När internet upptäckte My Little Pony

Alla som använt Internet till annat än att läsa nyheterna är vid det här laget välbekanta med de nätfenomen som dyker upp med jämna mellanrum. Remixkulturen är ständigt i full gång med att skapa nya roligheter att slänga upp på YouTube, oavsett om det handlar om den tjugotusende repetitionen av något gammalt meme eller parodier på numera odödliga klassiker som Star Trek (eller -Wars, om du lutar åt det hållet).

För att komma direkt till saken (jag försöker kväva min ovana att skriva onödigt långa intros på mina blogginlägg): Hade någon berättat för mig för två månader sedan att My Little Pony, just det, den där leksaksreklamfilmen som man gjorde sitt bästa för att slippa se när man växte upp, skulle bli nästa stora nördkult och massor av i övrigt förnuftiga vuxna människors nya favoritserie så skulle jag fråga vart man kunde köpa så starka piller och vilka andra spännande bieffekter de hade.

Nu är det förstås inte 80-talets ponnyer vi snackar om utan den nyutgåva som började sändas 2010. Hasbro (som tillverkar leksakerna) ville ha nytt klirr i kassan, så de anställde en erfaren serieskapare vid namn Lauren Faust för att göra en ny iteration och förhoppningsvis sälja mer pastellfärgad plast till lättpåverkade små barn. Det funkade. Fast inte bara som de hade tänkt sig. Visserligen har serien ådragit sig en internationell miljonpublik – varav majoriteten naturligtvis består av unga flickor och deras föräldrar – och är just nu på väg att dra igång en tredje säsong, men serien fick också mycket snabbt en epidemisk spridning i en betydligt äldre skara fans, genom sociala medier och sajter som DeviantArt, YouTube och 4chan (ingen direktlänk – går du in där får du skylla dig själv).

När säsong 2 började produceras hade skaparna blivit varse om den enorma skaran män och kvinnor i vuxen ålder som fullständigt älskade ponnyernas äventyr, och till allas stora förvåning (särskilt fansen själva) så hade de inga som helst invändningar, utan började slänga in rätt så osubtila referenser och hälsningar till sina vuxna fans i serien. Skådespelarna och författarna började snacka direkt med fansen via Twitter. Resten är, så att säga, history in the making. Idag publicerade DN en artikel om “bronies”, som seriens vuxna fans kallas – en sammanslagning av orden “bro” och “pony”, som intressant nog används könsneutralt. Ett kortare videoreportage finns på CNN.

Själv blev jag inte indragen av själva serien, utan av musiken. Då syftar jag inte på originallåtarna utan alla tusentals (jo, tusentals) remixar och videor. Gillar man elektronisk musik som house, trance, dubstep och drum’n’bass är MLP-musiken en guldgruva. Jag har länkat in ett urval nedan. Eftersom jag ständigt är på jakt efter dylikt örongodis fastnade jag direkt, men det tog flera veckor av slösurfande innan jag började undra varför en massa uppenbart duktiga kreatörer var så förälskade i en serie om tecknade hästar. Efter första avsnittet (som av en händelse finns samtliga på tuben) fattade jag fortfarande inte. Sen kom det där ögonblicket när jag tittade på klockan, undrade om det var värt att gå och lägga sig innan nästa morgon, och insåg att jag hade sett nästan hela första säsongen i ett svep.

Hoppsan!

Nåväl, smaken är som bekant individuell, men jag hymlar inte med det faktum att den senaste utgåvan av My Little Pony (med undertiteln Friendship is Magic) är en riktigt bra serie. Detta med att tecknat kan vara underhållande även för vuxna är naturligtvis inte ett nytt koncept för någon som har tittat på anime i många år, men för västerländska serier är det nästan unikt, om vi bortser från enstaka Disney-produktioner – men inte ens då kommer något i närheten av den fanskara som MLP har samlat ihop. Sen är det förstås skitkul att spöa upp den gamla käpphästen att vissa typer av underhållning “ska” vara för tjejer respektive killar. Bra underhållning är bra underhållning. Mer komplicerat än så behöver man liksom inte göra det.

Det ska bli intressant att se vart detta leder härnäst. Hasbro har uppenbarligen sprungit på en nördguldgruva som de, hör och häpna, än så länge tycks hantera kompetent. Samtidigt finns det naturligtvis kritik, bland annat från de som tycker att det finns något obekvämt med vuxna män som gillar en serie för flickor (av någon anledning glöms de kvinnliga fansen ofta bort i dessa diskussioner). Andra tycker att det snarare är ett symptom på de gamla könsrollerna att det blir nyhetsartiklar när ett gäng killar gillar en serie som är “för tjejer”, men aldrig tvärtom. Men, dessa är sidodiskussioner och egentligen ganska ointressanta. Vad jag egentligen vill veta är ju vad Lauren Faust ska hitta på härnäst.

Enjoy the pwnies:

Nämnde jag att alla avsnitt finns på YouTube? Inte? Hoppas du inte har nåt bättre för dig den närmaste veckan.