iPhone-fansen kanske har en poäng då

Okej. Det här är svårt. (Tar några djupa andetag.) Vi börjar från början. När min stackars Lumia 800 blev tvungen att besöka det vackra landet i öst, till följd av ett fall ner i asfalten på Skavsta – fruktansvärt nog att krossa vilken iPhone som helst till grus men som bara resulterade i en sprucken skärm och ett sargat hörn på finnen – tänkte jag att det kanske vore kul att prova en Android-telefon med den riktiga “Google Experience(TM)”, alltså en av de telefoner som Google själva varit med och utvecklat. Valet, som Android-kännare redan känner igen från bilden ovan, föll på Nexus S, alltså inte den absolut senaste modellen (någon sådan fanns tyvärr inte att låna på jobbet) men alltjämt betydligt nyare än min gamla trotjänare HTC Desire. Desire släpptes i februari 2010 och Nexus S i december samma år. Det var den första telefonen med Android 2.3 (“Gingerbread”) vilken förvisso senare släpptes även till Desire och de flesta andra telefoner i samma generation.

Min förhoppning att få testa det haussade Android 4.0 (“Ice Cream Sandwich”) mattades dock när det visade sig att Googles löfte om att Nexus S alltid ska vara först med de senaste uppdateringarna är en lögn. Eller ja, ICS hade visserligen släppts till Nexus S men sedan drog man raskt tillbaka den uppdateringen när det visade sig att den var buggig som tusan och två månader senare har man fortfarande inte gjort något nytt försök. Nästan orelaterat kan nämnas att Microsoft rullade ut sin senaste stora uppdatering till Windows Phone 7 (“Mango”) till i princip samtliga sålda Windows Phones på en månad, oavsett tillverkare och operatör.

Nåväl, att köra Gingerbread var jag ju van vid sedan tidigare och den överlägsna hårdvaran, den med skicklighet optimerade mjukvaran hos en telefon utformad i samarbete med genierna på självaste Google skulle ju ge ett rejält lyft. Döm om min häpnad när jag upptäckte att att Nexus S är en gigantisk hög med skit. Från den intetsägande designen som inte skiljer upp från ned – hälften av gångerna trycker jag på volymen när jag vill tända skärmen eller vice versa – till materialet i billigaste, repvänligaste sunkplast – till skärmen som har så dålig återgivning att svart framstår som mörklila även i perfekt betraktningsvinkel (tydligen fick bara USA den bättre AMOLED-modellen).

Och den laggar. Herregud vad den laggar. Visserligen är jag bortskämd med den överlägsna smidigheten i Windows Phone 7, men så här illa var aldrig min HTC Desire. Faktum är att jag var tvungen att gräva fram sagda Desire ur sin byrålåda för att bekräfta känslan. Liggandes sida vid sida blir jag återigen påmind om hur ful och usel bildskärmen på Nexus S är. Desire lyser starkare och svärtan är svart. Dessutom är den tunnare och smidigare trots att den har plats för SD-kort, en funktion som genierna på Google tydligen inte fattar nyttan med. Allvarligt talat, om Nexus S vore en människas första introduktion till Android så skulle jag inte klandra henne* om hon* gick och köpte en iPhone istället.

En kollega som lyckats fånga den bespottade ICS-uppdateringen till sin Nexus S lät mig prova den men någon mildring av plågan fanns inte att finna där heller. Det var först när en vän, som spenderat en betydande del av sin magra inkomst på en Galaxy Nexus, förbarmade sig över mig som jag hittade en “Nexus” som faktiskt gör skäl för de förväntningar som Google-logotypen inger. Plötsligt anar jag att Nexus S bara var en misslyckad prototyp till Galaxy Nexus, som av någon anledning hamnade på produktionslinan istället för i sopcontainern där den hörde hemma. Nu längtar jag bara tillbaka till min Nokia. Det riktigt beklagliga är emellertid att Android förtjänar bättre. Det finns mängder av utmärkta Android-telefoner, men om man som konsument inte kollar noga i förväg kan man bli bränd som attan trots att man köper vad man tror är ett “säkert kort”. På andra sidan har vi Apple, som säljer En. Telefon. Som förvisso är kass på sina egna vis, men jag har svårt att tro att någon som köper den egentligen lär bli särskilt missnöjd. Så nog har fanboisen en poäng, åtminstone.

* Jag använder “hon/henne” som könsneutrala pronomen. “Hen” är ett fånigt påhitt som mest liknar ett japanskt tillmäle.