Försök åtminstone locka sällanresenärerna tillbaka, SL!

Nu är det två dagar sedan SL gick och höjde priset på Sveriges billigaste månadskort. Som alltid när något blir dyrare – även om höjningen är i nivå med en restauranglunch – har ramaskriet ekat i såväl media som på Facebook. När jag lite skämtsamt föreslog att det plötsligt blev ännu mer fördelaktigt att skrapa ihop till en bil visade det sig att ett par av mina vänner faktiskt på fullaste allvar överväger detta. Själv har jag inte ägt ett SL-kort på många år. Inte för att jag någonsin inbillar mig att bilen är billigare än kollektivtrafiken – utan för att tåg och bussar helt enkelt inte kan göra samma jobb. I bilen åker jag tryggt, snabbt och säkert mellan godtyckliga punkter vilken tid som helst på dygnet. De gånger jag ändå åker kollektivt så beklagar jag mig inombords hur tydligt det är att SL får verka som en tung, våt filt över hela Stockholms kollektivtrafik. Lite konkurrens skulle sitta på sin plats.

Tag bara den förbannade SL-remsan – i ett format som måste vikas för att få plats i en normal plånbok, går sönder lätt och aldrig riktigt går jämt ut – har man fräckheten att resa någonstans för tre stämplar så får man en enda, obrukbar rad kvar på slutet. När SL lade ner enorma summor pengar på att införa kontaktlösa kort – förvisso ett enormt kliv framåt redan det – varför lät man inte systemet omfatta även remsorna? Jag gillar att lyfta fram Tokyo som ett gyllene exempel på hur kollektivtrafik ska fungera, där fler än fjorton(!) olika statliga och privata företag bedriver olika former av spårbunden trafik. Det finns ett gemensamt biljettsystem (Sucia) med ett kontaktlöst kort som laddas med pengar och även fungerar som ett betalkort i många affärer.

I Suica-systemet beror kostnaden helt på resvägen eftersom kortet avläses både på väg in och ut ur en station, och det finns också möjlighet till “pendlarkort” som ger fria resor mellan utvalda stationer under en längre period. Naturligtvis ger detta också operatörerna överlägsna möjligheter att mäta antalet passagerare och resor över dygnet, så att trafiken kan göras så effektiv som möjligt. Systemet transporterar varje dygn – enbart i Tokyo – fler människor än alla järnvägar i Tyskland tillsammans. Priserna för resenärerna är förstås mycket låga. En resa tvärs över stan kostar ett par hundra yen, eller drygt tio spänn. Inte ens en stämpel på SLs urusla remsa.

Nu är förstås Stockholm olikt Tokyo på många sätt. Ett system som Suica skulle förmodligen stupa redan på planeringsstadet på grund av rädsla för att den personliga integriteten skulle “kränkas” när privata företag fick tillgång till detaljerad information om hur människor reser (här ska dock sägas att Suica-korten är ickepersonliga). Ändå skakar jag på huvudet i förvåning över vissa människors bristande grepp om verkligheten när det påstås att bilen är en lyxvara vi kan leva utan, eller att politikerna måste tvinga oss att ge upp våra bilar. Faktum är ju att så aldrig kommer att ske så länge de cirka 85% av befolkningen som har tillgång till bil inte känner att kollektivtrafiken kan uppfylla samma behov. Och om detta inte ens går att åstadkomma i vår mest tätbefolkade stad ser ju chanserna rätt usla ut för resten av landet.

Själv tror jag inte att kollektivtrafiken kommer att tränga ut bilismen, utan tvärtom – i ett samhälle som bygger allt mindre på överstatliga “lika dåligt för alla”-lösningar och mer på individuell anpassning och respekt för varje människas önskemål och behov så kommer vi snarare att se en explosion av små, billiga och effektiva elbilar – som så småningom kommer att kunna köra sig själva i perfekt harmoni med övrig trafik. Tekniken finns redan. Givet att någon politisk inblandning är önskvärd borde den därför gå ut på att sporra utvecklingen av sådana fordon och infrastrukturen som krävs (ja, detta betyder fler vägbyggen) samtidigt med höjda krav och incitament som får folk att byta in sina fossilbränslefordon.

Själv väntar jag bara på en elbil som inte kostar idiotiska summor och som låter mig köra till föräldrarna i Linköping utan att behöva ladda batteriet på vägen, sedan gör jag mig kvitt mitt fossilbränsleberoende, även om det innebär att jag måste göra mig av med min älskade Mini. Och om samma nya elbil också kan köra hem mig från krogen efter en trevlig kväll, då är det sista gången jag köpt en SL-remsa. Men jag kommer fortfarande att ta tåget när jag är i Tokyo.