Recension: Någon annan betalar

Någon Annan Betalar

Vid få tillfällen blir diskussionen om vilka skattesatser vi ska ha lika aktuell som under valrörelsen. I en hysterisk kamp om att framstå som mest ekonomiskt ansvarstagande har partierna valt olika linjer i sin marknadsföring. Gemensamt är dock att fokus ligger väldigt mycket på vad skattepengarna ska användas till: jobb, välfärd, rikets försvar, renare miljö, jämställdhet och annat som obestridbart ligger i allas vårt intresse. Någon annan betalar ställer den minst lika relevanta frågan: varför spenderar vi massor av pengar på saker som uppenbarligen inte ligger i allas vårt intresse?

“Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”
Gustav Möller (s)

Redan tidigt görs klart att filmen inte är partipropaganda åt något håll och inte heller en propaganda mot skatt. Det finns tyvärr inte med i YouTube-versionen, men innan filmen började berättade filmskaparen Martin Borgs rörande för oss i publiken om hur hans liv och många andras har räddats av skattefinansierad sjukvård. Frågan är inte varför vi betalar så mycket skatt – utan hur mycket mer nytta våra skattepengar skulle kunna göra om de inte slösades bort på kommunala prestigeprojekt och felinvesteringar, flertalet exempel på vilka utgör filmens grundstomme. Varvade med dessa ges kommentarer av Maria Wetterstrand (miljöpartist), Inga-Britt Ahlenius (revisionsexpert m m) och Johan Norberg (liberal debattör).

En enkel uppradning av misslyckade investeringar skulle lätt kunna bli tråkig; faktum är att boken som ligger till grund för filmen, 365 sätt att slösa med dina skattepengar, lätt blir repetitiv och tröttsam efter ett tag. Filmen är ett slags “topplista” från boken, där slöserierna presenteras ömsom i form av clownsketcher, ömsom i form av intervjuer med ansvariga politiker. Tempot är högt och gapskratten är många, men fastnar lite i halsen när man ser vilka summor det rör sig om. Vad är 250 miljoner i sjuksköterskor räknat, någon som vet? Och när man ser historien om hur Kristianstads kommun spenderar en halv miljon kronor per år på taxi för att frakta några portioner mat 110 meter samtidigt som man drar in på färskpotatisen till äldreboenden så vill man bara sträcka sig genom rutan och strypa den ansvarige.

Alla som har någon som helst åsikt om skatter i Sverige borde se den här filmen, för sjukdomsinsikt är det första steget mot en lösning. Idag finns tyvärr mycket begränsade möjligheter att beivra eller bestraffa den som slösar med allmänna medel – det togs bort 1986 och har aldrig återinförts. Är det inte på tiden? Enbart var fjärde år har vi möjlighet att rösta bort de politiker som missköter sig, vilket uppenbarligen är otillräckligt, och slösarna finns över hela det politiska spektrat. Skälet till att det krävdes en frivilligfinansierad film för att få upp frågan på dagordningen är hyfsat uppenbart: massmedia i Sverige är till stor del beroende av statliga pengar, i praktiken rena bidrag till vinstdrivande företag. Man biter inte den hand som föder en.

Så ta och se Någon annan betalar nästa gång du har en timme över. Någon annan har betalat för den (ha!), så du får se den helt gratis. Dessutom är den rejält underhållande. Men efter att ha sett den så går det aldrig mer att se ett politiskt budskap om hur “vi prioriterar X före sänkta skatter” utan att få en klump i magen. Oavsett från vem eller vilket parti som budskapet kommer.

Grön och frivillig

Plutonen 2002

För lite drygt 12 år sedan gjorde jag lumpen. Ett numera avskaffat fenomen som gick ut på att alla dugliga* män precis efter gymnasiet togs ut i militärtjänstgöring på mellan 8 och 15 månader. Syftet var att bygga upp ett stort men billigt försvar som kunde agera köttmur mot de ryska stridsvagnarna som säkert skulle rulla mot Moder Svea vilket år som helst. Nej, exakt så var det förstås inte tänkt att funka, men jag var aldrig något stort fan av värnpliktsmodellen. Skulle krig faktiskt bryta ut är jag tveksam till om moralen vore tillräckligt hög eller stridsdugligheten tillräckligt bra efter flera år av bekvämt civilt liv för att en hastigt inkallad armé av värnpliktiga skulle göra någon nytta. Lyckligtvis behövde vi aldrig ta reda på det.

Nästan alla som gjorde lumpen berättar samma historia, med viss variation. Överdrivet nitiska befäl med starka åsikter om allt från uniformsknäppning till sängbäddning gjorde vardagen extremt strukturerad och rutinbunden. Extrema repetitioner av meningslös exercis ledde till muskelvärk och leda. I plutonen rådde den typen av överdrivet grabbig gemenskap som bara kan uppstå när 40-nånting hormonstinna killar tvingas sova, svettas och duscha tillsammans i flera månader utan tillgång till nämnvärd underhållning (detta var alltså fem år innan gemene man började äga smartphones). Vissa stod inte ut, spårade ur och blev hemskickade. Plutonen blandade folk från alla landsdelar och samhällsklasser. För undertecknad, en rätt så socially awkward nörd från blåa Danderyd, var det en mycket lärorik tid.

Snark...

Efter lumpen började jag på KTH och fick väldigt många andra saker att bry mig om och intressera mig för än Svea rikes försvar. Det var inte förrän jag började flyga och noterade att några grönklädda herrar tidvis lånade klubbens flygplan för ospecifierade aktiviteter, som jag insåg att det fanns något som hette Frivilliga Flygkåren och Hemvärnet. Min ursprungliga dragning tillbaka mot Försvaret var alltså något så nobelt som möjligheten att få flyga för skattebetalarnas räkning. Detta visade sig lyckligtvis vara betydligt lättare tänkt än gjort, och någon FFK-man blev det aldrig av mig.

Den utlösande faktorn blev istället ett par brev på posten. Det första informerade mig i snustorr ton om att jag inte längre var krigsplacerad (den utbildning jag fick för tolv år sedan ansågs alltså inte längre tillräckligt relevant) och det andra uppmanade mig att söka till hemvärnet. Den påföljande informationsträffen var tillräckligt förtroendeingivande för att jag skulle fylla i en ansökan. Detta följdes i sin tur av två resor till Kungsängen – en för att hämta ut två kubikmeter osorterad mörkgrön utrustning och en för att släpa tillbaka ungefär en fjärdedel av den till min introduktionshelg några månader senare.

This is mah rifle...

Att säga att introduktionshelgen vände upp och ned på mina förväntningar är en grov underdrift. När alla deltagare är vuxna, som oftast spenderat tid i arbetslivet och förstår poängerna med både personlig hygien och förnuftsbaserad problemlösning, så blir atmosfären och framåtandan en helt annan än den var i lumpen. När alla dessutom förenas av viljan att frivilligt lägga ner en stor del av sin fritid på att öva för att någon dag kanske behöva försvara Sverige från angrepp, och är mogna nog att förstå innebörden av det, är disciplinen inget som behöver tvingas fram av gormande befälselever. När jag beskrev det för min bror så sammanfattade han det ganska koncist: lumpen utan bullshit. Det kanske vore något för Hemvärnet att låna till sin rekrytering.

Tonvikten under introhelgen låg på teori om hemvärnets uppbyggnad och regler, men också väldigt mycket vapentjänst. Ganska naturligt med tanke på att automatkarbiner trots allt är ganska farliga saker att sticka i nävarna på godtyckliga Svenssons. En hel del repetetiva övningar blev det ändå, men med den högst relevanta skillnaden att det tydligt framgick vad som var syftet, vad vi förväntades kunna och hur lång tid det skulle ta. Memo till mina befäl för tolv år sedan: när man behandlar folk som vuxna människor lär de sig bättre. När de tre dagarna var över hade jag träningsvärk precis överallt. Nu kan jag knappt vänta till nästa övning!

Som hemvärnsmän (och -kvinnor) övar vi mellan 4-13 dygn per år, mer om man vill och har möjlighet. Utrustning (utom vapen) förvarar vi hemma. Ett par veckor om året är inte mycket, men efter en helg är jag säker på att vi skulle göra större nytta i Sveriges försvar än någon som gjorde lumpen för tio år sedan och inte har burit uniform sedan dess. Jag hoppas förstås alltjämt att det aldrig ska bli nödvändigt att ta reda på den saken – men det bästa skyddet är att vara redo. Dessutom är det kul! Om du vill vara med så ansök här!

* Som vi som var med då vet, var kriterierna för vem som ansågs duga för värnplikt inte särskilt konsekventa, vilket fick till följd att man kunde maska sig ur relativt lätt. Detta ska därför tas med en nypa salt.