Att gnälla är gratis

100 kr

Det kom väl knappast som någon överraskning att varenda knutte, särskilt självutnämnda kulturpersonligheter som inte har något bättre för sig, skulle ha en massa åsikter om vilka nunor som kommer att pryda våra sedlar framöver. Jag har försökt att aktivt ignorera hela debatten eftersom sedel- och myntmotiv är ett typexempel på en cykelställsfråga – en struntsak som tillskrivs oproportionerligt stor betydelse bara därför att så många har åsikter i frågan, inte för att utfallet faktiskt spelar någon större roll. För de flesta är sedeln bara ett betalningsmedel – så länge den är lätt att känna igen och inte går sönder så har de flesta viktigare saker att bry sig om.

Anledningen till att jag ändå väljer att skriva ett blogginlägg är för att jag gillar att roa mig åt offentliga personhaverier (för övrigt finns rekommenderad läsning i det ämnet här och här) och sådana har frågan om sedlarna definitivt utgjort en bördig grogrund för, både bland okända bloggare och etablerade politiker. Någon random konservativ beklagar sig över att det är kvinnor på hälften av sedlarna och anser att vi istället borde pryda dem med tidigare svenska kungar (läs: manliga patriarker). Att hylla envåldshärskare känns ju sådär lagom fräscht och för snarare tankarna till Zimbabwe än till en upplyst demokrati. Till detta kan ju läggas att om nu sedlarna ska prydas av personer som gjort stora insatser för Sverige så torde ju gamla monarker ligga ganska illa till – de har ju i regel inte gjort mer för att förtjäna sina titlar än haft turen(?) att krypa ut ur rätt sköte. En bedrift som även undertecknad sägs ha lyckats med en gång i tiden.

På tal om sköten (ahem) så ligger det väl förvisso något i påståendet att sedlarna är “hälften damernas” just för att förebygga eventuell kritik från feministiskt håll, trots att vårt lands historia av uppenbara skäl innehåller betydligt fler inflytelserika män än kvinnor. Detta är dock inte tillräckligt för Bonnie Bernström (fp) som anser att sedlarna symboliserar en “hierarkisk ordning” där män framställs som mer värda eftersom  .. wait for it! .. summan av sedlarnas valörer är högre för männen. Den som minns sin lågstadiematte kan förstås snabbt lista ut att det inte går att dela upp talen 1000, 500, 200, 100, 50 och 20 i två lika stora högar eftersom tusenlappen är mer värd än alla de andra tillsammans. Den mest jämställda mixen enligt Bonnie skulle vara en tusenlapp med (fem!) kvinnor på samt, får vi anta, fem sedlar prydda av män för att summorna ska bli så lika som möjligt. Männen får alltså varsin egen sedel och kvalificerad majoritet (83%, sedlarnas tryckutgåva ej beaktad) medans kvinnorna får dela på en enda, den som används minst. Jämställt till tusen!

Det är lätt att skratta åt tokstollar som Bernström, men som förespråkare av jämställdhet har jag (och hon) nog anledning att vara glada. När kampen för kvinnors lika rättigheter har nått till ett läge där det anses vara värt att lägga energi på nonsensfrågor som denna är vi uppenbarligen i mål. Mission complete, now get back to work!

Jag kan ju inte avsluta blogginlägget utan att avslöja vems tryne jag gärna skulle se på en sedel: Ingvar Kamprad. Jag kan argumentera för att han passar bättre där än någon gammal operasångerska, men det är inte mödan värt. En vecka efter att de nya sedlarna kommer ut i handeln har vi tagit dem för givna och ingen kommer att komma ihåg, än mindre bry sig om, att det någonsin förekom en diskussion. Därmed inte sagt att folk har slutat skratta åt Bonnie Bernström tills dess. Som en hälsning till henne presenterar jag bilden ovan: en sedel! En jättestor, med en kvinna på! Från 1963! Återigen påminns vi om att allt var bättre förr…