Android 2.3 till HTC Desire, with a twist!

HTC Desire med Cyanogenmod 7.0.3

När jag slutade på mitt förra jobb och köpte min första Android-telefon föll valet på den (då) nysläppta HTC Desire. Det är ett val jag aldrig har haft anledning att ångra. Desire är en förbättrad version av Nexus One, den telefon som HTC tillverkade åt Google som utvecklingsplattform, och därmed relativt fri från barnsjukdomar och de kompatibilitetsproblem som tyvärr är något av ett nödvändigt ont i Android-världen. Som smartphone var den det absolut bästa man kunde äga under en period och många rescensenter gav den till och med högre betyg än iPhone 4, som släpptes ett halvår senare. Även drygt ett år framåt står den sig bra, men åldern har börjat ta ut sin rätt: trots idel löften från HTC om att släppa en officiell uppdatering till senaste Android-versionen har så ännu inte skett.

Ett annat problem som visat sig med tiden är brist på internt lagringsutrymme. Jag fick ideligen ägna tid åt att rensa ut gammal data och avinstallera utmärkta men sällan använda appar för att hindra telefonen från att klaga om utrymmesbrist, ett otrevligt tillstånd där bland annat mail inte längre synkades automatiskt. I senare modeller har HTC mer än dubblat lagringsutrymmet, men jag kände på mig att den stora mängden bundlade appar som inte gick att ta bort också ansvarade för att telefonen kändes trängre än den borde vara. Med tiden fann jag också att jag använde mindre och mindre av HTC-apparna till förmån för sådana jag letat upp själv – det vackra men ineffektiva HTC Sense fick ge vika för LauncherPro, för att ta ett exempel.

Utan någon enklare lösning än att köpa en ny telefon – och där väntar jag helst till våren för att se om Nokia/Microsoft-samarbetet producerar något värt att ha – vände jag därför blicken mot CyanogenMod, en modifierad version av Android där målet är att bygga en bättre version av Android än de “officiella” versioner som HTC, Samsung och andra hårdvarutillverkare skeppar med sina telefoner. CyanogenMod har funnits sedan 2009 och listan på telefoner som stöds är minst sagt imponerande. Min förhoppning var såväl att få nytt godis i form av Android 2.3 och en “ren” installation utan en massa HTC-junk som förbrukade mitt ack så begränsade utrymme. Jag såg inget behov av att säkerhetskopiera telefonen innan; tack vare Googles försorg är ju alla mina kontakter, mail, kalendrar och köpta appar knutna till mitt Google-konto och uppladdade i “molnet”.

Sagt och gjort, en slapp morgon skred jag till verket och konstaterade direkt att CyanogenMod lider av samma problem som alla open source-projekt: att skriva dokumentation är skittråkigt, alltså är det ingen som bemödar sig att göra det ordentligt. Installationsguiden – för enkelhetens skull finns det en för varje telefon – innehåller rena sakfel, såväl saknade som redundanta steg och är skriven på ett språk som lär framstå som rotvälska för den som inte redan läst på om vad “ClockworkMod” är för något. Några enkla nedladdningslänkar finns inte heller, dessa får man snällt leta upp själv. En kort version av de faktiska installationsstegen följer:

  1. Installera inte HTC Sync. Om du har installerat HTC Sync, ta bort det.
  2. Ladda hem USB-drivrutinen från Android SDK. Du måste först installera “Android SDK and AVD Manager”, sedan kommer den att lista USB-drivrutinen bland de paket den föreslår att du installerar, plus ett ton med skräp som du inte behöver. Tacka helt enkelt nej till allt utom USB-drivrutinen, annars kommer du att få vänta lääääänge.
  3. Modifiera drivrutinen så att den är kompatibel med Desire. Du måste lägga till några rader i “android_winusb.inf”. Instruktioner finns här.
  4. Installera den modifierade USB-drivrutinen genom att följa instruktionerna här.
  5. Ladda hem och installera USB-drivrutinen för unrevoked enligt instruktionerna.
  6. Aktivera USB-debugging på din telefon. Inställningen finns under Settings -> Applications -> Development (eller motsvarande).
  7. Ladda hem och kör unrevoked. Direkt länk här. Det tar lååååång tid och telefonen startar om av sig själv några gånger. Vänta tills unrevoked säger att allt är klart innan du fortsätter (“this was a triumph” är inte meddelandet du väntar på).
  8. Ladda hem CyanogenMod (senaste för Desire just nu: 7.0.3, direktlänk) och Google Apps (senaste just nu: direktlänk).
  9. Placera båda zip-filerna i roten på ett MicroSD-kort, jag formaterade ett i FAT32 för säkerhets skull, men jag tror inte det är nödvändigt. Sätt i sagda MicroSD-kort i din Desire.
  10. Starta ClockworkMod (som unrevoked installerade, du behöver inte installera det separat) genom att stänga av telefonen, därefter starta den med både “power” och “volume down”-knapparna nedtryckta. Välj därefter “RECOVERY” och vänta (HTC-loggan visas en kort stund).
  11. Välj “wipe data/factory reset” (använd mittknappen för att välja), välj “Yes”, vänta.
  12. Välj “wipe cache partition”, välj “Yes”, vänta.
  13. Välj “install zip from sdcard”, välj “choose zip from sdcard”, välj zip-filen för CyanogenMod, välj “Yes”, vänta.
  14. Välj “choose zip from sdcard” igen, välj zip-filen för Google Apps, välj “Yes”, vänta.
  15. Tryck bakåt, välj “reboot system now”, vänta tills telefonen startar om sig.

Jag rekommenderar varmt att inte försöka installera CyanogenMod baserat på det ovanstående utan att också ha den officiella guiden nära tillhands som jämförelse.

Hur är då CyanogenMod, värt besväret, allt som jag hade hoppats på? Ja och nej. Mycket riktigt har jag nu Android 2.3.3 på min telefon och goda förhoppningar om att även kunna uppgradera mig till nyare versioner allteftersom CyanogenMod fortsätter att utvecklas. Jag har lagt märke till flera förbättringar, både stora och små. Det är svårt att säga om prestandan eller batteritiden har förbättrats men de är åtminstone inte sämre än innan.  Och mitt stora problem, lagringsutrymme för appar, är löst – enorma mängder HTC-fett har tränats bort och telefonen tycks nu ha betydligt rymligare kläder. Att få tillbaka mina mail, kalendrar, kontakter och appar var precis så lätt som jag hade hoppats på – allt synkades ner till min telefon på några minuter och jag har inte märkt av några kompatibilitetsproblem.

Ska jag peka på några nackdelar så är det att jag tydligen använde mer av HTCs egna appar än jag kände till, funktioner som jag trodde var inbyggda i standard-Android – typ stoppuret – är nu spårlöst försvunna. Jag har ingen svensk stavningskontroll längre vilket inte bekymrar mig nämnvärt, men det mysiga HTC-tangentbordet har bytts ut mot ett inte fullt så snyggt eller användarvänligt. Även kontaktlistan fick se sig utbytt mot en fulare och sämre. Visserligen problem som går att lösa med några kronor på Android Market, men som jag alltjämt inte väntade mig och helst hade sluppit ifrån. Ett annat irritationsmoment är att utvecklarna bakom CyanogenMod inte heller kunnat motstå frestelsen att lasta “sin” Android-version full med alla sorters onödiga skräpappar. Lyckligtvis går det att städa bort dem i efterhand, men även detta är ett pill jag helst hade varit utan.

Slutsatsen är att jag kommer att fortsätta använda CyanogenMod på min nuvarande telefon, även om HTC så småningom släpper en officiell Android 2.3-uppdatering. Den löste mina problem och tycks fungera bra, även om den sitter mindre “gjuten” än originalet. Köper jag en ny telefon där aktuell version av Android är standard och brist på lagringsutrymme inte längre utgör ett problem ser jag ingen som helst anledning att bemöda mig med CyanogenMod, men som ett sätt att förlänga livstiden på en “gammal” smartphone är den svårslagen.

Systeminfo

Google+

Google Plus

Sedan en tid är jag flitig användare av Google+, ett nytt socialt nätverk från allas vår sökmotorjätte som möjligtvis ska lyckas där MySpace, Friendster och Googles egna Orkut misslyckades: att putta ned Facebook från den gyllene tronen som nätverket där alla är med. Google+ har varit under utveckling i mer än ett år men det är först på senare tid som allmänheten släppts in, och så sker än så länge enbart genom inbjudningar på samma sätt som när exempelvis GMail var nytt. Google varnar även för att delar av tjänsten kan fungera dåligt, en stor knapp i nedre högra hörnet av varje sida gör det enkelt att skicka in buggrapporter.

På den allt mer Facebook-dominerade arenan för sociala nätverk har andra företag – utöver de tre ovan kan jag nämna FourSquare och LinkedIn – satsat på att erbjuda komplementära tjänster eller fokusera på specifika nischer. LinkedIn har nästan helt eliminerat mitt behov av att hålla mitt pappers-CV uppdaterat eller publicera mig på jobbsökarsajter, till exempel. Google+ har dock inga sådana avsikter utan är i allt signifikant en råkopia av Facebook-modellen, med den tydliga ambitionen att erbjuda en tjänst som är bättre utan att nödvändigtvis erbjuda mer. Mitt första intryck är nästan odelat positivt. Less is more. Integrationen med övriga Google-tjänster är nästan perfekt, det känns inte riktigt som om jag har ytterligare en sajt att hålla koll på.

En av de stora skillnaderna är att Facebooks “vänner” har bytts ut mot “cirklar”, med den tydliga innebörden att alla känslomässiga aspekter av att etikettera någon som en “vän” är borta. Snarare uppmanas man att skapa en cirkel för sina nära vänner, en annan för kollegor, en tredje för ytliga bekanta, osv. Lägger jag upp något på sajten har jag alltid möjlighet att där och då begränsa vem det ska vara synligt för. En annan viktig skillnad är att relationerna inte behöver vara dubbelsidiga; man kan lägga till vem som helst i sina cirklar utan dennes samtycke, men också utan att någon icke-publik information delas ut. Naturligtvis kan man när som helst se vem som har lagt till en själv.

För att beskriva vidare hur Google+ skiljer sig från Facebook är det egentligen mer intressant att se på vad som inte finns. I viss mån är det väl tyvärr en effekt av att det är en ofärdig produkt vi ser, men avsaknaden av alla typer av “appar”, meningslösa grupper (“alla vi som gillar fredagar” etc) och annat som förorenar nyhetsflödet är i mina ögon en välsignelse. Just nu är det inte ens tillåtet att skapa profiler som inte representerar riktiga personer – företag som vill göra reklam är bannlysta. Allt som inte har med socialt nätverkande att göra är alltså utplånat och det gör tjänsten betydligt trevligare att använda. En del av skräpet lär förstås dyka upp så småningom, men förhoppningsvis kommer det att finnas ett enkelt sätt att bli kvitt det.

Bland dem av mina vänner som börjat använda Google+ har jag hört många liknande åsikter och däri ligger möjligen problemet – det är alls inte många om jag jämför med min armé av “Facebook-friends”. Nyhetsflödet domineras av ett fåtal, snarare än den förvisso brusiga men väldigt sociala kakafoni som jag är van vid (även bortsett från allt skräp). Risken är att detta leder till en ond cirkel där folk skaffar konton på Google+, loggar in en gång, konstaterar att “de’ e dött” och aldrig kommer tillbaka. Förhoppningsvis får tillräckligt många upp ögonen för att Google+ helt enkelt är en bättre produkt – redan i detta extremt tidiga utvecklingsstadium – och stannar kvar. I den ovan nämnda vänkretsen har jag märkt att en del skriver betydligt mer på Google+ än vad de vanligtvis gör på Facebook. Det är ett gott tecken.

I ett lite större perspektiv är det intressant att konstatera att det av de tre mobiljättarna – Google (Android), Apple (iOS) och Microsoft (Windows Phone) nu bara är fruktaffären som står utan ett “eget” socialt nätverk, då Microsoft/Facebook ju har ett samarbete sedan länge. Naturligtvis kommer man framöver att kunna använda alla tjänsterna oavsett vilken telefon man har i fickan, men räkna med att både Google och Microsoft kommer att utnyttja möjligheterna att integrera “sin” tjänst i mobilen till det yttersta. Det kan slå ytterligare spikar i kistan för Apples kortlivade dominans på mobilmarknaden och låta Google+ rida på framgången från Android.

Någon som vill ha en inbjudan?
Continue reading “Google+”

Sänkt studiebidrag knappast bästa lösningen

Det har stormats en smula på ledarsidorna om Svenskt Näringslivs förslag att sänka studiebidragen för studenter på utbildningar som förväntas leda till arbetslöshet. När jag först läste artikeln var min magkänsla att förslaget var utmärkt – nu när jag haft tid att fundera är jag mer skeptisk. Vi vill förstås inte ha en situation där staten bestämmer vad folk ska få studera och studiebidraget är ett så kraftfullt styrmedel att det skulle bli resultatet om politikerna började lägga sig i. Att dessutom förvänta sig att våra förtroendevalda ska förutspå vilka jobb som det är störst efterfrågan på om 5-10 år känns aningen tveksamt.

Visst, just nu har vi en skriande efterfrågan på ingenjörer som lär bestå ett tag. Å andra sidan vet jag inte en enda duktig person som inte också älskar sitt jobb. Att trycka massor av folk genom KTH som egentligen vill bli något helt annat är inte ett framgångsrecept, så producerar man knappast kompetenta ingenjörer. I själva verket är det ju så att den som väljer en relevant  utbildning som det är efterfrågan på får sin belöning av den fria marknaden, helt utan politisk inblandning. Jag hittade en rolig artikel som exemplifierar detta:

Sofie Bomans cv kan vid en första anblick verka spretigt. Hon har en kandidatexamen i statsvetenskap, en kandidatexamen i genusvetenskap och har två ettåriga folkhögskoleutbildningar i konsthantverk respektive textildesign. Dessutom kan hon snart lägga till en master i välfärdspolitik och management vid Lunds universitet.

Efter dessa utbildningar har Sofie nu lyckats sysselsätta sig med “textildesign på hobbybasis” (applåd). Men visst, hon har ju “inte pluggat för att få en hög lön utan de ämnen som varit intressanta”. Mer makt åt dig, Sofie, men klaga inte över orättvisa när du sitter i bussen på väg till Arbetsförmedlingen och ser en fem år yngre ingenjör glida förbi i sin nya BMW. Samhället belönar dem som kan något av värde. Sänkta studiebidrag skulle möjligen kunna föra fram budskapet en smula tydligare, men all statistik finns ju där ute för den som kan googla. Faktum är att jag själv bloggade i ämnet för inte så länge sen.