Vänsterretoriken som föll pladask

“Vi ses i valrörelsen” – så sa Håkan Juholt den 26 mars 2011, med adress till Fredrik Reinfeldt, i ett tal som numera inte längre går att finna på Socialdemokraternas hemsida. Nu blev det inte så av olika anledningar. Jag har skrivit väldigt lite om det hela här i bloggen och rätt lite i sociala medier eftersom jag finner hela historien uttråkande, om än inte utan en viss segersötma för mig som borgerlig väljare när (s) får opinionssiffror under 25%, de lägsta sedan 60-talet. Jag är övertygad om att raset inte är över, å andra sidan är det inte till något stort gagn för Alliansen eftersom väljarna går till (v) och (mp) istället.

Socialdemokraterna har förlorat sin enighet och därmed sin regeringsduglighet, det ser naturligtvis både väljarna och sossarna själva. Det blev aldrig den nystart som utlovades efter Sahlin. Att partiledaren får ta skiten för det är inte så konstigt. Hyckleriet om att han avgick frivilligt är det naturligtvis ingen som går på. En del hävdar att Juholt sköts i ryggen av de egna för att han var en “gråsosse” (underförstått: partiets vänsterfalang) och inte en av de nya hippa STHLM-sossarna (högerfalang). Det kan möjligen ligga något i det. Själv tror jag att Juholt helt enkelt inte hade den intellektuella kapacitet och disciplin som krävs för att utmana Fredrik Reinfeldt. Jag tror dessutom att det kan bli svårt att hitta någon som har det i partiets “vänsterfalang”.

Vad menar jag med det egentligen? Jo, låt oss ta partiledardebatten förra veckan (för övrigt Juholts sista) som exempel. 00:20 in i inslaget börjar Juholts replik till Reinfeldt:

Jag vänder mig till … Moderata Samlingspartiets … ordförande. Och jag frågar dig … var du … och ditt mandat … kom ifrån … när det gäller, att sälja ut, Sverige? Var fick Moderata Samlingspartiet sitt mandat ifrån, att sälja ut dom gemensamma tillgångar … som vi skattebetalare … investerat i … årtionden … för att bygga upp … sjukhus, skolor […]

Rösten är långsam och gravallvarlig som en präst på begravning. Orden kommer långsamt, darrande och hänger knappt ihop. Bara tiden det tar att klämma fram första meningen är tillräcklig för att gå och ta en kaffe. Den är dessutom inte för en stavelse relevant eftersom det torde vara uppenbart för alla vem han talar till. Reinfeldt svarar:

I frånvaro av egna förslag och sammanhållen politik, så ersätter man det med ett högt tonläge, (en) karikatyr av samhällsutvecklingen som inte är korrekt.

Inte en tvekan, inte en darrning, Reinfeldt tells it like it is. Eller så ska det åtminstone framstå. Vissa kallar honom arrogant och det är naturligtvis medvetet. Reinfeldt kan ge “vad ledsen jag är att din hundvalp har dött”-framtoningen också när situationen påkallar det. Det är knappast konstigt att Moderaterna skulle ha egen majoritet om partiledarnas förtroendesiffror speglade valresultatet. Att hitta någon som kan motsvara detta i de röda leden är förmodligen nästan omöjligt, där intellektuella tenderar att avfärdas som “höger”. För att det just nu obefintliga Rödgröna alternativet ska kunna vinna valet krävs i princip att regeringen Reinfeldt gör bort sig ordentligt.

Dessutom – och detta tror jag spelar en desto större roll – är svensk vänster alldeles för förtjust i den egna retoriken. Socialdemokratin älskar att bre på om klassförakt, nedmontering av välfärden, utförsäljning av “våra” statliga verksamheter och att det minsann var sossar som lade grunden till allt som högern nu sabbar. Detta funkar förmodligen när man talar i slutna rum inför de egna men inte i ett uppkopplat samhälle där lögner omedelbart genomskådas, om så inte av traditionella media så av horder av internetanvändare. Att en “yvig” sosse som Juholt hade svårt att hålla sig till sanningen är inte så konstigt. Sanningen är nämligen inte längre definierad som vad socialdemokraternas kärntrupper vill höra.

Informationssamhället ger oss också dagligen en flodvåg av retorik från höger och vänster, högt som lågt. Oavsett om man tittar hos bloggare, i sitt Facebook-flöde eller i tidningarna så råder där ingen brist på tyckare som vill övertyga oss om det ena eller det andra. Samtidigt har sossarna de senaste fem åren haft partiledare som tycks oförmögna att uttrycka sig annat än i floskler; för att hitta motsvarande dumheter från högern måste man åka till USA, vilket lustigt nog ibland beskrivs som att svensk höger är “för torr”. Kanske är det tvärtom det som är framgångsreceptet. För svensk vänster kommer därför här ett råd, i all välmening: glöm revolutionen och lämna uppviglingsretoriken hemma. Det är ingen som går på den längre.

One thought on “Vänsterretoriken som föll pladask

Comments are closed.