Upprättelse!

Nokia Lumia 800

Ibland händer saker fortare än man tror – för bara ett par veckor sedan skrev jag att mitt intresse för den i övrigt tilltalande Nokia Lumia 800 hade mattats en smula, främst av två specifika anledningar: att Microsoft på sämsta Apple-manér valde att göra det omöjligt att installera appar som inte först blivit censurerade godkända, och att jag saknade viktiga appar som utlovats sedan länge, där Spotify var den mest kritiska. Nåväl, två veckor senare har det levererats på båda punkter.

Vad gäller app-restriktionerna så krävs först lite bakgrundhistoria. Microsoft valde initialt att låsa ned Windows Phone 7 på samma sätt som Apple gjort med sina telefoner, vilket gav upphov till stark irritation lite varstans, även på den här bloggen. Den korta versionen är att jag inte accepterar sånt trams. En “marknadsplats” med kontrollerade appar är helt okej, det är naturligtvis skönt att ha den tryggheten som användare. Men möjligheten att gå utanför den måste alltid finnas där. Det finns helt enkelt för många exempel på fullt legitima appar som censurerats för att jag ska ge någon annan än mig själv den möjligheten, om vi bortser från det rent principiellt tveksamma i att något företag på andra sidan gjorden ska bruka censur mot mig utan mitt samtycke.

Lyckligtvis var det många andra som kände likadant, så kort efter att WP7 såg dagens ljus hade någon hackat det och gjort det möjligt att köra vilka appar som helst. Upplåsningsverktyget släpptes gratis på nätet under namnet ChevronWP7. Nu skulle man kunna tro att Microsoft omedelbart gav sig på utvecklarna med sin armé av advokater, men så skedde inte – istället gjorde man något smart, man skapade en officiell och supporterad tjänst där vem som helst kan låsa upp sin telefon för en trivial avgift. En smula krångligt i jämförelse med Android, och lång tid tog det att få fram den officiella tjänsten, men tillräckligt för att plattformen ska bli intressant igen. Det skadar knappast att den officiella appen för Spotify släpptes nästan samtidigt.

Eftersom Nokia Lumia 800 inte släpps i Sverige förrän efter nyår – och faktiskt ingen annanstans heller förrän om knappt två veckor – har jag haft anledning att se över alternativen. Jag har otroligt bra erfarenheter av HTCs telefoner sedan tidigare och flera av mina vänner föreslog att jag skulle ta en titt på Titan. Samsung har också gjort sig synliga med nya Focus S, som tyvärr bara finns tillgänglig i USA (fast man kan ju importera) och såväl den som Titan har på pappret betydligt bättre prestanda, större skärmar och fler finesser (t ex dubbla kameror) jämfört med Nokia. Därmed betingar de förstås också ett betydligt högre pris. Jag får medge att avgörandet till slut hamnade på utseendet och det faktum att Nokia numera är Microsofts bästa kompis, så om någon telefon kan ge den optimala upplevelsen av Windows Phone 7 så borde det vara deras. Det bådar dessutom gott för framtida uppdateringar.

En recension kommer naturligtvis så fort leksaken är i mina händer, men när det blir är ännu okänt – jag har lagt en förbeställning på Expansys, fast där har man varken leveransdatum eller pris – det kan bli snart, redan den 16 november om det vill sig väl, ska man tro Twitter har vissa butiker redan tjuvstartat. Den som väntar på något gott…!

Samsung Focus S, HTC Titan, Nokia Lumia 800

UEFI, Windows 8 och dubbelmoralen

Den senaste månaden eller så har det klottrats en del i IT-pressen om att datorer med Windows 8 “låser ute” andra operativsystem, såsom Linux. Trots att Microsoft har dementerat detta (och publicerat en lång, teknisk artikel om tekniken det gäller) så fortsätter sensationalistiska rubriker med titlar som “Kampanj mot låsning i Windows 8” att ploppa upp. Okej, jag borde kanske skylla mig själv som läser IDG (IT-världens motsvarighet till Aftonbladet, med ungefär samma faktakoll!) men ändå irriterar det mig en smula. Sanningen är nämligen inte särskilt svår att förstå, men känner man till den så blir det lite svårare att göra lockande rubriker. Gamla vanor är svåra att bryta och det är fortfarande något slags instinktiv reaktion bland många bloggare och journalister – särskilt de med fötterna i FOSS-stövlar – att skylla allt ont i världen på Microsoft.

Så vad är problemet?

Jo, sedan en tid tillbaka har BIOS – det program som hanterar interaktionen mellan hård- och mjukvara på en grundläggande nivå – så sakteliga börjat bytas ut mot UEFI, Unified Extensible Firmware Interface. Det är minst sagt på tiden, BIOS är 80-talsteknik som bland annat är en del av orsaken till att man fortfarande kan få vänta flera minuter på att en PC ska starta upp. UEFI (och dess föregångare EFI) används alltså lite varstans redan idag, på datorer med Windows 7, Linux eller Mac OS X. Så långt inget konstigt, men jag har på en del sajter läst påståendet att man ska vägra datorer med UEFI eftersom de bara kan köra Windows. Det är ren lögn och lika korkat som att påstå att Volvo-bilar bara kan köras inom Sverige.

Uppståndelsen beror på följande: en av de saker som Microsoft har introducerat i Windows 8 är möjligheten att utnyttja Secure Boot på datorer som har denna funktion (som är en valfri del av UEFI). Secure Boot är ett skydd mot en typ av datorangrepp som kallas rootkit, där en hackare kan ta kontroll över datorn på ett sätt som är nästan omöjligt att upptäcka, genom att han byter ut grundläggande delar av operativsystemet. Secure Boot kan skydda mot denna typ av angrepp genom att kontrollera att den kod som körs inte har blivit modifierad med hjäp av digitala signaturer. Poängen är att om man har en dator med Secure Boot så måste förstås varje OS man vill använda ha en sådan digital signatur. Signaturen måste i sin tur vara godkänd av den som tillverkat datorn, annars skulle ju vem som helst – även hackare – kunna signera sin mjukvara och installera den.

För den som använder det operativsystem som datorn levereras med – cirka 95%, alltså – är detta inget som helst problem. Det blir ett problem först när man vill installera ett annat OS som inte är signerat med en godkänd signatur. Detta godkännande ligger helt och hållet hos datortillverkaren. Om datorn levereras med Windows betyder det förstås att signaturen på Windows är godkänd från början. Utöver den kan tillverkaren välja att godkänna vilka han vill, eller göra det möjligt för användaren att godkänna själv, eller stänga av kontrollen helt och hållet vilket ger samma nivå på skyddet som dagens datorer – fullt tillräckligt i de flesta fall. Observera att om man byter ut “Windows” mot “Mac OS X” i den här paragrafen så stämmer den fortfarande.

Det som ger upphov till oro är att en del datortillverkare kan komma att sälja datorer som enbart godkänner operativsystemet de levereras med, utan någon möjlighet för användaren att byta ut det. Den som vill installera Linux på en PC med Windows, eller Windows på en Mac, eller någon annan kombination som inte motsvarar precis det som tillverkaren har givit sin uttryckliga välsignelse till, skulle därmed kunna stå lottlös. Alldeles säkert kommer det att säljas datorer med denna begränsning. Minst lika troligt är det att det kommer att säljas datorer som kan göras helt öppna, eller där man kan godkänna vilka signaturer man vill. PC-marknaden är hårt konkurrensutsatt och marknaden för folk som vill köra Linux eller något helt annat är alltjämt för stor för att ignorera.

Så visst är det bra att problemet blir känt. Men allt detta är än så länge enbart baserat på antaganden. Det finns idag bara två populära modeller av datorer som hindrar användaren från att installera sitt eget val av operativsystem, och det är Apples två generationer av iPad. Som konstigt nog har undgått kritiska artiklar i pressen trots denna bristfällighet.