedel är en hederlig papperskarta fortfarande oumbärlig ifall elektroniken skulle krångla.

För den här flygningen hade jag också lämnat in en ATS-färdplan, alltså anmält min flygning till flygplaneringscentrum (FPC) i förväg. Återigen inte något man normalt behöver bry sig om på en kortare flygning. I det här fallet gjorde jag det ändå för att enklare kunna få klarering till en högre höjd över Mälaren, för att ge mina passagerare bättre utsikt och slippa lite turbulens som annars gärna uppstår nära marken på soliga dagar när den varma luften vill bubbla uppåt. Detta har att göra med att hela stockholmsområdet ligger under ett terminalområde (TMA), alltså ett område luft som “tillhör” en större flygplats, i det här fallet Arlanda. I dessa områden förekommer tung kommersiell trafik så för att undvika otrevligheter ser flygtrafikledningen till att hålla alla flygplan lagom separerade. Det här medför i sin tur att såväl 747:or som glada amatörer (=jag) måste följa flygledarnas instruktioner, inte puttra runt helt fritt vilket man annars brukar kunna göra på lägre höjder.

Starten från bana 30 på Bromma gick helt enligt planerna och direkt efter att ha lämnat kontrollzonen via Svartsjö (se kartan ovan) fick jag klarering av Stockholm Control att stiga till 4 500 fot (1 372 meter – inom flyget mäter man fortfarande höjd i fot). Efter att ha njutit av utsikten en stund var det dags att påbörja plané (sjunk) mot Västerås, vilket vi fick i två omgångar, först till 3 000 fot, därefter ner till 1 500 ft som är “normal” höjd för att påbörja inflygningen. Bekväm som jag är så flög jag efter GPS hela vägen men kursen blev trots det inte helt spikrak. Detta vet jag tack vare radarspåret på Webtrak, som jag brukar kolla efter varje flygning för att se min faktiska färdväg (klicka för större bild, eller se här för jämförelse):

Det var gott om trafik på Västerås och vi fick ligga i väntläge öster om flygplatsen en stund och titta på andra flygplan som landade innan vi fick tillstånd att landa själva. Här lyckades jag göra flygningens första (och enda) misstag: en normal landning går ut på att man i lagom fart – 70 knop eller så, beroende på flygplan – svävar in över bantröskeln, drar ned motorn på tomgång och ser till så att flygplanet försiktigt sätter sig på banan. Precis innan det tar mark drar man spaken något mot sig så att nosen lyfts upp. Detta kallas “flare” och ger en mjukare landning, där huvudhjulen tar i innan noshjulet. Tyvärr missbedömde jag höjden en smula och började min flare i förtid, med det snöpliga resultatet att flygplanet dunsade ner lite väl hårt i asfalten. Ingen skada skedd på flygplan eller passagerare – jag gjorde många betydligt värre dunsar under min utbildning – men likafullt något jag borde ha lärt mig att låta bli efter 220+ landningar. Nåväl, kan man lämna planet helskinnad är landningen lyckad, sägs det ju.

Väl landade så traskade vi in på Hässlö Flygförening där vi möttes av ett öppet café och en välfylld glassfrys, precis vad vi behövde i värmen. Efter en halvtimmes fika, då vi fick underhållning i form av ett antal flygplan som startade och landade, var vi redo att bege oss hemåt. Starten från Västerås gick utan bekymmer men på hemvägen valde jag att följa vattnet och ta omvägen via Strängnäs för att slippa åka exakt samma väg tillbaka. Jag hade inte lämnat in någon färdplan för hemvägen och hade heller ingen lust att gå upp på någon högre höjd så vi flög på 1 500 fot hela vägen vilket gav en något skumpigare åktur. Ej att rekommendera om man har nervösa eller åksjukebenägna passagerare, men den här gången gick det bra.

Även på Bromma var det rätt mycket trafik men jag fick klart för inflygning bana 30 så fort jag var framme vid Björnholmen, där man annars ofta hamnar i väntläge om det finns tyngre trafik på väg in. Nu hade det börjat blåsa en smula och vinden låg nästan rakt i sida mot banan, vridandes till medvind. Oavsett om man startar eller landar försöker man i möjligaste mån undvika medvind – eftersom flygplanet får större fart förhållandes till marken så minskar i praktiken den längd av banan som går att utnyttja. Nu är detta normalt inget problem när man flyger en pappstrut modell PA-28 och har drygt två kilometer bana till sitt förfogande, men rent principiellt startar och landar man alltid i motvind när man har möjligheten.

Landning bana 30

På inflygningen växlade vinden mycket riktigt till medvind och jag hörde hur tornet meddelade andra flygplan på väg in att man bytte banriktning, från 30 till 12. Eftersom jag var osäker på hur stark vinden var frågade jag tornet om det och samtidigt om de ville att jag skulle gå om och landa bana 12 istället. Brommatornet rapporterade vinden som “30 till 45 grader, 10 till 15 knop” alltså nästan rakt från höger med ingen till svag medvind. Detta kändes inte som några särskilt farliga siffror så jag valde att fortsätta inflygningen och landningen gick utmärkt, bara lite till vänster om banans mittlinje. Som är brukligt när man landar i sidvind valde jag en högre landningshastighet och bara två stegs klaff. Farten var för hög för att kunna svänga in direkt till plattan så jag fick ta avfarten efter och taxa tillbaka en bit för att komma till tankningen.

Få saker jag upplevt känns bättre än att ha ställt in flygplanet i hangaren, fyllt i papprena och packat ner prylarna i väskan efter en riktigt lyckad flygning. Särskilt en inte helt utan utmaningar där man ändå känner att allting till syvende och sist gått bra. Det här var en sådan flygning, förhoppningsvis en av många jag kommer att göra under det här året, och jag hoppas att jag har tid att skriva om flera av dem här på bloggen. Helst vill jag flyga till Visby, njuta av atmosfären på någon trevlig restaurang – och sedan fara hem igen morgonen därpå. När man slipper spendera fem-sex timmar (i vardera riktning!) av resan i en sunkig färja blir en sådan tur plötsligt inte bara realistisk utan tämligen attraktiv, inte bara en gång utan förhoppningsvis flera. Låt hoppas på många soliga helger den här sommaren!

Fortsättning följer …

Kränkthets-VM på Hallands Nation

Något så obetydligt som ett sittningsgyckel har fått oproportionerligt stora rubriker i dagspressen – gycklet gjorde tydligen parodi på en slavauktion och ett par gäster från USA, där friktionerna mellan olika “raser” (för övrigt ett löjeväckande begrepp bara det) är större än här, tog illa vid sig. Detta gjorde i sin tur att en medlem i Afrosvenskarnas Riksförbund – av allt att döma något slags generell intresseorganisation för afrikanska invandrare i Sverige – kände sig tvingad att anmäla nationen för hets mot folkgrupp. Studenttidningen Lundagård har en mer detaljerad beskrivning av händelsen.

Tajmingen är intressant, bara för några timmar sedan diskuterade jag sångpolicyn för Tekniska Högskolans Studentkår på Facebook, då specifikt ett stycke text som lyder:

Säg nej till sånger och gyckel som är kränkande eller som kan upplevas som kränkande innan de framförs.

Min ståndpunkt i diskussionen var att eftersom hets mot folkgrupp, ärekränkning och liknande redan är förbjudna enligt lag är det onödigt med en sångpolicy som uppmanar till ytterligare självcensur. Ska man gardera sig mot allt som kan upplevas som kränkande för någon över huvud taget blir det ju inte särskilt många sånger kvar. En policy kan omöjligt omfatta alla situationer, så det är bättre att bara uppmana till gott omdöme. Det är ju viss skillnad på vilka sånger man sjunger på en fin bankett respektive en intern bastukväll.

Festen i Lund var också intern och det tycks bara vara på grund av att några i publiken “upplevde sig kränkta” och ylade på Facebook i efterhand som det hela fått så stor uppmärksamhet. Min uppfattning baserad på tidningsartiklarna ger mig en bild som är ganska harmlös. Jaha, så man gjorde en parodi på en slavauktion. Låtsades man därmed som om verklighetens slaveri var något roligt och harmlöst? Knappast, lika lite som krigsspel får oss att se på riktiga krig som spännande äventyr. Förnuftiga människor klarar av att betrakta ett ämne från fler än ett perspektiv. Vi inser att bara för att man kan skämta om Adolf Hitler gör det inte Förintelsen mindre verklig eller otäck.

Med detta sagt så är det förstås aldrig bra om någon känner sig illa till mods på en fest, fester ska vara roliga för alla så långt det är möjligt. Hallands Nation har bett om ursäkt för gycklet och även om jag inte riktigt förstår varför nationen tar på sig ansvaret för några enskilda personers handlingar så är det förstås rätt sätt att hantera situationen. Att visa förståelse och ödmjukhet är naturligtvis en enklare utväg än att ta strid, särskilt för någon som inte bär något personligt ansvar. Och det är klart att när man sårat någon är det bara rätt att be om ursäkt.

Problemet uppstår först när man börjar idka självcensur i något slags missriktat försök att ta bort allt som eventuellt kan verka kränkande för någon. I bästa fall skiter folk helt enkelt i policyn och sjunger glatt om vad de vill (så som är fallet på KTH, kan jag som gammal student intyga). I värsta fall läggs en död hand över allt vad kreativitet och inspiration heter. Dessutom är den moraliska grunden för “kränkthet” hos  afrosvenskar högst tveksam. Dagens högskolestudenter, oavsett hudfärg, kan inte hållas ansvariga för folkmord och slavhandel som ägde rum decennier eller århundraden innan de föddes. Parodi och gyckel kan inte vara brottsligt om inte avsikten är att såra någon. Där är det den “kränkta” som bär bevisbördan.

Att gnälla är gratis

100 kr

Det kom väl knappast som någon överraskning att varenda knutte, särskilt självutnämnda kulturpersonligheter som inte har något bättre för sig, skulle ha en massa åsikter om vilka nunor som kommer att pryda våra sedlar framöver. Jag har försökt att aktivt ignorera hela debatten eftersom sedel- och myntmotiv är ett typexempel på en cykelställsfråga – en struntsak som tillskrivs oproportionerligt stor betydelse bara därför att så många har åsikter i frågan, inte för att utfallet faktiskt spelar någon större roll. För de flesta är sedeln bara ett betalningsmedel – så länge den är lätt att känna igen och inte går sönder så har de flesta viktigare saker att bry sig om.

Anledningen till att jag ändå väljer att skriva ett blogginlägg är för att jag gillar att roa mig åt offentliga personhaverier (för övrigt finns rekommenderad läsning i det ämnet här och här) och sådana har frågan om sedlarna definitivt utgjort en bördig grogrund för, både bland okända bloggare och etablerade politiker. Någon random konservativ beklagar sig över att det är kvinnor på hälften av sedlarna och anser att vi istället borde pryda dem med tidigare svenska kungar (läs: manliga patriarker). Att hylla envåldshärskare känns ju sådär lagom fräscht och för snarare tankarna till Zimbabwe än till en upplyst demokrati. Till detta kan ju läggas att om nu sedlarna ska prydas av personer som gjort stora insatser för Sverige så torde ju gamla monarker ligga ganska illa till – de har ju i regel inte gjort mer för att förtjäna sina titlar än haft turen(?) att krypa ut ur rätt sköte. En bedrift som även undertecknad sägs ha lyckats med en gång i tiden.

På tal om sköten (ahem) så ligger det väl förvisso något i påståendet att sedlarna är “hälften damernas” just för att förebygga eventuell kritik från feministiskt håll, trots att vårt lands historia av uppenbara skäl innehåller betydligt fler inflytelserika män än kvinnor. Detta är dock inte tillräckligt för Bonnie Bernström (fp) som anser att sedlarna symboliserar en “hierarkisk ordning” där män framställs som mer värda eftersom  .. wait for it! .. summan av sedlarnas valörer är högre för männen. Den som minns sin lågstadiematte kan förstås snabbt lista ut att det inte går att dela upp talen 1000, 500, 200, 100, 50 och 20 i två lika stora högar eftersom tusenlappen är mer värd än alla de andra tillsammans. Den mest jämställda mixen enligt Bonnie skulle vara en tusenlapp med (fem!) kvinnor på samt, får vi anta, fem sedlar prydda av män för att summorna ska bli så lika som möjligt. Männen får alltså varsin egen sedel och kvalificerad majoritet (83%, sedlarnas tryckutgåva ej beaktad) medans kvinnorna får dela på en enda, den som används minst. Jämställt till tusen!

Det är lätt att skratta åt tokstollar som Bernström, men som förespråkare av jämställdhet har jag (och hon) nog anledning att vara glada. När kampen för kvinnors lika rättigheter har nått till ett läge där det anses vara värt att lägga energi på nonsensfrågor som denna är vi uppenbarligen i mål. Mission complete, now get back to work!

Jag kan ju inte avsluta blogginlägget utan att avslöja vems tryne jag gärna skulle se på en sedel: Ingvar Kamprad. Jag kan argumentera för att han passar bättre där än någon gammal operasångerska, men det är inte mödan värt. En vecka efter att de nya sedlarna kommer ut i handeln har vi tagit dem för givna och ingen kommer att komma ihåg, än mindre bry sig om, att det någonsin förekom en diskussion. Därmed inte sagt att folk har slutat skratta åt Bonnie Bernström tills dess. Som en hälsning till henne presenterar jag bilden ovan: en sedel! En jättestor, med en kvinna på! Från 1963! Återigen påminns vi om att allt var bättre förr…

Yes, jag är 80-talist och jag kommer att ta över världen

Fenomenet att en generation på väg att gråna ut gnäller på dagens ungdom är knappast nytt eller originellt. Vi 80-talister har de senaste åren – sannolikt som en direkt konsekvens av att vi kommit ut på arbetsmarknaden, plus de obligatoriska 4-5 åren som det tar för att dinosaurierna ska reagera – fått utstå väldigt många generaliseringar från förståsigpåare som trots universitetsutbildning inte ser det problematiska i att dra en hel generation över samma kam. Ett exempel på särskilt ointelligent ordspya finner vi hos kulturkoftorna på DN, som beklagar bristen på en “ungdomsrevolt” och utser Gustav Fridolin (mp) till “en tänkbar talesperson”:

Det som gör att 80-talisterna inte har revolterat än är att samhällsklimatet individualiserar problem som att inte få jobb och bostad. Tidigare generationer har betraktat detta som ett samhällsproblem och fick därför makten att reagera.

Om det finns något skäl för mig som 80-talist att göra revolt så är det väl för att hindra egotrippade ekotöntar som Fridolin från att föra min generations talan. Om något är det väl ett sundhetstecken ifall vi nu skulle vara den första generation som nått insikten att man faktiskt har ett visst personligt ansvar för hur det går i livet. Om sedan Fridolin anser detta vara något dåligt så kan han ju fråga sig om det är “samhällsstrukturerna” han har att tacka för att han nu sitter på riksdagsplats och får betalt i skattepengar för att klia sig i röven.

Nu var det inte Fridolin som fick mig att vilja blogga utan Emma Pihl, som släppt en bok för chefer om hur det är att leda 80-talister. Eftersom Pihl är född ’82 så finns ju en viss chans att hon faktiskt vet vad hon skriver om – jag har faktiskt beställt boken, om den är intressant så återkommer jag med en recension. Pihl tycker följande om sin egen generation:

[80- och 90-talisterna] är otåliga, illojala och egocentriska på så sätt att de utgår från sin egen vinning i stället för gruppens. Det ser arbetsplatsen som en utvecklingsarena och inte som ett ställe dit man går och utför sitt jobb.

Det var ju en nyhet för mig att jag inte ser min arbetsplats som en plats där jag arbetar, men det där med utveckling stämmer ju – därmed inte sagt att man inte kan arbeta och utvecklas på samma gång. Att 80-talister skulle vara illojala är något som i princip alla som tycker nåt om 80-talister verkar tycka, men det är naturligtvis en korkad generalisering som sannolikt beror på att man blandar ihop lojalitet med blind tro. Det är kanske ett skäl till att vi har dissat religion: det är liksom inte förenligt med sunt förnuft att ge sin kropp och själ till något som inte ger ett skit tillbaka, särskilt inte en skäggig låtsasgubbe i “himlen”.

Samma sak gäller naturligtvis arbetsgivare. Ett företag saknar förmåga till lojalitet och förtjänar således ingen av sina anställda. Däremot kan ömsesidig lojalitet och kamratskap mellan individer existera inom ett företag, även mellan personer på olika nivå i hierarkin. Observera ordet “ömsesidig” – jag har en känsla av att det kommer som en överraskning för vissa. Pihl konstaterar att cheferna måste börja lägga mer tid på själva ledarskapet och det ligger onekligen mycket i det. Den stora frågan är väl vad de har pysslat med fram tills nu och varför 60/70-talisterna har stått ut med att bli behandlade som skit!

Någon “ungdomsrevolt” kommer inte att ske i min generation. Däremot är vi 80-talister fruktansvärt bra på att ställa krav, att kräva gensvar för våra insatser och att arbeta runt – eller kasta ut – gamla betonghäckar som står i vår väg. 90-talisterna är med på samma tåg, för de är inte dummare än att de ser vart det bär hän. Vi är rika som troll och lever på Red Bull och espresso. Framtiden är vår. Bäst att ni andra är redo för den.