Jag vill bara nästan ha en Nokia Lumia 800

Where is my Spotify?

lanserade Nokia äntligen sina telefoner med Windows Phone 7. Som jag har väntat. Jag såg stora ting i Windows Phone 7 när det lanserades och med version 7.5 (“Mango”) är många av de tekniska bristerna åtgärdade. Under hösten har WP7-lurarna börjat poppa upp lite här och var i min närhet så jag har vid flera tillfällen haft möjlighet att provköra de senaste modellerna. Var så säker: det är bra grejer, gränssnittet är en mycket trevligare bekantskap än både iOS och Android, prestandan är enastående och hårdvaran ligger perfekt i handen. Just Nokia är ju bland de bästa i branschen på just hårdvarubiten, så i kombination med ett modernt OS borde allt vara frid och fröjd … eller?

Jo, Nokia Lumia 800 är en otroligt snygg telefon som har alla chanser att sälja bra, särskilt om den får en attraktiv prislapp. Det är synd att vi inte får se den här i Sverige förrän efter jul, men den som vill kan ju importera själv utan några större problem. Tyvärr är det en smartphone för massmarknaden, inte entusiaster. Skärmen är 3,7 tum vilket är snäppet större än iPhone och i nivå med många Android-lurar, men jag skulle hellre vilja ha en fyratummare som HTC Sensation eller till och med större. Lumia 800 saknar plats för MicroSD-kort och har en processor som är betydligt segare än dem som sitter i de värsta Android-lurarna. Trist, för jag skulle vilja ha en telefon med lite mer kräm i.

Är detta avgörande? Nej. Min HTC Desire, nu 18(!) månader gammal, har fullt tillräcklig prestanda för allt jag använder den till och den ser ut som en rostig relik bredvid Lumia 800. Skärmstorleken är inte heller avgörande, en mindre telefon har också sina fördelar. Det som gör att jag faktiskt vill vänta lite till är att det fortfarande saknas så många “självklara” appar, såsom Spotify. Vi fick veta i april förra året att WP7 skulle få Spotify, sedan att det skulle komma med Mango, men Spotify-appen finns fortfarande inte att finna (annat än på YouTube). Istället lanserar Nokia sin egen musiktjänst tillsammans med sina telefoner. Har Microsoft skjutit fram Spotify för att vara hyggliga mot Nokia?

Google+ är en annan app som utannonserats men som aldrig dök upp; även där verkar det vara något på gång, men vad tusan; köper jag en ny telefon vill jag ju ha alla nödvändiga appar från dag ett! Nu lär jag behålla min Desire i vilket fall eftersom den gör sig utmärkt för experiment och utveckling, men att behöva släpa på två telefoner bara för att kunna lyssna på musik är inte acceptabelt någonstans. Möjligen kan jag stå ut med att använda webbläsar-versionen av Google+, men alla som försökt använda en mobil webapp en längre stund vet att det är ungefär lika trevligt som att vara inuti en omkullvält bajamaja.

En annan sak jag absolut inte accepterar är när den som säljer mig en dator eller telefon anser sig ha rätt att bestämma vilka program jag får köra på den – ett skäl, kanske det starkaste, till att jag vägrar befatta mig med Apple. Tyvärr valde Microsoft vid lanseringen att förse även Windows Phone 7 med denna typ av idiotisk policy, vilket normalt hade diskvalificerat den fullständigt. Men, Microsoft har utlovat att man ska kunna låsa upp sin WP7 för en obetydlig kostnad och den 14 oktober meddelades att detta skulle bli möjligt “inom några veckor”. Detta var alltså för två veckor sedan, så i vanlig ordning får man ta löftet med en nypa salt.

Så jag har två alternativ. Jag kan köpa en Nokia och hoppas att allt detta faller på plats inom en snar framtid. Eller så väntar jag, så kanske det dessutom hinner dyka upp en modell som ger lite fler geekpoints – låter inte “Lumia 800” väldigt mycket som om det finns en “Lumia 900” i faggorna?

Känns som ett rätt självklart val, när jag tänker efter.

Arvet efter Steve Jobs

Steve Jobs, 1984

Jag valde att vänta tills de flesta reaktionerna på Steve Jobs‘ frånfälle hade upphört innan jag skrev det här, dels för att inlägget inte skulle drunkna i floden av hyllningar men också för att en del av det jag vill skriva kan tolkas som att jag talar illa om någon som nyligen avlidit. Det är förstås inte min avsikt, men jag förstår att den tolkningen ligger nära till hands när nästan alla artiklar jag läst om Steve Jobs sedan hans bortgång varit ensidiga hyllningar utan någon som helst nyansering, ofta över gränsen till bristande verklighetsförankring. Just därför vill jag göra ett försök att ge min bild av vad Steve Jobs lämnar efter sig. Det står naturligtvis var och en fritt att inte hålla med mig.

Trots att jag aldrig ägt en Apple-produkt kan jag inte förneka att Jobs, särskilt efter sin återkomst till VD-posten på Apple 1997, haft en mycket kraftig påverkan på hur jag ser på datorer, mobiltelefoner (för att inte säga konsumentelektronik i allmänhet) och mjukvara. När jag först hörde talas om iPhone skrattade jag åt den överprisade leksaken som ur ett rent tekniskt perspektiv låg åratal efter min dåvarande telefon (med Windows Mobile). Skrattet fastnade i halsen när leksaken blev en försäljningssuccé som alla omedelbart började kopiera. Samma sak hade visserligen hänt med iPod några år tidigare, men det var bara en simpel mp3-spelare och kunde lätt avfärdas som ett engångsmirakel. Vi vet ju alla vad som hände sen. Jag medger utan bitterhet att jag hade fel.

När iPad lanserades var vi redan så vana vid Apple som en ostoppbar marknadskraft att succén var given från början. En laptop utan tangentbord, med ett leksaks-OS? Såklart folk köper den! Oavsett vad man anser om produkternas tekniska meriter – som jag inte finner det nödvändigt att ta upp här – är det fullständigt uppenbart att Steve Jobs var ett lysande geni, en stor visionär och en sällan överträffad affärsman. En hel del av berömmet ska förstås också gå till de tusentals ingenjörer, vars namn aldrig kommer att bli kända för allmänheten, som gjort mycket av det faktiska jobbet innanför väggarna. Faktum kvarstår att det kreativa inflytandet, såväl i helheten som detaljerna, till en mycket stor del emanerat direkt från Jobs. Han var inte bara en ljusstark PR-figur utan framför allt en kreatör, och förtjänar att bli ihågkommen som en sådan.

Men.

Nu tänker jag trampa på ett par tår.

Nej, jag fegar ur och citerar Richard Stallman istället, vars tåtramparskills är vida överlägsna mina:

Steve Jobs, the pioneer of the computer as a jail made cool, designed to sever fools from their freedom, has died.

As Chicago Mayor Harold Washington said of the corrupt former Mayor Daley, “I’m not glad he’s dead, but I’m glad he’s gone.” Nobody deserves to have to die — not Jobs, not Mr. Bill, not even people guilty of bigger evils than theirs. But we all deserve the end of Jobs’ malign influence on people’s computing.

Unfortunately, that influence continues despite his absence. We can only hope his successors, as they attempt to carry on his legacy, will be less effective.

Jag håller inte alls med om sättet på vilket Stallman valde att förmedla sina åsikter om Jobs, likafullt har han rätt. Jag är förvisso inte alls glad att Steve Jobs inte finns bland oss längre – under hans ledning har Apple som få andra kunnat sporra andra företag över nästan hela spektrat av konsumentelektronik att bygga bättre produkter. Men det är också det enda långvarigt positiva bidrag som Apple under Jobs har gett oss (utöver kortvariga bidrag såsom nya leksaker). Apples egna produkter har, genom sina framgångar på marknaden, snarare retarderat än accelererat utvecklingen inom vitala områden. Istället för att lära användare att ta till sig kunskapen som behövs för att kunna nå ut till hela världens resurser via webben valde Apple att bygga ett gyllene fängelse, som folk glatt förklarar sin evinnerliga kärlek till eftersom man kan spela Angry Birds i det utan att behöva oroa sig för virus.

Hur sålde man in det? Med lysande marknadsföring och förstklassig design, som skapat extremt lojala kunder, villiga att förlåta de flesta brister, gå på de vildaste lögner. Apple efter millennieskiftet har inte varit ett innovativt företag och Steve Jobs var aldrig en innovatör. Jag har läst det skrivet om Jobs att han gav alla människor möjligheten att ha en dator i fickan – men det stämmer inte, alla som visste att tekniken fanns och ville betala för den hade haft “smarta mobiler” i många år innan iPhone dök upp – och “plattdatorn” är möjligen en ännu äldre uppfinning. Med “appar” och allt, även fast de inte kallades så. Apple har gång på gång tagit standard-hårdvara, packat den i ett snyggare fodral än konkurrensen och sett till att precis alla fått veta varför de vill ha den. Revolutionerande? Visst. Men aldrig nyskapande.

Dock ska man komma ihåg att Apple alltid har byggt vad kunderna har efterfrågat. Vad har innovation för egenvärde om folk hellre betalar för ett snyggt skal och en välsorterad app store? Ändå tror jag att det företag som fungerat som en ledstjärna åt andra – det Apple som Steve Jobs lämnar efter sig – är det vi kommer att minnas snarare än några enskilda produkter. Apple gjorde stora tekniska landvinningar med Macintosh på 80- och 90-talen, men det var Windows som blev datorn på var mans skrivbord. Likaså visade man vägen med iPhone, men i din ficka är det idag mer troligt att det ligger en Android.

Kan Apple behålla sin roll som vägvisare utan Steve Jobs vid rodret? Jag tvivlar. Man byggde så mycket av sin image på personkulten kring Jobs att man förmodligen kommer att ha svårt att göra mer än iterera på de befintliga produktlinjerna utan att riskera att förlora kopplingen till det som varit. Samtidigt är det ett band som måste brytas förr eller senare och när så sker blir det antingen en ny renässans eller Apples (andra) undergång. Oavsett vad som händer med företaget kommer arvet efter Steve Jobs att leva kvar länge. På gott och ont.