Som man bäddar, Ola Lindholm

Kamratposten. Sist jag läste den var det inte mangastil på omslaget.

Den här veckan har jag lärt mig vem Ola Lindholm är. Han är tydligen före detta programledare i SVT, före detta chefredaktör på Kamratposten och eventuellt före detta kokainmissbrukare (observera den avsiktliga dubbeltydigheten). DN skriver:

Såväl polisens prov som Rättsmedicinalverkets analys visar att Ola Lindholm hade bensoylekgonin i urinet. […] Bensoylekgonin kan man i princip bara få i kroppen som en metabolisk produkt av kokain. […] “Provresultatet visade 1,9 (mikrogram/milliliter) och det anser jag vara väldigt högt. I andra åtal kan det handla om noll komma noll någonting”

Den sista biten är ett citat från åklagaren. Det finns förstås sätt att få i sig ämnet utan att ha tagit kokain: en snabb google visar att ämnet finns såväl i vissa receptbelagda mediciner som i en viss sorts örtte. Med tanke på den höga halten kan nog tehypotesen nästan uteslutas – men om nu Ola käkat piller av giltig anledning så borde det ju inte vara ett dugg svårt att styrka. Han har istället skrivit ett långt blogginlägg där han berör nästan varenda aspekt av sitt åtal utom just skuldfrågan. Där spyr han galla över polisen och Expressen, inklusive enskilda journalister som hängs ut med namn och kontaktuppgifter. Moget värre.

Normalt sett hade jag inte brytt mig ett dugg om Ola Lindholms eventuella narkotikamissbruk; såväl knark som B-kändisars fritidsnöjen ligger långt utanför min intressesfär. Men fallet Lindholm är, helt oavsett hans eventuella skuld, ett sådant fantastiskt exempel på ironisk rättvisa att jag inte kunde låta bli att skriva ett inlägg. Via Scaber Nestor hittade jag den här debatten, där Ola på fullaste allvar menar att man absolut kan kasta oskyldiga människor i fängelse om syftet är “gott”. Här handlade det om en sådan skitsak som att filtrera bort sidor med barnpornografi från Internet. Följande direktcitat (jag har bara redigerat bort sludder, harklingar och sånt) finner vi ungefär en timme och tjugo minuter in i debatten:

Poängen jag har, är det på det viset, att samhället genom icke-filtrering och total yttrandefrihet ökar antalet offer, så är det ju det, om man hårddrar det, det handlar om: vad är vi beredda att offra? Jag menar, vi är beredda att offra soldater för yttrandefrihet, och så vidare. Men är vi beredda att offra, jag menar, du har ju ett exempel där på en människa som har dömts till fängelse för bilder som eventuellt kanske inte är barnpornografiska. Ja, det är ett offer i  det här sammanhanget, tycker jag. Och det är ett offer som jag tycker vi kan ta. Jag tycker också vi kan ta offret att en del sidor som kanske blir filtrerade oförtjänt försvinner, kanske förlorar vi lite ekonomiska tillgångar, några människor här och där, kanske till och med tusentals människor. Jag tycker det är ett okej offer i jämförelse med om det är så att vi offrar en massa barn genom att inte filtrera därför att tillgången ökar och den ekonomiska vinningen ökar.

Grattis, Ola. Du har precis blivit ett offer för samhällets utomordentligt goda avsikter att skydda barn och oss andra från narkotika. Men det är ju helt okej, enligt dig, så jag förstår inte vad fan du klagar över. Jag tänker inte ens kommentera ditt hjärndöda resonemang kring att vi “offrar soldater”, eller att du är beredd att bajsa på grundläggande mänskliga rättigheter för ditt lilla korståg mot barnporrsajter, som naturligtvis inte går att censurera på det sätt du inbillar dig. Du borde skicka en fet ursäkt till Simon Lundström, ett ofrivilligt offer för de absurda lagar som krystats fram av sådana som likt du själv inte bryr sig ett dugg om de mänskliga konsekvenserna av sitt patetiska korståg.

I verkligheten förtjänar naturligtvis ingen att dömas oskyldig, oavsett om man är känd programledare eller mangaöversättare. Och naturligtvis förtjänar Expressen och deras anställda, eller kvällspressen i allmänhet, en hel del kritik om det som står i Olas blogg är sant. Jag påstår inte att barn som utnyttjas därmed är godtagbara offer för vår yttrandefrihet, men det är naturligtvis inte heller tvärtom. Hellre än att slösa pengar och energi på ett uppenbart villospår borde man bekämpa problemet vid dess källa: där övergreppen begås, inte när bilderna kommer ut på Internet och skadan redan är skedd. Men tandlösa morallagar är förstås mycket lättare att åstadkomma och offren får sällan eller aldrig gråta ut i media. Men nu är de åtminstone i gott sällskap.

2 thoughts on “Som man bäddar, Ola Lindholm

Comments are closed.