Att inte göra feminismen en tjänst

Jag har inte alltid varit sådär jättesympatisk inför konceptet feminism. Som barn växte jag upp i en miljö där flickorna för det mesta var både fler, duktigare och högljuddare än pojkarna (i högstadiet var jag en av fyra killar i en klass om knappt 30 elever). På KTH blev andelen tjejer visserligen mindre, men detta låg dem knappast till last – snarare tvärtom, och historien upprepar sig i arbetslivet. När folk till höger eller vänster (fast mest till vänster) pratar om strukturell diskriminering, glastak och löneklyftor upplever jag därför inte helt sällan att de pratar om en annan värld än den jag lever i, eller möjligen en analysmodell där man från början bestämt sig för orsaken och därefter börjat spekulera i vad man kan skylla på den.

Den högst begränsade framgång som partier med feminism som främsta ledord har rönt i svenska val tyder ju också på att feministernas världsbild inte delas av särskilt många. För märk väl – jag känner inte en enda person som är emot jämställdhet, mig själv inkluderad. I den mån feminism handlar om jämställdhet kan den därför sägas ha vunnit en avgörande seger för länge sedan. Men feministerna tycks inte nöja sig med det. I deras ideologi ingår en hel massa saker som inte har ett dugg med jämställdhet att göra, och det är detta som får mig att vända ryggen till.

Som ett lysande exempel på vad jag menar finner jag via Johan Ingerö en riktigt märklig text ur Dagens ETC, skriven av en Ida Therén som jag inte har hört talas om tidigare. Therén uttrycker förvåning över att vänner till henne som kallar sig feminister har börjat gifta sig. Detta ser hon som ett utslag av den “nyliberala sektideologin där man måste konkurrera för att bli accepterad” och vidare att den som “tillhör en priviligerad majoritet” ska “ställa sig på samma sida som dem utanför normen”. Med “utanför normen” hon menar alla som inte gift sig ännu oavsett anledning, för vi är tydligen “stigmatiserade” av samhället. Jag önskar att jag hade nog med fantasi att hitta på sånt här själv.

Ida Therén anser alltså – på fullaste allvar, får vi anta – att den som har “turen” att vara straight och hittat en partner ska avstå från att gifta sig bara för att alla inte kan göra detsamma precis just nu. Hördu, Ida; i egenskap av hetero-singelkille så skulle jag verkligen uppskatta om du tog din “sympati” och körde upp den där solen inte lyser. Jag har inget annat än lyckönskningar till alla mina vänner och bekanta som hittat någon att gifta sig med, och blotta tanken på att någon vill missunna dem denna lycka gör mig arg och upprörd. Låt bli att gifta dig om du så vill, men inbilla dig inte att du gör det av omtanke eller medmänsklighet. Du är en avskyvärd egoist som försöker lägga en onödig skuld på människor som inte gjort något annat än sökt efter lyckan och funnit den.

Om vi ska tala klarspråk: det finns en jävligt bra anledning till att heterosexualitet och kärnfamilj är normen. Cirka 80-90% av oss råkar nämligen föredra den typen av relation. Att konstatera detta är inte ett ideologiskt ställningstagande, det är ett faktum. Om det är något som är värt att kritisera så är det väl att det fortfarande finns folk som Ida Therén, som anser att den som lever utanför normen på något sätt är mindre värd, en förlorare, ett offer eller “stigmatiserad”. För mig är det en syn som är oförenlig med att samtidigt verka för jämställdhet och sexuellt likaberättigande.

Nästa tekniska revolution?

3d-skrivare är ett ämne som aldrig upphör att fascinera teknikpressen och ett genombrott tycks komma allt närmare. Nu senast är tekniken aktuell för att tillverka verktyg åt astronauter som befinner sig ute i rymden, där ju verktyg och reservdelar kan vara en smula svåra att få tag i om man gjort slut på dem man tog med sig. Här nere på jorden kan man sedan ett tag köpa sin alldeles egna 3d-skrivare för drygt åttatusen spänn i byggsats, eller lite knappt det dubbla i färdigbyggt utförande. Visserligen med begränsad upplösning och enbart förmåga att “skriva ut” i plast (lite häftigare maskiner kan tillverka föremål i metall) men ändå fullt tillräcklig för att tillverka egna spel, modeller, fällknivar och iPhone-hållare. För att ta några exempel.

Även om tekniken huvudsakligen tycks användas för att tillverka leksaker och snabba prototyper är det uppenbart att konsekvenserna för samhället på sikt kan bli fullt jämförbara med när Internet gjorde sitt intåg. Alla de enkla föremål i plast och/eller metall som idag tillverkas i stora fabriker på andra sidan jorden kan inom inte särskilt lång tid vara möjliga att göra hemma, helt enligt egen design eller efter ritningar hämtade från nätet. Idag är det förstås svårt att räkna hem en investering på tiotusentals kronor genom att tillverka kantiga plastföremål för eget bruk, men företag som specialiserar sig på en nisch lär inte ha några sådana problem (och har dessutom råd med mycket häftigare “skrivare”).

Självfallet är det också en vinst för miljön om det inte längre blir nödvändigt med stordrift och tillgång till lågavlönad arbetskraft för att kunna tillverka enkla föremål till en rimlig kostnad. Ju mindre plastskrot vi behöver importera från Kina, desto bättre för alla inblandade. Och på tal om Kina – att stoppa “piratkopiering” av attraktiva föremål kommer naturligtvis att bli lika omöjligt som när det gäller exempelvis musik idag. När “hotade” industrier har lyckats motverka piratkopieringen åtminstone någorlunda är det genom att erbjuda leverans över Internet på ett sätt som är snabbare och enklare än att ladda hem själv. Med fysiska föremål är det inte alls lika enkelt – för att matcha bekvämligheten i att helt enkelt skriva ut min egen blomvas, stekspade, lampskärm eller whatever så måste någon hämta den från ett lager, leverera den till min dörr på 15 minuter och inte ta betalt mer än råvarukostnaden. Inte ens med Kina-priser på arbetskraft är det särskilt troligt.

Vi ska dock akta oss för att dra för långa växlar på 3d-skrivarnas möjligheter. Vi är fortfarande långt, långt från någon replikator och även framöver så kommer folk att vara beredda att betala för bra design, hög kvalitet och “äkta vara”, subjektiva mått som enbart teknisk perfektion inte räcker för att tillfredsställa – för ett nutida exempel är det bara att jämföra en Toyota med en BMW. Även om vi så småningom kommer till ett stadie där vi kan tillverka en bil lika lätt som en smörkniv så kommer någon att behöva designa bilen, programmera skrivaren, författa användarhandboken. Det är ett samhälle som kräver en annan sammansättning av förmågor av sina medborgare än dagens, där utrymmet för “okvalificerad” arbetskraft krymper stadigt. 15 års grundskola, någon?