Börjar Apples utförsrusch nu?

Det är alltid kul att få rätt.

För många år sedan släppte ett företag i kris en MP3-spelare med ett klatschigt namn och en väldigt framgångsrik reklamkampanj. Företaget var då främst känt för att bygga överprisade datorer med ett konstigt OS som liknade Windows en smula (fast med färre spel), så vi nördar som redan då lyssnade på MP3or i våra smartphones lyfte en smula på ögonbrynen. Kanske för att fråga oss varför någon ville bära runt på en separat burk som bara kunde spela musik, eller om det kanske var sista dödsryckningen för Apple att försöka bli ett konsumentelektronikföretag och försöka tävla mot Sony istället för mot Dell – något som, var många rörande ense på den tiden, knappast skulle gå särskilt bra för fruktnissarna.

Nåväl, nördar kan som bekant ha fel, och vi vet ju alla hur det gick för Apple sedan. Inte för att jag för en sekund ställer upp på snacket om “revolution” – allt Apple någonsin har lanserat under 2000-talet har någon annan byggt först och oftast bättre, men marknadsföring på gränsen till bedrägeri har gjort att folk i gemen – även teknikjournalister som borde veta bättre – har anammat och propagerat bilden av ett “innovativt” företag. De verkliga innovatörerna har sällan fått ta plats i rampljuset. Men – det tjänar förstås inte till att gnälla över den saken nu, för Apple har bevisligen gjort ett bra jobb i att lura folk på sina hårt förvärvade slantar, sedan kan bittra bloggare typ undertecknad yla över den saken hur länge som helst utan att det gör den minsta skillnad.

Störst skuld för Apples stora framgångar ligger förstås på Apples konkurrenter, som i många fall stått handfallna när fruktbolaget snott deras kunder, teknik och medieutrymme. Kanske för att de själva har våta drömmar om en hyperlojal, hjärntvättad kundkrets – men det finns knappast plats för fler än en Apple på marknaden. Det enda företag som kommer i närheten är väl möjligen Nintendo, som också har en enastående bakgrund av att släppa generation efter generation av skräp där samma uttjatade gamla spel itereras in absurdum – och som trots detta åtnjuter en förvånansvärt stor och trogen kundkrets.

Min tro har alltid varit att framgång av den typ vi sett hos Apple sällan är särskilt långlivad. En strategi som bygger på en fasad kommer förr eller senare att genomskådas och när så sker blir fallet oundvikligen brant. Lanseringen häromdagen av iPhone5 kan mycket väl bli slutparentesen av Apples framtida wikipedia-artikel. Efter den högst marginella uppdateringen av iPhone4 till -S hade alla förväntat sig något stort, men det bidde en tumme. Större skärm i ett format som pajar existerande appar? Check. Samma design som föregångaren? Check. Hårdvara som nu ligger markant efter flera månader gamla konkurrenter, redan innan prylen kommit i butik? Det också. Jag ska medge att iPhone 4S var ett av de få tillfällen då Apple hade ett genuint tekniskt försprång. Det är förvånande att de valde att släppa det efter bara en halv generation.

Skojigast är ändå den nya iPhone5-kontakten, kallad “Lightning” (kanske för att underlätta förväxling med Intels Thunderbolt-port). Bilden ovan, som jag påtade ihop med hjälp av Google Images, illustrerar det rätt väl. Plötsligt blev hela avdelningar av konsumentelektronik obsoleta, bara för att Apple för många år sedan valde att bygga sin egen kontakt istället för att använda den (redan då väletablerade och extremt spridda) USB-standarden som alla andra. Vad får då den som investerat pengar i prylar som bara går att ansluta till en iTaco i belöning? En fet spark i arslet. MicroUSB-adaptern för iPhone5 är så liten att kontakterna förmodligen är elektriskt kompatibla egentligen. Varenda adapter som säljs i butik borde ha en stor bild av Steve Jobs som pekar finger på paketet. Folk skulle ju köpa dem ändå. Men den som går på samma bluff två gånger har faktiskt bara sig själv att skylla.