Första utlandsflygningen – EISG

EI-BIB startar från Sligo Airport

Det var av en ren slump jag upptäckte att mina släktingar på Irland hade en flygplats nästan inom gångavstånd. Många länder visar sin bästa sida uppåt skyn till – att detta även torde gälla den gröna Irländska västkusten är inget man behöver grubbla över, så kort efter att jag upptäckt flygplatsen på Google Maps skickade jag iväg ett mail till Sligo Aero Club, den lokala flygklubben. Kunde jag möjligen få låna ett litet flygplan när jag ändå var i krokarna, pretty please with a cherry on top? (Inte den exakta ordalydelsen.) Gissa min glada överraskning när jag samma kväll fick ett mail tillbaka:

Hello Wilhelm

Yes, we should be able to arrange for you to fly with us as a temporary member
and with an experienced former instructor who coincidentally also lives in
Culleenamore.

We charge €180 per hour (timed from takeoff to landing) for instruction and
checkouts in the 172 and €10 for temporary membership. Full annual membership
is €250, which might be of interest to you if you visit Sligo regularly. PPL
rates (once checked out) are €165 per hour for the 172 and €135 for the 152.

Let me know as soon as possible when you wish to fly and I will see what we can
do.

Fullt acceptabla priser jämfört med klubben här hemma i Sverige och dessutom en co-pilot – hur mycket bättre svar kunde jag ha fått? En Cessna C172 bokades på lördagen men flygningen blev så småningom uppskjuten till söndagen av olika skäl. Solen sken starkt och molnen såg inte särskilt hotfulla ut men vinden blåste friskt och rakt tvärs fältet – vi startade på bana 11 och strax före starten trodde jag mig höra 030° och 9 knop, det visade sig vara 19 knop! Med motsvarande väderlek hemma i Sverige hade jag ställt in flygningen men med Gerry, min erfarne medpilot, i högersits var jag inte särskilt oroad och starten gick fint om än turbulent.

På 1500 ft mot Mullaghmore.

Väl uppe i luften och över platt terräng (och hav) försvann all tillstymmelse till skumpighet och vi steg snabbt upp till 1 500 ft för att få en bra utsikt över landskapet. Vi flög först norrut mot Mullaghmore (som jag för övrigt skulle promenera runt morgonen därpå). Vi cirklade runt halvön för att se Classiebawn, ett slott med en “färgglad” historia, och vände därefter tillbaka ner mot fältet. Den platta terrängen till trots varnade Gerry mig för att flyga för nära de branta bergen där det fanns risk för svår turbulens eller nedsvep. På vägen pratade vi om skillnaderna (eller snarare, visade det sig, bristen på skillnader) mellan klubbflyg i Sverige och Irland.

Panelen i EI-SAC.

Efter att ha korsat fältet steg vi till 2 000 ft för att kunna flyga över Knocknarea och se Drottning Maeve’s grav, en enorm stenålderskonstruktion som syns från vida omkring. Huruvida Maeve (även Medb/Meabh) faktiskt är begravd där är det ingen som vet, då stenhögen aldrig blivit utgrävd. Vi fortsatte sedan söderut i riktning mot Ballymote för att se grottorna i Keshcorran. Jag hade väntat mig att skillnaden mellan den modernare Cessna C172S jag “vanligtvis” flyger på SAS FK och Sligo Aero Club’s tjugo år äldre EI-SAC skulle vara större än den egentligen var. Om något kändes den äldre maskinen en smula lättare i rodren och mer välbalanserad, något jag tillskriver avsaknaden av tung elektronik.

Knocknarea från luften.

Efter vår avkrok söderut flög vi tillbaka mot fältet igen, denna gång över Lough Gill och Sligo Town. Det hade vid det här laget mojnat till 17 knop, fortfarande tvärs banriktningen – inte för att det gjorde någon större skillnad på min nervositet inför landningen. Lyckligtvis var trafiken i luften nästan obefintlig och vi fick klart för landning långt ut, vilket gav utrymme för ett rejält landningsvarv. Eftersom såväl baslinjen som finalen in mot bana 11 ligger över havet så var turbulensen faktiskt inte särskilt kraftig jämfört med “hemma” på Bromma vid betydligt lägre vindstyrkor. Jag landade med ett steg klaff och lite högre hastighet än vanligt vilket gjorde att Cessnan flöt ut ordentligt, men vi landade ändå med rejäl marginal och mer än halva banan tillgodo (förvisso ingen bedrift – den är 1 200 meter lång).

Väl tillbaka i hangaren hade vädret definitivt bestämt sig för att göra livet surt för småflygare med byar över 30 knop, så vi hjälptes åt att putta in vårt och klubbens andra flygplan i hangaren. En annan pilot med sällskap som hade tänkt sig en flygtur fick snopet vända tillbaka – de roade sig istället med en promenad i gräset kring landningsbanan(!), kanske inte världens bästa idé om ett flygplan skulle ha försökt landa just då. Själv begav jag mig med sällskap till närbelägna puben The Strand för lunch och en välförtjänt post-flight-Guinness. Att flyga utomlands var både betydligt enklare och mer spännande än vad jag hade väntat mig. Nästa gång jag är i Sligo blir det definitivt ett nytt besök – och jag kommer nog aldrig att åka på semester igen utan att ha koll på närmaste flygklubb!

Efter flygningen.

För den som är sugen på fler bilder från min tur till Irland finns de på Google+ (konto krävs inte):