Surface är vad plattdatorn borde ha varit hela tiden

Microsoft Surface w. Pinkie Pie

Sedan jag blev vän med Windows Phone 7 har jag varit väldigt nyfiken på vad Microsoft skulle hitta på härnäst. När ett företag med Microsofts nästan obegränsade resurser bestämmer sig för att vända skutan och börja göra produkter som är spännande snarare än (oftast) välfungerande men (i bästa fall) småtråkiga är det ju oundvikligt att det kommer något intressant ur det, men därifrån till någonting som jag faktiskt vill köpa är steget långt. Det bådar dessutom gott att Microsoft verkar ha tittat på vad Apple gör rätt med sina produkter – och helt struntat i att göra något av det som fruktföretaget gör fel.

Nyligen presenterade Microsoft sin plattdator Surface, som blir företagets första av sin sort – Microsoft har tidigare bara tillverkat enklare tillbehör såsom tangentbord och möss, en inte helt okänd tv-spelkonsol samt lite annat smått och gott. Datorerna har man lämnat åt “rena” hårdvarutillverkare (s k OEMs) typ Dell, HP/Compaq, IBM/Lenovo med flera. Detta är inte bara ett trendbrott utan också en konkurrensfördel som vi ska återkomma till. En sak att tillägga är att Surface i själva verket är två produkter – en enklare modell med hårdvara baserad på nVidia Tegra och därmed hyfsat lik andra plattdatorer, samt en mer avancerad modell som mer liknar en konventionell bärbar PC sett till specifikationerna, men som har i princip samma fysiska format. Vi snackar hög prestanda i ett fodral som var science-fiction för bara några år sedan.

Varför är Surface då spännande i högre grad än alla andra hundratals tablets på marknaden som dessutom går att köpa redan idag? Först, främst och viktigast: den kör ett riktigt operativsystem, men med ett gränssnitt välanpassat för fingrar. Jag har kört förhandstitten av Windows 8 på min gamla laptop i flera månader och saken är klar, det här är inte ett “for dummies”-OS som Android/iOS utan en fullvärdig uppföljare till namnet, som även i det enklaste utförandet ger tillgång till den klassiska Windowsmiljön om man behöver få jobb gjort eller köra gamla applikationer. Samtidigt finns det förenklade Metro-gränssnittet som likt en smartphone ger snabb tillgång till nyheter, webbläsare, kalender eller vad man nu behagar lägga på sin startskärm.

Förutom ett riktigt operativsystem så kommer Surface dessutom med riktiga portar, enligt etablerade standarder – vill man koppla in en extern disk, en mus eller en kamera via USB så är det inga problem, man behöver inte köpa en adapter. MicroSD-kortplats finns också. Tangentbordet, som finns i två varianter – supertunt med “platta” tangenter eller ett mer normalt tangentbord som ger riktiga tangentrörelser – är genialiskt eftersom det också funkar som skydd för skärmen. Budskapet att det här är en plattdator för folk som vill få saker gjorda och inte behöva släpa runt på en bärbar PC för den sakens skull kunde knappast göras tydligare.

Allt detta hade förstås vilken tillverkare som helst med duktiga ingenjörer kunnat hitta på. Där Surface representerar ett mer dramatiskt nytänk i Windows-världen är att Microsoft säljer den själva. Det har länge varit ett allmänt känt faktum att den bästa upplevelsen man kan få, får man om man kastar ut allt vad tillverkaren (oavsett om det är Dell, HP eller någon annan) skickar med och installerar om Windows så fort man kopplat in sin nya dator. I reklamsyfte, eller i något slags missriktat försök att skapa mervärden, skickas det med sådana oerhörda mängder skräpprogram att det helt enkelt inte är tidseffektivt att avinstallera dem ett och ett. Tillverkarnas svar på detta har varit att sluta skicka med Windows-skivan så att man inte har något val. När Microsoft nu håller i tyglarna helt själva – en utmärkt idé som de naturligtvis lärt av Apple – är det slut på det tramset.

Själv har jag aldrig sett mig själv som en plattdator-användare – jag drar hellre runt min uråldriga Precision M90 som ger mig en rejäl skärm, ett riktigt tangentbord, ett riktigt operativsystem och alla expansionsmöjligheter jag kan behöva. Visserligen väger den som ett mindre kassaskåp men det vägs upp (ha!) av att den låter mig få saker gjorda. Skulle jag köpa en av dagens plattor skulle det bara bli ytterligare en pryl att bära runt på eller lämna hemma i hyllan, för ingen av dem kan göra allt som en riktig PC kan, hur smidiga de än må vara. Lustigt nog var det ju precis där som plattdatorerna påbörjade sin ganska anonyma existens, innan någon visste att de ville ha en. Förmodligen för att den tidens “Tablet PCs” varken hade tekniken eller gränssnittet som behövs för att en dator utan tangentbord ska bli en trevlig upplevelse att använda.

Men nu har vi tekniken, även om jag känner en viss beklagan över att det tog så lång tid att komma ur “computer for dummies”-träsket som plattorna har befunnit sig i sedan Apple tog över marknaden med sin iPad. Det säger sig självt att jag står först i kön när det går att köpa en platta som kombinerar det bästa av bägge världar, förutsatt att den lever upp till förväntningarna. Där har Microsoft fortfarande en hel del kvar att bevisa.

Någon rosa ponny följer inte med Microsoft Surface vad jag vet – rubrikbilden är något jag slängde ihop i Photoshop när jag hade lite tråkigt. Originalet är här.