Microsoft Surface Pro: It’s the ecosystem, stupid

Surface Pro

Det är omöjligt att göra en bedömning av Microsoft Surface utan att en väldigt stor del kommer att handla om Windows 8. Den senaste versionen av Windows har fått ta emot mycket skit, till stor del rättmätig kritik mot vad som kan tyckas är en överdriven fokusering på fingervänliga gränssnitt. Att tvingas på en rad fullskärms-“appar” och en dito startmeny är ofta mest till irritation för den som sitter med en vanlig, hederlig dator, för även om man kan köpa även fristående skärmar med pekfunktion numera är det svårt att se någon nytta. Är man van vid att jobba med tangentbord och mus är det jobbigt och oergonomiskt att behöva lyfta handen mot skärmen för att göra något som annars går lika lätt med en musrörelse eller ett par tangenttryck.

Med lite konfiguration och kanske ett eller annat tredjeparts-tillägg går det förvisso att få Windows 8 att se ut ungefär som Windows 7, men då är förstås frågan: varför inte köra sjuan till att börja med? De (hyfsat små) förbättringar som Windows 8 för med sig väger knappast upp allt merarbete som krävs för att bli kvitt finger-fokuset, så min rekommendation är att stanna på sjuan om du inte har en bärbar dator med pekskärm – där kan åttan komma till sin rätt, och det är också i precis det facket vi hittar Surface Pro. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att Windows 8 har utvecklats specifikt för att passa Surface Pro. Synd för Microsofts hårdvarupartners.

Jag vill, förresten, skriva av mig angående Windows RT (och Surface RT, den version av Surface som bygger på en ARM-processor). Jag förstår faktiskt inte hur Microsoft tänkte där. Ekosystem är ett begrepp som alla med någon som helst koll på konsumentsidan av IT är väl bekanta med: att välja ett operativsystem eller en hårdvaruplattform har inte nödvändigtvis så mycket med råa tekniska meriter att göra som allt runtomkring. Visst, nya ShinyToy 2013 kanske har sexton CPU-kärnor och tre månaders batteritid, men har den Instagram? Kan den synka med min Gmail? Kommer företaget bakom den att se till att jag får uppdateringar under många år framöver?

Ekosystem är en av anledningarna till att Apple aldrig kommit i närheten av att spöa Microsoft på PC-marknaden (de andra två är hutlösa priser och att OS X är en hög med exkrement). Ekosystem är anledningen till att det tog sådan tid för Android-lurar att ta över förstaplatsen från iPhone, trots överlägsen teknik till en bråkdel av priset. Ekosystem är anledningen till att det fortfarande finns folk som vägrar släppa sina Blackberries. Och ekosystem är anledningen till att Windows RT är fullständigt dödfött. Kanske finns det några som älskar Windows 8-gränssnittet så mycket att de accepterar bristen på appar, men varför då inte punga ut lite mer och få en Surface Pro?

Här kom vi inte helt osökt in på hela anledningen till att jag fullständigt älskar Surface Pro: it’s the ecosystem, stupid! Med en plattdator som kör ett riktigt operativsystem har jag tillgång till alla programvaror som finns i Windows-universumet, samtidigt som jag har tillgång till det förenklade, pekvänliga gränssnittet för enklare göromål som att kolla mailen eller Facebook. En iPad eller Android-platta är i grunden avsedd för att konsumera innehåll, men är man ute efter att skapa – oavsett om det handlar om grafik, det skrivna ordet eller programkod – är de hopplöst otillräckliga*, de appar som finns är bleka kopior av vad man har tillgång till på en riktig PC.

Med en Surface Pro behövs inga sådana kompromisser. Det är i praktiken en bärbar PC som krympts till surfplatte-format, med samma mjukvaruutbud och expansionsmöjligheter. Jag skulle därtill kunna skriva ett antal paragrafer om hur tajt och solid den känns, hur praktisk nätdelen som även kan ladda min smartphone är, hur överraskande bra jag finner batteritiden (trots att ett antal recenscenter påstått att den var dålig), hur bra prestandan är och hur trevligt det är med både USB 3.0 och en riktig DP-utgång för att ansluta en stor skärm eller projektor – men jag överlåter till andra recenscenter att fokusera på tekniken.

Det enda som jag vill ge lite extra fokus är den medföljande pennan, som används ihop med pekskärmen. Den är genialisk av två skäl – dels ger den extra precision när man behöver använda ett icke-pekvänligt program utan tangentbordet anslutet, dels gör den det till ett sant nöje att använda Surfacen som “ritplatta” eller anteckningsblock. Tyvärr finns det inget riktigt bra ställe att förvara den på om man inte köper ett separat fodral, men det misstänker jag att många ändå kommer att göra. En expedition till Media Markt gjorde gällande att de flesta väskor/fodral som inte är formgjutna specifikt för iPad passar utmärkt även till Surface Pro.

Ska jag så till sist varna lite för de fallgropar som drabbat mig som early adopter så finns det två: detta är inte en produkt helt utan barnsjukdomar, även om Microsoft har visat sig mycket responsiva med patchar så uppvisade Surfacen en del skumma beteenden i början, inklusive en hederlig blåskärm. Det mesta tycks dock vara fixat vid det här laget. Det andra är priset: på pappret ser Surface Pro ut att vara ett kap med ett pris väl under t ex en motsvarande Macbook Air, trots att Surface Pro inte ens går att köpa via större återförsäljare ännu (min är en USA-import via Bazula) och hårdvaran är överlägsen. Men tangentbordet säljs separat för över tusen spänn! Exakt varför har jag inte kunnat lista ut – det är av allt att döma ett vanligt tangentbord, om än i miniatyr.

När jag skaffade min Surface Pro så var det först och främst för att ersätta min gamla Dell-trotjänare vilken jag använt som “bärbar” surf- och kodmaskin sedan flera år tillbaka. I denna roll har Surfacen visat sig briljera: betraktad som ultraportabel PC är den så gott som perfekt. Den gör också ett utmärkt jobb som “surfplatta”, men jag tänker inte låtsas som om den som bara vill kunna läsa på fejjan och spela spel har något som helst mervärde av en Surface – då är det bättre att satsa på en leksak med Android som inte gör lika ont i plånboken. Där Surface Pro briljerar är det i sin dubbelidentitet – den växlar mellan leksak och arbetsstation helt utan ansträngning. För mig som inte har lust att släpa på både laptop och platta är den en enastående följeslagare.

* Fotnot: Jag vet att det finns folk (*host*hipsters*host*) som säger sig kunna “jobba” via iPad. Jag (kanske något generaliserande) likställer att jobba med att skapa innehåll, i den här texten. Att det tekniskt sett går att skriva texter eller rita på en padda är ungefär lika relevant som att en polis kan göra sitt jobb iförd enbart nätstrumpor. Det må vara fysiskt möjligt, men det är inte optimalt eller praktiskt för det.