Den kränktes rätt att slippa granskas?

Konditori

En artikel studsade förbi mitt flöde som jag normalt sett hade lämnat utan kommentar. Afrosvenskarnas Riksförbund är en sån där grupp som dels, utifrån ett medlemsantal som knappt fyller en dubbeldäckarbuss, dyker upp i media titt som tätt och utger sig för att tala för alla som ingår i den löst definierade gruppen afrosvenskar (jämför t ex Islamiska Förbundet). Dels tycks de väldigt bra på att “hitta” rasism där sådan, enligt en någorlunda objektiv analys, inte existerar.

Objektiv? Här stannar jag upp en sekund. Som någorlunda medveten Vit ManTM har jag nog lärt mig att vara försiktig med att ifrågasätta de som säger sig utsatta för rasism (eller sexism) eftersom jag inte utsätts för detta i samma utsträckning och därför har svårt att sätta mig in i hur det är. Efter att ha tänkt efter både en och två gånger känner jag att ifrågasättandet är berättigat. Det tyckte tydligen också journalisten:

Kitimbwa Sabuni vill inte förklara mer ingående varför han anser att kakorna är rasistiska.
– Vi finns inte till för att utbilda människor om rasism, vi försöker bara skydda oss och andra människor mot rasism. Att spela oförstående är en del av en härskarteknik, säger han till Kvällsposten.

Budskapet är tydligt: Den som ifrågasätter den kränktes argument spelar bara oförstående och är själv skyldig att lista ut varifrån kränkningen kommer (och, får man anta, vidta åtgärder så att den kränkte blir nöjd). Den här typen av argumentation har flera svåra brister:

Det råder inget tvivel om att mörkhyade personer i Sverige ofta utsätts för rasism, precis som det inte råder något tvivel om att kvinnor ofta utsätts för sexism. Den som läst lite i dessa ämnen kan se det i vardagen, och för övriga så finns det gott om studier och forskning att förlita sig på. Men det betyder inte att allting som kallas för rasism nödvändigtvis är det. Vidare är inte den individuella upplevelsen av rasism avgörande för vad som är rasism – det är ett begrepp med en hyfsat tydlig definition.

Allt det ovanstående kan förstås sägas om sexism också. Det är en uttalad ståndpunkt bland vissa feminister att det aldrig, någonsin, ankommer på en kvinna att förklara för en man varför hon känner sig diskriminerad; bevisbördan är omvänd, den mest kränkta har alltid rätt.

RobotHugs

Jag kan i viss mån sympatisera med artiklar som denna, där författaren spyr galla över hur jobbigt det är att behöva förklara feminismens grunder för män som är, eller påstår sig vara, totalt okunniga i ämnet, trots att det mesta ligger blott en googling bort. Samtidigt, återigen – att vara kränkt, eller “offret” i en debatt, är inte ett automatiskt “f€ck you, jag har rätt”-kort. Eller som en person beskriver det i kommentarerna:

This could of course be the case of a man demanding a woman explain it to him. It could also be a person seeking an intellectual conversation with another person.

Forcing things through our feministic lens can sometimes make things look like something they are not, and we need to be aware of that as well.

Detta artiga och, faktiskt, ganska logiska påpekande möts av en rasande flod av anklagelser om “mansplaining” och en diskussion om att man inte ens bör svara på sådana poster eftersom de bara syftar till att stjäla tid och energi från feminister som egentligen har bättre saker för sig än att diskutera med fåntrattar.

Jag tror att alla människor, oavsett hudfärg och kön, vinner på arbetet mot rasism och sexism, även vi som idag med viss rätt kallas för de allra mest priviligierade i samhället. Men de som med sin intolerans och ilska vänder ryggen åt en saklig, intellektuell debatt gör inte denna rörelse någon nytta – de skadar den.

Källor: