Lumia 920, stepping the game up

För vissa verkar marknadsandelar vara oerhört betydelsefulla. Jag ska medge att jag har fallit i den fällan själv några gånger. När någon random äpple-fanboi hävdar att OS X är överlägset ger det onekligen en viss belåtenhet att kunna påpeka att enbart Windows Vista sålt fler exemplar än alla versioner av Mac OS (med/utan X) tillsammans. Egentligen är det ett ganska tomt argument. Ska jag istället försöka förklara vad som är uselt med OS X så blir diskussionen förstås snabbt väldigt subjektiv. För somliga är det säkert ytterst välkommet när en ikon plötsligt får en akut släng av Jack Russell-sjukan och studsar upp i rutan där jag försöker arbeta. Själv får det mig att vilja ge den MacBook jag stundtals utsätts för på jobbet en enkelbiljett till avfallskvarnen.

På tal om subjektivitet (och rubrikbilden), i andra sammanhang har jag fått ta en del skit för att jag ibland tittar på en utmärkt serie innehållandes pastellfärgade hästar. Men nu glider jag ifrån ämnet en smula…

Jag bytte nyligen ut min Nokia Lumia 800 mot en 920. Inte för att 800:an började bli särskilt gammal – det är fortfarande en utmärkt telefon som gör allt vad man kan behöva – åtminstone numera, efter flera uppdateringar. Nej, det som fick mig att punga för 920:an var löftet om en telefon som är lik 800:an fast med mer av allt. Jag är tokförtjust i startskärmen som undviker den trista och oflexibla app-listan i iOS utan att falla ner i Androids brokiga widget-träsk. Jag gillar att det finns telefoner som känns välbyggda och tajta utan att offra funktion och ergonomi för ett glansigt yttre, likt en iPhone. Och som flitig användare av sociala nätverk uppskattar jag att Microsoft lyckats integrera Facebook, Twitter och diverse Google-tjänster (fast inte Google+, ännu) på ett sätt som känns smidigare och tillgängligare än i någon annan telefon.

Innan jag skaffade 800:an gjorde jag en stor sak av att mina favoritappar måste måste måste finnas för att jag över huvud taget skulle kunna tänka mig att byta. Som Android eller iPhone-användare är man van vid att apparna heter samma sak, en bekvämlighet som brukar blåsas upp till enorma proportioner när en Windows-telefon ska rescenseras (och jag minns hur samma argument användes mot Android en gång i tiden). Ett år senare är det slående hur få av mina “måste-appar” jag fortfarande använder. I verkligheten finns det alltid fullgoda om än mindre namnkunniga alternativ, oftast mitt framför ögonen. Nokia Music och dito Maps visade sig vara överlägsna alternativ till Spotify och Google Maps. Även om det inte alltid finns en exakt motsvarighet – jag nämnde ju Google+ ovan – så är jag i efterhand lite skamsen över hur upphängd jag var på specifika varumärken.

Kommer Windows Phone någonsin att få ett genomslag på den breda marknaden? Det finns uppenbarligen de som tror det och oavsett vad man tycker om systemens relativa meriter så är det tydligt att Apple inte längre kan leva på “coolhets-faktor” och ompaketering av andras innovationer. Det finns helt klart plats för en tredje spelare på marknaden. Och Microsoft har en viss rutin på att ta sig in i andras revir…