Doften av brinnande datorer

Så här ska det tydligen inte se ut.

Det enda som luktar värre än bränd elektronik är bränd elektronik som man har betalat dyra pengar för. I början av förra året ingick jag en ohelig allians med en av mina mer pålitliga vänner genom vilken vi skulle hjälpa varandra med förvaring av säkerhetskopior. Några månader senare upptäckte jag att min väns dator tydligen inte längre var så sugen på att ta emot mina backuper, ett problem som snabbt kunde spåras till den externa hårddisken på vilken backuperna skulle lagras.

Eftersom jag är en klåfingrig jävel var jag förstås tvungen att ta en titt på insidan av burken för att se om den till äventyrs gick att rädda, men den välbekanta doften (se ovan) gjorde gällande redan från början att det var kört. Dum som jag är satte jag in disken i ett annat kabinett vilket fick den omedelbara följden att det också pajade. Sunt förnuft 1, Wille 0.

Den externa hårddisken – för övrigt en Western Digital Elements Desktop – var lyckligtvis inom garantin och till Dustins heder ska sägas att de skickade mig en ny helt utan knussel eller fördröjning. Återstår bara två saker: att återigen vänta på att Bahnhof ska skyffla 2 TB säkerhetskopior över sina fiberlinor och att omutvärdera min långtstående policy att enbart köpa WD-diskar.