Provkörd och jämförd: BMW 330d vs Volvo S60 D5

Som bilentusiast, och hyfsat märkestrogen sådan, är det lätt att sätta sitt eget märke på piedestal. Sedan några månader tillbaka är jag ägare till en BMW 330d cabriolet, årsmodell 2012, som jag importerade från Tyskland (ett långt inlägg om hur det gick till kommer så småningom). Den korta versionen är att det är en fantastisk bil som levererar allt vad jag önskade mig, om än inte helt utan brister. Men trots jag köpte den nästan helt utan att överväga andra bilmodeller, är det ändå så här i efterhand lite intressant att jämföra med vad som kunde ha varit. Döm om min glädje när en kollega erbjöd mig en provtur i hans sprillans nya Volvo S60 D5!

Den uppmärksamme noterar att jag jämför föregående generation BMW 3-serie mot en årsfärsk S60, men jämförelsen är relevant – de betingar nämligen ungefär samma inköpspris. För en BMW i grundutförande som min drygt två år gamla vagn får man betala drygt 650 000 kr ny, innan någon större mängd extrautrustning har lagts till! Volvon i det utförande jag fick provköra ligger på cirka 320 000 kr och har då betydligt mer utrustning. Begagnatpriset på min BMW låg dock nära Volvons nypris, så för den som har en någorlunda begränsad budget är modellerna högst jämförbara. Att BMW:n är en cab gör visserligen en del för priset, men sedan en tid tillbaka tillverkar Volvo varken cabrioleter eller coupéer, till undertecknads stora besvikelse.

E93 Ext
BMW 330d Cab M-sport 2012
Volvo S60 R-design 2014
Volvo S60 R-design 2014

Utseende

Som så mycket med bilar är utseende en smaksak. Det är svårt att inte älska BMW:s slanka linjer, långa motorhuv och klassiskt inramade grill med det gigantiska gapet för laddluftkylaren under. LED-ringarna i strålkastarna har varit BMW:s signum sedan över ett decennium och är fortfarande marknadens vackraste, som andra märken med varierande framgång försökt kopiera (Audi har lyckats absolut sämst, med LED-ljus som påminner om en femårings försök att skapa abstrakt konst). Det gläder mig därför att Volvo har gått på en egen linje, även om tekniken är liknande med två separata lyktor och LED-accenter omkring.

På Volvon är även dimljusen i LED och smälter fint in i fronten, men utan något större insläpp nedtill – förmodligen ger den stora grillen med den överdimensionerade Volvo-loggan fullt tillräckligt luftflöde. Ingen tvekan – här syns att det kommer en Volvo. Sedd från sidan ser Volvon mer bullig ut än BMW:n, men det krävs ju för att få rum med två bakdörrar och ett baksäte som är rymligare än BMW:ns även i vanligt 4-dörrarsutförande. Jag kan inte finna några fel med Volvons akter, ljussignaturen är lika vacker som distinkt – man ser att det är en Volvo man blir ifrånkörd av.

Volvo S60 R-design 2014
Volvo S60 R-design 2014
BMW 3-serie 2012
BMW 3-serie 2012 (ej min bil, saknade lämpligt foto).

Interiör och förarmiljö

Att jämföra bilarnas förarmiljöer är som att jämföra en Blackberry-smartphone med en klassisk Nokia – Volvon har tusen plottriga knappar, ett helt digitalt instrumentkluster och grafik som ett datorspel. Alla “analoga” instrument och nålar är fejk, men Volvo har vetat att dra maximal nytta av detta – beroende på personlig smak kan instrumenten visa olika egenskaper i olika färgteman. Den ilsket röda varvräknaren med digital hastighetsavläsning kan med några knapptryckningar bytas ut mot en svalt blå och “analog” hastighetsmätare.

Det som irriterar mig med plottrigheten är egentligen inte antalet knappar, utan att form inte följer funktion – vredet för ljudvolym är identiskt med vredet för temperatur. Knapparnas storlek står inte i relation till hur ofta man behöver använda dem och de flesta är rätt små. Tydligt är att Volvo här valt den layout som såg snyggast ut, med mindre hänsyn tagen till ergonomi. Det ser onekligen bra ut, ska sägas. BMW:n känns som ett under av enkelhet i jämförelse, trots att det fortfarande finns gott om knappar att pilla med. Viktiga reglage är stora och muskelminnet lär sig snabbt vad som sitter var.

Interiören är samtidigt där åldern hårdast tagit ut sin rätt, och faktum är att instrumenteringen inte förnyats särskilt mycket sedan 2004. Jag älskar de två runda, klassiska mätartavlorna med riktiga nålar och både bränsletillgång och -förbrukning enkelt avläsbara. Men min nostalgi för orange-på-mörkröda, grovt pixliga displayer för färddator, temperatur och klocka är högst begränsad i jämförelse. BMW:ns centrala infotainment-skärm är stor och högupplöst – hade det varit så svårt att klämma in ett par TFT-skärmar i instrumentklustret också?

Även i annat framstår BMW:n tydligt som den mer traditionellt utformade av de två. Handbromsen är en manuell spak som inte förändrats nämnvärt sedan 70-talet – i Volvon är det en enkel knapp. Volvons infotainmentsystem är rappare och modernare, har appar för integration med smartphones och tjänster som Spotify, vilket BMW:n inte har i samma utsträckning. Huruvida man värdesätter detta beror förstås på hur mycket man använder dylika tjänster. BMW:n fixar alltjämt Bluetooth-streaming från smartphones och kan spela MP3/WMA-filer via USB-uttag eller CD-skiva, så helt frånkörd är den inte på underhållningsfronten.

Sätena i de två är jämbördiga, men skiljer i karaktär. Volvons är skönare och fluffigare. BMW:ns känns mer fasta och sportiga, med lite fler inställningsmöjligheter. Vilka man föredrar är nog mest en smakfråga.

BMW 330d
Men vacker är den!

Motor och drivlina

Folk har sagt mig att Volvo numera gör körglada bilar – jag vet inte hur det är med den saken, men S60 D5 är en helt annan bil än en miljöklassad snål-V40. Den 5-cylindriga dieseln råmar vackert och har ett modernt dieselljud även på låga varvtal, utan markant knatter. Tyvärr har Volvo meddelat att man framöver inte kommer att använda sig av motorer med fler än fyra cylindrar, vilket lär lägga band på ljudupplevelsen i framtida modeller. Motorn levererar 215 hk/420 Nm och gör detta mycket sofistikerat, accelerationen är mysigt linjär.

Tyvärr märks det att Volvo gör bilar för medelsvensson, som vill ha en rolig bil att köra till ICA med men utan sportambitioner. S60 är rolig men saknar bett, det finns inget som riskerar att utmana eller överraska. Växellådans lägen är lätta att hitta men går obesvärat och odistinkt i, det känns lite löst i länkaget. Fjädringen kunde vara flera snäpp hårdare, som den är nu är det ingen risk att man spiller ut kaffet på väg över ett farthinder. För en bekväm familjebil är detta naturligtvis perfekt.

I jämförelse är BMW:n betydligt grövre och kräver en fastare hand. Den korta växelspaken ligger tajt i spåren och bjuder på rejält motstånd. Den betydligt tjockare rattkransen styr ett par nervösa framhjul som kräver ständig passning på ojämn väg. Fjädringen är nästan för hård för vissa situationer – jag får ta det rejält lungt över ett par järnvägsspår för att framvagnen inte ska “slå”. Motorn vrålar snarare än råmar på höga varv, det skiljer bara 30 hk (245 hk) men 100 Nm (520 Nm!) mellan BMW:s treliterssexa och Volvons något mindre femma. Det gör märkbar skillnad i acceleration, och BMW:n har en markant turbofördröjning som följs av en spark i baken när nålen passerar 2000 varv/minut. Fantastiskt kul!

Ingen jämförelse mellan en framhjulsdriven och en bakhjulsdriven bil är komplett utan att den aspekten berörs, men jag anser att detta numera är en fråga om smak snarare än säkerhet eller körupplevelse. Den försämrade styrförmåga som ofta drabbar framhjulsdrivna bilar under acceleration märkte jag inte av i Volvon. Framhjulsdrift drillas alltjämt in i unga körkortselever som det “säkrare” valet av lärare som senast uppdaterade sina kunskaper på hedenhös tid, men med dagens stabilitets- och antisladdsystem är det tämligen odramatiskt att köra en motorstark, bakhjulsdriven bil på halt väglag.

E93 Insta
Förarens bil.
Det förnuftiga valet?
Det förnuftiga valet?

Sammanfattning

BMW är förarens bil. Det är en profil som märket har hållit fast i under hela dess livstid och det går igen i 3-serien. Jämfört med Volvo S60 är BMW 330d roligare att köra, har en mer ergonomisk förarmiljö och ser rent subjektivt bättre ut både interiört och exteriört. Volvo S60 D5 är å andra sidan rymligare, modernare och säkrare, inte minst för att oerfarna förare förmodligen har svårare att göra bort sig i den. Sist men inte minst så kostar den ny lika mycket som BMW:n gör efter drygt två års slitage. När man tar Volvons lägre bränsleförbrukning och de garantier som följer med en fabriksny bil i beaktning så är BMW:n ett ekonomiskt slukhål i jämförelse, som bara kan motiveras om man föredrar BMW:ns mer sportiga men mer traditionella förarupplevelse. (Eller vill ha en cab.)

Min provkörning i kollegans S60 motiverade mig inte att omedelbart slänga ut min 3-serie på Blocket och börja leka i Volvos onlinekonfigurator. Men i en annan värld där jag var mindre fäst vid BMW som märke och värdesatte komfort över sportighet, hade jag nog inte blivit missnöjd med en glänsande ny S60 utanför knuten.

Not.: Bilderna på Volvo S60 visar inte min kollegas bil utan är hämtade från pressmaterial.