Kommer någon att sakna Expert?

Expert i Kista, fredag 21/9

Bor man inte under en sten så har man vid det här laget hört att hemelektronikkedjan Expert har gått i kånken, lite drygt ett år efter konkurrenten Onoff. Bilden ovan visar deras butik i Kista Galleria – där jag senast var på Onoffs konkursutförsäljning. Butiken togs sedermera över av Expert men trycket på personalskjortorna kan knappt ha hunnit torka innan det, som synes, var dags igen. Den här gången skippar jag nog utförsäljningen – kön av folk ringlade sig ännu på söndagen så långt ut i gallerian att den utgjorde ett hinder och jag värderar min tid högre än så. Dessutom tycker cynikern i mig att det hela är som upplagt för att lura folk, för anser man sig ha tid att stå i kö en halv arbetsdag så är man kanske inte heller den sorts person som gör prisjämförelser före köp. Av de som har tagit sig in har allt jag hört varit att priserna fortfarande inte är så imponerande.

Frågan är om det finns skäl att sörja Expert, annat än av medlidande för dem som snart blir arbetslösa? Hemelektronikbutiker har sedan länge tillhört gruppen av verksamheter som egentligen bara finns kvar av gammal vana – liksom exempelvis bankkontor, telebutiker, postkontor och skivaffärer är de hopplöst frånsprungna av teknikens framsteg men lever kvar eftersom många människor helt enkelt inte ids eller törs överge tryggheten av det välbekanta i utbyte mot det nya men obeprövade, hur överlägset det än må vara. Och i vissa fall finns det förstås också personliga preferenser som styr. Man ska absolut inte underskatta personligt bemötande som faktor i ett köp, inte ens när allting äger rum på nätet. Samtidigt har betald butikspersonal i mångt och mycket ersatts av nätets kollektiva vishet. Det som förr var:

  1. “Jag behöver en diskmaskin”
  2. Gå till butik #n
  3. Fråga säljaren vilken som är den bästa diskmaskinen
  4. Fråga vad den kostar
  5. Repetera för stigande värden på n tills du storknar
  6. Köp diskmaskin

Har nu blivit:

  1. “Jag behöver en diskmaskin”
  2. Googla fram vilken som är den bästa diskmaskinen
  3. Kolla var den är som billigast
  4. Beställ eller åk och hämta

Det senare alternativet går inte bara fortare, du behöver inte heller fråga dig om butiken du står i också råkar vara den billigaste och om den smilande säljaren verkligen rekommenderar dig den bästa diskmaskinen pengar kan köpa eller den som han helst vill bli av med eftersom den snart börjar mögla.

Expert lär vara långt ifrån de sista att falla; nätbutikerna har till synes bara fördelar. De behöver mindre personal, kan ha ett mycket större produktutbud och är i princip immuna mot stölder och skadegörelse. Därigenom kan de ta ut lägre priser – och över en viss nivå så spelar det ingen roll hur snäll och trevlig personalen är, för varan är trots allt exakt densamma. Det man inte kan få på nätet är “klämma-och-känna-upplevelsen”, kanske inte så viktig när det gäller elektronik och vitvaror men nog så när det gäller exempelvis kläder – där kommer det nog att ta betydligt längre tid innan nätbutikerna gör något större avtryck på det som finns ute i “verkligheten”.

Min gissning är att utvecklingen går mer mot stora lagerbutiker som de vi ser idag hos Elgiganten med flera, där “butiken” egentligen bara är ett något snyggare inrett hämtlager. I dessa kommer företag som har gott om pengar att lägga på marknadsföring kanske att sätta upp montrar för att framhäva sina produkter, men frågan är om det är värt det – många av kunderna har ju redan fattat beslutet om vad de ska köpa innan de kommer dit. Mer sannolikt är att vi får se fler “showrooms” som egentligen snarare syftar till marknadsföring än att sälja prylar. Det blir förstås bara aktuellt för stora företag (vi kan ju redan se att Apple går i den riktningen) där man redan är tillräckligt kända för att folk ska söka upp märket, snarare än tvärtom.

Majland Style!

Usch

Jag får otroligt bra idéer ibland. Det här var inte en av dem.

Det var under mitt lärorika/traumatiska besök på restaurangpråmen Majland i onsdags som jag stiftade bekantskap med fenomenet KöttfärsHawaii. Som namnet antyder är detta en Hawaiipizza, fast med skinkan utbytt mot köttfärs. För att vara riktigt Majland Style så ska den också ha hackad ananas och vara rejält saltad. Den fråga, som hade malt i mitt huvud sedan den bakfulla eftermiddagen, var: om en pizzabagare som inte är kriminellt usel och/eller använder ingredienser stulna från ett mob-lager gör en KöttfärsHawaii, blir resultatet då någonting ätbart? Eftersom jag nästan bor granne med sveriges bästa pizzeria var det inte så svårt att ta reda på den saken.

Till deras stora cred så frågade de om jag var säker när tog emot min beställning och ytterligare en gång när jag hämtade ut den. För nä, det här är inte en god pizza. Bristen på grönsaker gör att köttfärsen torkar ut alltsammans, ananasbitarna är för små och ensamma för att göra någon skillnad, den enda igenkännbara smaken är ost. Nu är smält ost förvisso inte helt oangenämt som mat betraktat, men då hade jag ju kunnat spara några spänn och köpt en Margherita istället.

Lyckligtvis hade jag till mitt förfogande något som borde stå på alla bord på alla restauranger i världen (och två burkar per bord i Åbo), nämligen Lohmanders Bearnaisesås. Universalmedlet mot all tråkig mat, applicera bara direkt på problemområdet. Om maten inte blir roligare, applicera mera. Tack Lohmanders, ni kan göra till och med MajlandHawaii ätbar.

Luna approves!

Med ursäkt till Destikim. The end.

Sköna Majland!

Majland!

Att resa är att hoppas: på att det nya land man möter av ska erbjuda storartade upplevelser för alla sinnen. På att lokalbefolkningen ska välkomna en med öppna armar och nyplockade blommor. På att killen som skrev recensionen av ditt hotell bara skojade om skabb i madrassen och decimeterinsekter i duschen. Det är dags för ett nytt slice of life-avsnitt i den här bloggen, för i går var jag och mina vänner (se urval ovan) på besök i världsmetropolen Åbo, Finland (eller Turku, i den lokala tungan). Detta som en del i en resa som av mig själv skulle placeras under kategorin “kryssning” men av en mer neutral observatör kanske snarare under “dra på sig skitiga byggoveraller och supa så att estniska långtradarförare ligger i lä”.

Jag har visserligen varit i Åbo förut. I betydelsen “sovit som en klubbad säl i min hytt när fartyget anlänt och fortfarande så vid avgång” vilket måhända är en ganska fri tolkning av att ha “varit” någonstans. Vårt stolta fartyg brukar nämligen inte göra mer än ett kort stopp där för att lasta ombord långtradare, bränsle och taxfree-sprit innan det vänder åter mot Stockholm, men den här gången hade vi genom Tallink/Siljas sköna omsorg möjligheten att åtnjuta nästan en hel dag i land. Eftersom ingen av oss visste ett skit om Åbo sedan tidigare vände jag mig till en pålitlig reseguide för att avgöra var vi bäst kunde hitta lite bakiskäk en gourmetrestaurang av högsta klass för att dämpa effekterna av föregående kväll.

Detta visade sig ha varit en utmärkt idé. Hade vi sedan faktiskt följt reseguidens råd hade resultatet kanske bara blivit en god måltid. Nu blev det istället en oförglömlig måltid.

Kiss my a##!

Sakta strosade vi upp för floden Aura. Fort går det inte när nio fyllon och en gravid kvinna (gruppens nyktra samvete) ska röra sig till fots före intag av morgonens bakispizza – frukostbuffén sov vi över alternativt missade eftersom Silja lurades om öppettiderna, men det är en annan historia. Exakt var den fantastiska restaurangen vi hört talas om skulle ligga – annat än på floden – var det ingen som visste och eftersom mobil data av någon anledning kostar två miljoner euro och din förstfödda dotter utanför sveriges gränser var det ingen som hade lust att ta reda på det. Vi gick visserligen förbi en hel del matställen som såg trevliga och stängda ut. Detta för att Åbo är “en sommarstad” fick vi senare lära oss. Nåväl.

När hungern började göra sig påmind på riktigt hördes en del knorranden från sällskapet, där flera av de lite klokare började propagera för att söka sig mot stadens centrum i hopp om att där hitta mer tillgänglig föda. Själv var jag fast inställd på att hitta den gäckande restaurangbåten och nog tusan låg det en båt precis bortom nästa bro, som inte såg helt tokig ut! Visserligen var det inte den som omnämnts av reseguiden, men den var öppen och såg inbjudande ut om man inte tittade så noga! Vad skulle kunna gå fel? Efter en kort men förvånansvärt enkel övertalning av mitt resesällskap – här kan man ana att hungersnöden redan hade börjat taga rov på förmågan till rationellt tänkande – styrde vi kosan mot restaurang Majland.

Vi lät oss inte avskräckas av att det bland restaurangens få gäster inte fanns en enda som åt någonting. Ej heller att menyn var på finska (en “Hawaii” måste ju vara samma sak oavsett vart man sig i världen vänder) eller att mannen i kassan började prata i telefon mitt i beställningen, en aktivitet som han uppenbarligen – av samtalets längd och ostressade tonfall att döma – prioriterade högre än något så trist som betalande gäster. Hade vi inte charmats av det mysiga däcket, där getingar och snålblåst framgångsrikt tävlade mot den flämtande solen om vår uppmärksamhet, hade vi kanske valt att gå någon annanstans just då. Själv minns jag tydligt hur jag försäkrade mina vänner om att det är ju typ omöjligt att fucka upp en pizza. Famous last words, indeed.

Mums!

Det är, åtminstone i teorin, omöjligt att fucka upp en pizza. Bröd, tomatsås, kött, grönsaker. Täck hela skiten med ost och bränn i en ugn tills trikinerna är döda. Till Majlands försvar ska sägas att de klarade den sista biten med råge, för det krävdes intensivt hackande med metallbesticken för att penetrera den nästan skottsäkra degbotten på vilken den torra massan av ingredienser (fläckvis uppblött med vad som troligtvis var spadet från burkchampinjoner) vilade. Teoretiskt är också en “Hawaii” samma sak i hela världen. Utom på Majland, för där innebär det köttfärs med hackad ananas. Den hackade ananasen var tydligen något av en lokal specialitet, för den återfanns även på min “Quattro Stagioni”, omsorgsfullt ihopblandad och fördelad med resten av ingrediensernaTill sällskapets stora förvåning var det varken skinka, salami eller kebabkött på Majlands version av “Vegetariana”.

Här ska sägas, i ärlighetens namn – stenhård köttfärs-hawaii med massor av salt på är helt okej om man håller på att förgås av hunger. “Quattron” var det däremot inte – jag är trots allt tacksam för att såväl oliverna som kronärtskockorna lös med sin frånvaro. Vi var alla rörande överens om att även fast vi kanske inte hittat den sämsta restaurangen i Åbo så skulle det trots allt krävas en hel del för att toppa The Majland Experience. Som genom ett mirakel var det ingen som drabbades av några sjukdomar som kunde härledas direkt tillbaka till lunchen senare under kvällen, sannolikt tack vare den omsorgsfulla gräddningen (eller det faktum att sprit också dödar bakterier rätt effektivt).

Att resa är att skapa minnen, och vi kommer alltid att minnas Majland. Om du, kära läsare, skulle råka befinna dig i Åbo innan den diarrébruna floden tar tillbaka henne så rekommenderar jag varmt ett besök för att insupa atmosfären. Och att sedan käka på McDonalds istället.

RUN AWAY

Farväl!

Börjar Apples utförsrusch nu?

Det är alltid kul att få rätt.

För många år sedan släppte ett företag i kris en MP3-spelare med ett klatschigt namn och en väldigt framgångsrik reklamkampanj. Företaget var då främst känt för att bygga överprisade datorer med ett konstigt OS som liknade Windows en smula (fast med färre spel), så vi nördar som redan då lyssnade på MP3or i våra smartphones lyfte en smula på ögonbrynen. Kanske för att fråga oss varför någon ville bära runt på en separat burk som bara kunde spela musik, eller om det kanske var sista dödsryckningen för Apple att försöka bli ett konsumentelektronikföretag och försöka tävla mot Sony istället för mot Dell – något som, var många rörande ense på den tiden, knappast skulle gå särskilt bra för fruktnissarna.

Nåväl, nördar kan som bekant ha fel, och vi vet ju alla hur det gick för Apple sedan. Inte för att jag för en sekund ställer upp på snacket om “revolution” – allt Apple någonsin har lanserat under 2000-talet har någon annan byggt först och oftast bättre, men marknadsföring på gränsen till bedrägeri har gjort att folk i gemen – även teknikjournalister som borde veta bättre – har anammat och propagerat bilden av ett “innovativt” företag. De verkliga innovatörerna har sällan fått ta plats i rampljuset. Men – det tjänar förstås inte till att gnälla över den saken nu, för Apple har bevisligen gjort ett bra jobb i att lura folk på sina hårt förvärvade slantar, sedan kan bittra bloggare typ undertecknad yla över den saken hur länge som helst utan att det gör den minsta skillnad.

Störst skuld för Apples stora framgångar ligger förstås på Apples konkurrenter, som i många fall stått handfallna när fruktbolaget snott deras kunder, teknik och medieutrymme. Kanske för att de själva har våta drömmar om en hyperlojal, hjärntvättad kundkrets – men det finns knappast plats för fler än en Apple på marknaden. Det enda företag som kommer i närheten är väl möjligen Nintendo, som också har en enastående bakgrund av att släppa generation efter generation av skräp där samma uttjatade gamla spel itereras in absurdum – och som trots detta åtnjuter en förvånansvärt stor och trogen kundkrets.

Min tro har alltid varit att framgång av den typ vi sett hos Apple sällan är särskilt långlivad. En strategi som bygger på en fasad kommer förr eller senare att genomskådas och när så sker blir fallet oundvikligen brant. Lanseringen häromdagen av iPhone5 kan mycket väl bli slutparentesen av Apples framtida wikipedia-artikel. Efter den högst marginella uppdateringen av iPhone4 till -S hade alla förväntat sig något stort, men det bidde en tumme. Större skärm i ett format som pajar existerande appar? Check. Samma design som föregångaren? Check. Hårdvara som nu ligger markant efter flera månader gamla konkurrenter, redan innan prylen kommit i butik? Det också. Jag ska medge att iPhone 4S var ett av de få tillfällen då Apple hade ett genuint tekniskt försprång. Det är förvånande att de valde att släppa det efter bara en halv generation.

Skojigast är ändå den nya iPhone5-kontakten, kallad “Lightning” (kanske för att underlätta förväxling med Intels Thunderbolt-port). Bilden ovan, som jag påtade ihop med hjälp av Google Images, illustrerar det rätt väl. Plötsligt blev hela avdelningar av konsumentelektronik obsoleta, bara för att Apple för många år sedan valde att bygga sin egen kontakt istället för att använda den (redan då väletablerade och extremt spridda) USB-standarden som alla andra. Vad får då den som investerat pengar i prylar som bara går att ansluta till en iTaco i belöning? En fet spark i arslet. MicroUSB-adaptern för iPhone5 är så liten att kontakterna förmodligen är elektriskt kompatibla egentligen. Varenda adapter som säljs i butik borde ha en stor bild av Steve Jobs som pekar finger på paketet. Folk skulle ju köpa dem ändå. Men den som går på samma bluff två gånger har faktiskt bara sig själv att skylla.