Vem jobbar kvar på Saab, egentligen?

Allt eftersom Saab sjunker djupare ner i gyttjan blir de tragiska sidoeffekterna av bolagets misslyckanden fler. Först genom att ha tvingat underleverantörer i konkurs på grund av uteblivna betalningar och rena utpressningsförsök på formen “acceptera vårt avtal eller så får ni inga pengar alls”, nu genom att ställa in löneutbetalningarna till samtliga anställda precis lagom till midsommarhelgen. De anställda blir nu tvungna att ta blancolån för att kunna betala sina räkningar, men det är förstås bara en kortsiktig åtgärd.

Jag försöker tänka mig in i samma situation och det är, ta mig fan, ingen trevlig tanke. Även om jag har hyggligt med pengar på banken skulle en månad utan lön kräva ganska stora omställningar på både kort och lång sikt. Särskilt om man inte vet att lönen kommer att komma så småningom, eller att nästa månadslön kommer som den ska. Semesterresan? Bara att ställa in och hoppas att man kan få några pengar tillbaka. Bilen? Hoppas den är värd några spänn på Blocket (och lycka till att synas bland alla andra som också försöker bli av med sina saabar). Osv…

Frågan jag ställer mig är väl hur Saab över huvud taget har lyckats behålla någon kompetens bland sina anställda. Varenda gång Saab-krisen kommer upp i media återföljs den av en handfull artiklar om eller med de anställda som ömsom uttrycker lojalitet och framtidshopp, ömsom prisas för sin oerhörda lojalitet, sitt okuvliga framtidshopp. Den här gången tycks sådana artiklar lysa med sin frånvaro. Måhända för att rosenkindade ideal tenderar att prioriteras lägre än pengar på matkontot när det väl kommer till kritan.

Kanske är det så, att de anställda som har nog med kompetens och initativförmåga att hitta jobb någon annanstans redan har gjort det. En inte fullt så misslyckad biltillverkare meddelade för ett par månader sedan att man anställer 1 250 personer varav 900 ingenjörer. Vem jobbar frivilligt kvar på Saab när det finns jobb med betydligt bättre framtidsutsikter ett stenkast bort? Är rädslan att förlora sin åtråvärda plats i LAS-kön så stark att man vägrar lämna det sjunkande skeppet, eller baserar sig “lojaliteten” helt enkelt på att man inte har något annat val än att stanna kvar och hoppas på det bästa?

Även om pengar från kinesiska eller ryska investerare landar innan facket hinner begära företaget i konkurs så är det inte i närheten av vad som krävs för att säkra en hållbar framtid. För det behövs en vändning i form av nya produkter som kan slå sig fram på marknaden. Nya 9-4x presenterades som räddningen för Saab men är ett tungt, bränsletörstigt USA-bygge som knappast kan konkurrera med etablerade spelare i den sedan länge överbefolkade kompaktsuv-klassen. Den som jämför med Volvo XC60, BMW X3 eller Audi Q5 kommer inte att imponeras av 9-4x. Nya versionen av före detta storsäljaren 9-5 kommer inte heller att bli den efterlängtade räddningen – inte för att den nödvändigtvis är dålig, utan därför att konkurrenterna är bättre.

Man vänder inte ett krisande företag genom att producera medelmåttigheter. Frågan är om Saab längre har resurser till att göra något annat. Den kompetente Saab-medarbetare som inte redan såg sig om efter ett nytt jobb för ett år sedan var naiv. Den som inte gör det efter den här helgen är rätt och slätt korkad.