Yes, jag är 80-talist och jag kommer att ta över världen

Fenomenet att en generation på väg att gråna ut gnäller på dagens ungdom är knappast nytt eller originellt. Vi 80-talister har de senaste åren – sannolikt som en direkt konsekvens av att vi kommit ut på arbetsmarknaden, plus de obligatoriska 4-5 åren som det tar för att dinosaurierna ska reagera – fått utstå väldigt många generaliseringar från förståsigpåare som trots universitetsutbildning inte ser det problematiska i att dra en hel generation över samma kam. Ett exempel på särskilt ointelligent ordspya finner vi hos kulturkoftorna på DN, som beklagar bristen på en “ungdomsrevolt” och utser Gustav Fridolin (mp) till “en tänkbar talesperson”:

Det som gör att 80-talisterna inte har revolterat än är att samhällsklimatet individualiserar problem som att inte få jobb och bostad. Tidigare generationer har betraktat detta som ett samhällsproblem och fick därför makten att reagera.

Om det finns något skäl för mig som 80-talist att göra revolt så är det väl för att hindra egotrippade ekotöntar som Fridolin från att föra min generations talan. Om något är det väl ett sundhetstecken ifall vi nu skulle vara den första generation som nått insikten att man faktiskt har ett visst personligt ansvar för hur det går i livet. Om sedan Fridolin anser detta vara något dåligt så kan han ju fråga sig om det är “samhällsstrukturerna” han har att tacka för att han nu sitter på riksdagsplats och får betalt i skattepengar för att klia sig i röven.

Nu var det inte Fridolin som fick mig att vilja blogga utan Emma Pihl, som släppt en bok för chefer om hur det är att leda 80-talister. Eftersom Pihl är född ’82 så finns ju en viss chans att hon faktiskt vet vad hon skriver om – jag har faktiskt beställt boken, om den är intressant så återkommer jag med en recension. Pihl tycker följande om sin egen generation:

[80- och 90-talisterna] är otåliga, illojala och egocentriska på så sätt att de utgår från sin egen vinning i stället för gruppens. Det ser arbetsplatsen som en utvecklingsarena och inte som ett ställe dit man går och utför sitt jobb.

Det var ju en nyhet för mig att jag inte ser min arbetsplats som en plats där jag arbetar, men det där med utveckling stämmer ju – därmed inte sagt att man inte kan arbeta och utvecklas på samma gång. Att 80-talister skulle vara illojala är något som i princip alla som tycker nåt om 80-talister verkar tycka, men det är naturligtvis en korkad generalisering som sannolikt beror på att man blandar ihop lojalitet med blind tro. Det är kanske ett skäl till att vi har dissat religion: det är liksom inte förenligt med sunt förnuft att ge sin kropp och själ till något som inte ger ett skit tillbaka, särskilt inte en skäggig låtsasgubbe i “himlen”.

Samma sak gäller naturligtvis arbetsgivare. Ett företag saknar förmåga till lojalitet och förtjänar således ingen av sina anställda. Däremot kan ömsesidig lojalitet och kamratskap mellan individer existera inom ett företag, även mellan personer på olika nivå i hierarkin. Observera ordet “ömsesidig” – jag har en känsla av att det kommer som en överraskning för vissa. Pihl konstaterar att cheferna måste börja lägga mer tid på själva ledarskapet och det ligger onekligen mycket i det. Den stora frågan är väl vad de har pysslat med fram tills nu och varför 60/70-talisterna har stått ut med att bli behandlade som skit!

Någon “ungdomsrevolt” kommer inte att ske i min generation. Däremot är vi 80-talister fruktansvärt bra på att ställa krav, att kräva gensvar för våra insatser och att arbeta runt – eller kasta ut – gamla betonghäckar som står i vår väg. 90-talisterna är med på samma tåg, för de är inte dummare än att de ser vart det bär hän. Vi är rika som troll och lever på Red Bull och espresso. Framtiden är vår. Bäst att ni andra är redo för den.