Trådlöst untz: Nokia Play 360

Nokia Play 360

Sommar, sol och semester! Då behöver man portabla högtalare för att kunna berika omgivningen med sin favoritmusik, var man än råkar befinna sig. Den uppenbarelsen fick jag för några veckor sedan när solen började titta fram och vårkänslorna spirade i takt med att vinterdäcken skruvades av (på tok för tidigt, med andra ord). Just portabla högtalare visar sig vara ett ganska överbefolkat marknadssegment, därför kunde jag ställa hårda krav. Viktigast först:

  1. Ska överleva Absolut Gotland
  2. Bluetooth
  3. Bra ljudkvalitet
  4. Ingen iPod/iPhone-hållare
  5. Låg vikt
  6. Pris runt 2 000 kr eller lägre

Det fjärde kravet kan tyckas vara omotiverat högt upp på listan, men jag totalvägrar att ge pengar till någon som tycker att en stor och ful kontakt som bara passar ett visst företags produkter är att föredra framför mer standardiserade lösningar. Apple är den enda stora telefontillverkare vars prylar inte kan laddas med Micro-USB. Nåväl, med denna spec var det fortfarande inte svårt att hitta ett antal kompetenta kandidater. Jag övervägde Bose SoundLink (överprisad), TDK 2 Speaker Boombox (för tung), Logitech Z715 (för plastig) och en hel rad andra innan jag fastnade för Nokia Play 360.

Detta val hade naturligtvis inte så lite att göra med att jag i vintras blev ägare till en Lumia 800, en telefon som övertygat mig om Nokias förmåga att bygga hårdvara som toppar marknaden i både design och kvalitet. Med såväl Bluetooth som en konventionell 3,5″-ingång kan Play 360 användas med så gott som alla på marknaden förekommande smartphones, emellertid är det alltid en liten hjälp att veta att prylarna förmodligen testats tillsammans minst en gång innan de släpptes till butikerna.

Instruktioner på botten

Att ansluta Play 360 till min telefon kunde knappast varit lättare. Hela manualen ryms på undersidan och Bluetooth-parningen gick blixtsnabbt. Varje förpackning innehåller bara en högtalare, men om man köper två (ja, de finns i tvåpack till rabatterat pris) hittar de varandra trådlöst och spelar i stereo. Möjligheten att ställa en högtalare på varje sida av rummet, eller hänga en på varje sida av bältet/ryggsäcken, ger förstås en helt annan ljudbild jämfört med högtalare där alla element sitter tätt ihop, men tyvärr går det inte att koppla ihop fler än två högtalare på detta vis (kanske är det tur för min plånbok). Räckvidden är som andra Bluetooth-enheter, 8-10 meter är inga problem och man kan behålla mobilen i säkert i fickan.

Talet “360” i högtalarnas namn hänvisar till det faktum att ljudet de ger ifrån sig ska vara rundstrålande. Detta visar sig vara en sanning med modifikation, som förstärks av den vackra men icke-funktionella grillen. I själva verket är högtalarelementet riktat uppåt; det enda som blåser åt sidan är en basreflexport på höger sida, som visserligen ger ett oomph som jag knappast hade förväntat mig av så små lådor. Dessa faktum gör att Play 360 presterar dramatiskt bättre (och högre) när ljudet har en lämplig yta att studsa mot, såsom en hylla eller ett bord. Inomhus är maxvolymen, trots den på pappret låga effekten (2,1 W RMS), fullt tillräcklig och även utomhus har de inga problem att göra sig hörda.

Ljudkvaliteten är också klart godkänd, den tid då Bluetooth per definition innebar uselt ljud är ett minne blott, men små bärbara högtalare är knappast av intresse för audiofiler till att börja med. Jag hade inga högtalare i samma prisklass att testa mot, men andra recensenter gör gällande att Play 360 låter bättre än Jawbone Jambox – “the best sounding wireless speaker on the planet“. Så där har vi det. Nokia har också slängt in några riktigt smarta lösningar:

Utbytbart batteri

Bilden ovan visar vad man finner när man tar loss botten – ett utbytbart batteri av typ BL-5C, som går att hitta för sisådär en hundring precis överallt. Det skulle inte förvåna mig om det finns på ICA. Förutsättningen finns alltså att dessa högtalare överlever betydligt längre än min Lumia 800 tack vare möjligheten att byta den enda slitdelen och ansluta till vilken mobil eller musikspelare som helst. Något man knappast kan säga om ljudlådor som kommer med formgjutna plastslidor för den just nu senaste modellen av iWhatever. Batteriladdning sker via Micro-USB och Nokia har varit trevliga nog att inkludera en laddare i förpackningen, trots att den som köper trådlösa högtalare med hög sannolikhet redan har minst en.

För övrigt går ljudvolymen att justera med knappar på framsidan av varje högtalare. Är två ihopparade synkar de förstås volymen med varandra, likaså stänger båda två av sig med en knapptryckning. Batteritiden är inte oväntat sämre än de 21 timmar som Nokia påstår – jag uppskattar att jag klämde ut åtminstone 12-15 timmar ur dem, då nästan uteslutande på högsta volym. Knappast något att bråka över. En annan liten trevlighet, som jag tyvärr inte hade möjlighet att testa, är att hela Bluetooth-parningen kan förbigås om man har en telefon med NFC – då är en lätt beröring av ovansidan allt som behövs.

I skyddspåsarna

Hur var det då med hållbarheten? Jotack, högtalarna överlevde AG trots hård tjänstgöring, inte minst tack vare de behändiga bärpåsar som följde med (se bild). De blå gummiringarna visade sig vara tillräckligt väl förankrade för att kunna användas som bälteshängare och påsarnas påverkan på ljudet är nästan försumbar. Nokia säger inget om högtalarnas tillförlitlighet i regn och jag bestämde mig för att inte testa detta ingående. Som stöt- och repskydd funkade emellertid påsarna utmärkt.

Slutkläm: För den som inte listat ut det ännu är jag fånigt nöjd med mitt köp. Mina två invändningar är egentligen att maxvolymen gott kunde varit något högre, om så krävts på bekostnad av batteritid; samt att man fortfarande får betala ganska mycket pengar för lyxen att kunna köra trådlöst, trots att Bluetooth vid det här laget borde betraktas som vardagsteknik. Exempelvis X-mini MAX levererar mer kräm i ett kompaktare format till en bråkdel av priset, om än med ömtåliga sladdar och en ljudkvalitet som närmast för tankarna till en skrikande apa i en tomburk. Man kan alltså komma undan betydligt billigare om prioriteringslistan ser annorlunda ut. Men för trådlösa högtalare med bra ljud, snygg design, låg vikt och smarta finesser tror jag knappast att jag hade kunnat göra ett bättre val.

Första utlandsflygningen – EISG

EI-BIB startar från Sligo Airport

Det var av en ren slump jag upptäckte att mina släktingar på Irland hade en flygplats nästan inom gångavstånd. Många länder visar sin bästa sida uppåt skyn till – att detta även torde gälla den gröna Irländska västkusten är inget man behöver grubbla över, så kort efter att jag upptäckt flygplatsen på Google Maps skickade jag iväg ett mail till Sligo Aero Club, den lokala flygklubben. Kunde jag möjligen få låna ett litet flygplan när jag ändå var i krokarna, pretty please with a cherry on top? (Inte den exakta ordalydelsen.) Gissa min glada överraskning när jag samma kväll fick ett mail tillbaka:

Hello Wilhelm

Yes, we should be able to arrange for you to fly with us as a temporary member
and with an experienced former instructor who coincidentally also lives in
Culleenamore.

We charge €180 per hour (timed from takeoff to landing) for instruction and
checkouts in the 172 and €10 for temporary membership. Full annual membership
is €250, which might be of interest to you if you visit Sligo regularly. PPL
rates (once checked out) are €165 per hour for the 172 and €135 for the 152.

Let me know as soon as possible when you wish to fly and I will see what we can
do.

Fullt acceptabla priser jämfört med klubben här hemma i Sverige och dessutom en co-pilot – hur mycket bättre svar kunde jag ha fått? En Cessna C172 bokades på lördagen men flygningen blev så småningom uppskjuten till söndagen av olika skäl. Solen sken starkt och molnen såg inte särskilt hotfulla ut men vinden blåste friskt och rakt tvärs fältet – vi startade på bana 11 och strax före starten trodde jag mig höra 030° och 9 knop, det visade sig vara 19 knop! Med motsvarande väderlek hemma i Sverige hade jag ställt in flygningen men med Gerry, min erfarne medpilot, i högersits var jag inte särskilt oroad och starten gick fint om än turbulent.

På 1500 ft mot Mullaghmore.

Väl uppe i luften och över platt terräng (och hav) försvann all tillstymmelse till skumpighet och vi steg snabbt upp till 1 500 ft för att få en bra utsikt över landskapet. Vi flög först norrut mot Mullaghmore (som jag för övrigt skulle promenera runt morgonen därpå). Vi cirklade runt halvön för att se Classiebawn, ett slott med en “färgglad” historia, och vände därefter tillbaka ner mot fältet. Den platta terrängen till trots varnade Gerry mig för att flyga för nära de branta bergen där det fanns risk för svår turbulens eller nedsvep. På vägen pratade vi om skillnaderna (eller snarare, visade det sig, bristen på skillnader) mellan klubbflyg i Sverige och Irland.

Panelen i EI-SAC.

Efter att ha korsat fältet steg vi till 2 000 ft för att kunna flyga över Knocknarea och se Drottning Maeve’s grav, en enorm stenålderskonstruktion som syns från vida omkring. Huruvida Maeve (även Medb/Meabh) faktiskt är begravd där är det ingen som vet, då stenhögen aldrig blivit utgrävd. Vi fortsatte sedan söderut i riktning mot Ballymote för att se grottorna i Keshcorran. Jag hade väntat mig att skillnaden mellan den modernare Cessna C172S jag “vanligtvis” flyger på SAS FK och Sligo Aero Club’s tjugo år äldre EI-SAC skulle vara större än den egentligen var. Om något kändes den äldre maskinen en smula lättare i rodren och mer välbalanserad, något jag tillskriver avsaknaden av tung elektronik.

Knocknarea från luften.

Efter vår avkrok söderut flög vi tillbaka mot fältet igen, denna gång över Lough Gill och Sligo Town. Det hade vid det här laget mojnat till 17 knop, fortfarande tvärs banriktningen – inte för att det gjorde någon större skillnad på min nervositet inför landningen. Lyckligtvis var trafiken i luften nästan obefintlig och vi fick klart för landning långt ut, vilket gav utrymme för ett rejält landningsvarv. Eftersom såväl baslinjen som finalen in mot bana 11 ligger över havet så var turbulensen faktiskt inte särskilt kraftig jämfört med “hemma” på Bromma vid betydligt lägre vindstyrkor. Jag landade med ett steg klaff och lite högre hastighet än vanligt vilket gjorde att Cessnan flöt ut ordentligt, men vi landade ändå med rejäl marginal och mer än halva banan tillgodo (förvisso ingen bedrift – den är 1 200 meter lång).

Väl tillbaka i hangaren hade vädret definitivt bestämt sig för att göra livet surt för småflygare med byar över 30 knop, så vi hjälptes åt att putta in vårt och klubbens andra flygplan i hangaren. En annan pilot med sällskap som hade tänkt sig en flygtur fick snopet vända tillbaka – de roade sig istället med en promenad i gräset kring landningsbanan(!), kanske inte världens bästa idé om ett flygplan skulle ha försökt landa just då. Själv begav jag mig med sällskap till närbelägna puben The Strand för lunch och en välförtjänt post-flight-Guinness. Att flyga utomlands var både betydligt enklare och mer spännande än vad jag hade väntat mig. Nästa gång jag är i Sligo blir det definitivt ett nytt besök – och jag kommer nog aldrig att åka på semester igen utan att ha koll på närmaste flygklubb!

Efter flygningen.

För den som är sugen på fler bilder från min tur till Irland finns de på Google+ (konto krävs inte):