Provkörd: BMW i3, X5 3.0d, 220i!

Det fanns en tid då jag skrev mer om bilar och till och med provkörde en eller annan bil ibland. Det var tydligen ett tag sedan, och mitt bilintresse har konstigt nog legat något i dvala under ett par år. (Undrar vad jag har haft för mig istället.) På sistone har det emellertid vaknat till liv igen och ikväll var jag för första gången på länge på ett evenemang med svenska BMW-klubben, där Bavaria Stockholm generöst bjöd på provkörningar av en hel hög med superfärska BMW. Så varför inte skriva några rader om mina intryck?

BMW i3

BMW i3 REx

Den här bilen har jag längtat efter att få prova ett bra tag! Redan när jag besökte BMW World i München försökte jag förgäves få till stånd en provtur – men det enda man kunde erbjuda där var att åka med en annan förare, inomhus, med 45 minuters väntetid. Men löftet om en elbil som faktiskt är rolig att köra lockade något otroligt. Vi som är nyfikna på ny bilteknik vet att dagens elbilar i princip kan delas in i två kategorier – billiga men dödligt tråkiga (Nissan Leaf, Toyota Prius, Opel Ampera osv) eller svindyra men opraktiska (Tesla Roadster, Fisker Karma).

En rolig bil som inte dödar plånboken och dessutom går att använda som mer än en statushöjande leksak är därför en Nyhet med stort N i bilvärlden, och efter en provkörning kan jag konstatera att BMW i3 är exakt detta. Inte konstigt att Bavaria Stockholm redan har sålt över 50 stycken, för runt 400 000 kr styck, under den korta tid den funnits tillgänglig.

Hur är den då att köra? Styrningen är härligt direkt och accelerationen är rapp, elmotorn på 170 hk/250 Nm (utan hjälp av en förbränningsmotor) ger en utmärkt acceleration, 0-100 går faktiskt snabbare än de flesta 4-cylindriga bilar på marknaden. Tystnaden, med bara ett lätt vinande från elmotorn tills vägljudet tar över, är surrealistiskt och bidrar till att man oftast kör betydligt fortare än man tror(!). Instrumenteringen är helt digital och sitter tyvärr precis för långt ner för att man utan att ta blicken från vägen ska kunna kontrollera sin hastighet, en HUD hade varit kronan på verket. Motorbromsen är brutal och bromsar ner bilen till stillastående utan att man rör bromspedalen; rostade skivor lär bli en kontrollpunkt på begagnade i3.

I övrigt är interiören så långt ifrån traditionell BMW man kan komma utan att helt eliminera alla likheter och jag fick fundera en stund för att lista ut hur man lade i en växel – emellertid är det inga konstigheter när man väl har lärt sig en gång var reglagen sitter.

i3:ans design är på samma gång dess största tillgång och dess största nackdel. Den ser ut – och känns – som en futuristisk konceptbil, fastän den är i serietillverkning. Den som eftersöker den mer traditionella BMW-designen och -komforten blir besviken, även om fjädringen är utmärkt så är stolarna långt ifrån vad man förväntar sig och ljudisoleringen kunde vara bättre – offer för en aggressiv viktbesparing. Jag blev rejält överraskad och imponerad av i3, men jag väntar tills drivlinan finns att välja i något som ser mer ut som en 4-serie, thank you very much.

2-serien

BMW 220i Coupé

Min första tanke när jag satte mig i 220i var: “Hur budget är inte den här bilen?” och sen såg jag prislappen på 412 000 kronor. What even? Provbilen hade dock massor av extrautrustning och standardutrustad ligger priset betydligt lägre. Jag hoppas att det är där många 2-serie kommer att säljas, för det här är en busbil som inte alls känns hemma med navigator, backkamera och monster-stereo – den ska köras, inte lastas ned med onödigt lull. 2-serien känns som gjord för den kategori av BMW-fantaster som gråter över hur 3/5-serien svällt till enorma dimensioner och blivit rena teknikpalats jämfört med början av 2000-talet, när det inte krävdes en dator bara för att kontrollera nackstödets höjd och fokus låg mer på fahrfreude. Kanske överanalyserar jag en smula.

Ställt bortom all subjektiv tolkning är dock att 220i är riktigt lättfotad på vägen jämfört med storebror 3-serien. Den varviga 4-cylindern är visserligen mer oväsen än råstyrka, även om 0-100 går på respektabla 7 sekunder blankt så låter motorn mest som den irriterande myggan i ditt sovrum klockan tre på morgonen; pondus har den inte, men den är inte särskilt tråkig för det. Ändå känner jag inte att det här är bilen för mig – ville jag ha en ren leksaksbil kunde jag hitta betydligt billigare på den här prestandanivån och som bruks- eller långfärdsbil är den för ettrig och tunn i känslan. Jag misstänker att prestandaversionen M235i är en helt annan historia och att den som vill ha en liten coupé med BMWs renommé inte blir besviken. Särskilt begagnad borde 2-serien ge mycket busbil för pengarna.

X5

BMW X5 3.0d

Det är alltid en smula jobbigt att få en fördom bekräftad – för man vet ju att det är en fördom, och att sådana saker är av ondo – men verkligheten bryr sig inte om vad som är politiskt korrekt eller minst troligt att såra någons känslor. X5 är enormt stor och stark, har fler elektroniska hjälpmedel än ett modernt passagerarflygplan och ger en utsikt som ett kontrolltorn över omgivningen. Rattutslagen kräver ingen nämnvärd ansträngning trots att du flyttar en massa stor som Titanic, all relevant information visas på HUDen och sexcylindersdieseln är precis lagom stark för att accelerera slagkryssaren till fruktansvärda hastigheter mot vad som än står i dess väg.

Fördomen då? Det här är en bil för folk som inte är särskilt duktiga bilförare! Eller som har “viktigare” saker för sig än att köra bil. Typ prata i mobilen eller försöka lugna ett baksäte fullt av skrikiga ungar. Jag kände mig som en lattepappa straight out of Södermalm när jag körde den. Man sitter som i en soffa ovanpå fluffiga moln. Inget kräver någon som helst ansträngning eller uppmärksamhet, det är till och med omöjligt att misslyckas med en tajt parkering: Provbilen hade backkamera på alla fyra sidor som gav ett runtomkringperspektiv på monitorn och visade med tydliga linjer vart jag skulle hamna om jag fortsatte. BMW ska ha kudos, jag har aldrig känt mig så väl omhändertagen i en bil. För långa resor med fullt baksäte och massor av bagage är en X5 förmodligen den perfekta bilen. För den som älskar att köra? Not so much. Men jag vill fortfarande ha den.