The Ryanair Experience

Jag har sedan länge en mycket djupt rotad skepsis mot lågprisflyg. Missförstå mig inte nu – det är inte så att jag tror att flygplanet kommer att krascha, men att som flygentusiast åka budgetflyg känns för mig ungefär som att vara gourmétkock och tvungen att äta på McD – jag vill ju att flygresan ska vara lite av en upplevelse, men lågprisbolagens inriktning är snarare att trimma bort så mycket av krusidullerna som möjligt och få flygplanet att kännas som en väldigt stor buss med vingar. Inte särskilt roligt, samtidigt spelar ju lågprisflyget en oerhört viktig roll när det gäller att flytta massor av folk från punkt A till B till ett pris som alla har råd med, något som “traditionella” flygbolag har haft lite svårt med från gång till annan. Ju fler som får flyga desto bättre.

Den här helgen hade jag och min gode vän Lukas planerat en liten tripp till Dublin med den sofistikerade avsikten att dricka öl, dricka öl och dricka mera öl så då föll det sig rent naturligt så att vi flög dit med Ryanair, bolaget som har rykte om sig att vara det ultimata inom sunkigt lågprisflyg. “Flyg med rajjen – ta den i b***n”, som en pilot jag känner färgglatt uttryckte det. Mycket riktigt, redan vid bokningen anar man att det är något skumt på gång. Mängden upselling är helt enkelt bisarr. Boknings-SMS? Exklusiv kabinväska? Prioriterad ombordstigning? Betala med kort? Hyrbil på destinationen? Ryanair-sajten har en design som skriker 90-tal och en felaktigt ifylld kryssruta kan ta priset till nya höjder.

Lättlurad som jag är kryssade jag rutan för prioriterad ombordstigning, eller “Priority Q” som det heter på Ryan-lingo. Eftersom man inte kan reservera säten så får man helt enkelt sätta sig där det finns plats, men för typ hundra spänn får man stå i en särskild kö som får gå ombord först. Därmed lyckades jag åtminstone kapa åt mig fönstersitsar i nödutgångsraderna (med massor av benutrymme) på både tur- och returresan. Klart värt det! Problemet är att man fortfarande måste köa, cirka en timme innan planet faktiskt går, och det finns ingenstans att sitta. Jobbigt – kölappar skulle kanske fungera, men bokade platser är nog alltjämt att föredra, helt enkelt för att man slipper stress och vet att man får sitta tillsammans med eventuellt resesällskap.

Ombord möttes jag av den utilistiska gul-blå dekoren som syns på fotot överst. Plast för hela slanten, fast i övrigt en ganska normal all-economy-interiör bortsett från att sätena saknade fickor och att säkerhetskortet var fastlimmat i framförvarande sätes nackstöd. Nu inställd på att maximera min Ryanair-upplevelse beställde jag varm mat, burgare med öl till det facila priset av 90(!) spänn. Resultatet kan beskådas ovan. Heineken är väl okej som öl betraktad, men … ostburgare? Detta var snarare (smält) ost och burgare var för sig, som med lite trixande kunde kombineras till en någorlunda ätbar ostburgare. Under tiden jag åt vandrade personalen fram och åter i kabinen och försökte sälja på folk skraplotter, telefonkort och rökfria(?!) cigg. Skulle vara intressant att se hur många såna de lyckas kränga på en typisk flygning.

Väl framme i Dublin vidtog öldrickandet och jag hade inte tänkt slösa någons dyrbara tid genom att berätta om det här. Den som mot all förmodan är intresserad kan se lite resefoton här. Jag kan varmt rekommendera både Guinness Storehouse och The Old Jameson Distillery för den som är på besök i Dublin. Jag kan även rekommendera att undvika alla pubar som har “live music” om avsikten är att föra en konversation med någon annan samtidigt med öldrickandet. Musiken är förvisso mycket bättre än vad som spelas på pubar i Stockholm!

Lyckades då den här trippen kväsa några av mina fördomar kring lågprisflyg? Njae, snarare tvärtom, men samtidigt kan jag konstatera att Ryanair gör en hel del som andra flygbolag borde ta efter. Att begränsa handbagaget till en liten väska på max 10 kilo är genialt! På andra flyg tar folk med sig väskor stora nog att rymma barn och husdjur i, tyngre än att de själva orkar lyfta dem. Allt bök med gigantiskt “handbagage” leder till enorma väntetider vid av- och påstigning, problem som helt enkelt inte finns på Ryanair eftersom alla väskor som inte är små och lätta är bannlysta. Att betala extra för allt utöver själva sittplatsen är också en bra modell som känns rättvisare än när jag som oftast flyger med enbart handbagage får betala samma biljettpris (och antagligen subventionerar) dem som reser med flera incheckade väskor. Fick jag bestämma skulle jag ta en extraavgift för att resa med småbarn också, med tanke på hur mycket besvär de orsakar andra resenärer, men det är kanske att önska för mycket.

Med detta sagt så kommer jag förmodligen inte att åka med Ryanair igen om jag får välja, av en mycket enkel anledning som de själva knappast rår över: Nyköping/Skavsta flygplats ligger på tok för långt från Stockholm, dessutom på en vägsträcka som rutinmässigt korkas igen ett par gånger om dagen vilket i värsta fall leder till att bussresan till flygplatsen tar tre timmar, för en flygtur på 2,15. Samma sak åt andra hållet. Åker man i god tid så belönas man vid ankomsten med vad som kan vara Sveriges tråkigaste flygplats, med absolut ingenting att göra för att fördriva tiden (okej, man kan dricka öl, om man gillar att betala överpris för den). Ett snabbtåg skulle göra underverk här, men det är knappast något som lågprisflyget kommer att finansiera. Är man ute efter lägsta möjliga pris så är Skavsta nog the place to be, men om man faktiskt har bättre saker för sig än att vänta så kommer den där tusenlappen extra för att flyga med SAS att betala sig väldigt fort i intjänad tid.

4 thoughts on “The Ryanair Experience

  1. Intressant, en balanserad analys, trodde du hade ingångsparametern “såga jäms med fotknölarna” :) Ja, rajjan är flygets lokalbus, har man den förväntningsnivån så blir det rätt. Skavstal ligger förvisso tveklöst något längre från Stockholm än Arlanda men köerna är väl ändå lika illa åt båda håll!? Och ja, restaurangen på Skavsta tar termen “flygplatspriser” till nya, oanade, höjder… :( Över hundra spänn för dagens av skolbespisningskvalitet. Sux.

  2. Vägarna söderut från Stockholm är tusen gånger värre än norrut, dessutom ligger Arlanda betydligt närmare även rent geografiskt eftersom jag bor och jobbar i norrort. Till Arlanda tar det i bästa fall 20 min med taxi, värsta fall 35 min (15 min t-bana in till stan därefter Arlanda Express). Till Skavsta kommer man inte på under en timme hur man än gör, *minst* det dubbla måste man räkna med.

Comments are closed.