Ateismen – en religion bland andra?

Bible

Jag och en god vän kom i diskussion idag om huruvida ateism kan betraktas som en religion bland andra. Jag hävdade att så ej var fallet. Vännen var av motsatt åsikt. Jag är inte säker på om någon av oss lyckades övertyga den andra, men det var en konstruktiv diskussion och jag ville skriva ner mina resonemang här så att jag kommer ihåg dem till senare och kanske väcker tankar hos någon annan.

Religion

Tar man Google (eller en engelsk ordbok) som referens är diskussionen egentligen avslutad där. Enligt dem är religion “tron på och tillbedjandet av en övermänsklig kontrollerande makt, speciellt en personlig gud eller gudar”, “ett specifikt system av tro och bön” alternativt “en strävan eller intresse som följs med stor hängivenhet”. Man kan möjligen hävda att ateismen faller in i den tredje definitionen, men långt ifrån alla icke-religiösa människor är “hängivna” ateismen, snarare ser många icke-existensen av ett högre väsen som en självklarhet, en icke-fråga, helt enkelt ointressant att diskutera.

Man kan förvisso välja att betrakta dessa som agnostiker, men det är att göra det för enkelt för sig. En agnostiker har uppfattningen att det inte går att veta om det finns en gud. Ateisten har däremot den bestämda uppfattningen att en gud eller högre väsen inte finns. Min mening är att vi kan vara hyfsat säkra på att någon gud inte finns på samma sätt som vi kan vara säkra på att katter inte kan tala svenska i normalfallet. Omständigheterna som måste komma till skott för att påståendet ska vara sant är så osannolika givet allt vi vet om vår omvärld att det inte är särskilt svårt att ställa sig negativ till det.

Men, att hänvisa till ordboken är förstås fusk. Både ateister och religiösa personer kan höras “missionera” för sin “tro” på ett sätt som rent objektivt inte skiljer sig särskilt mycket åt. Jag kan förvisso hävda att en ateist i själva verket argumenterar för den vetenskapliga modellen av verkligheten, det vill säga att ateistens åsikter vilar på ett bättre fundament än den religiöses tro. Den religiöse antas oförmögen att skilja sig från det som religionen lär ut (såsom att jorden skapades på sex dagar), även när motsatsen har bevisats, men ateisten argumenterar bara för det som vetenskapen försäkrat sig om genom noggranna studier.

Problemet med detta “argument från intellektuell överlägsenhet” är att det inte håller i verkligheten. Det finns ateister som grundar sin ateism på blind tro snarare än forskningsresultat – och religiösa personer som anpassar sin trosuppfattning efter vetenskapens rön. Att man tolkar bibeln bokstavligt är ju inget krav för att vara kristen, det går precis lika bra att betrakta bibeln som en samling metaforer, eller anta att Gud förenklade berättelsen lite för att slippa beskriva Big Bang i detalj för människor som inte kommit längre än “moln uppåt, sand nedåt, och ibland vatten” i sin förståelse av astronomi och fysik. Ateisten betraktar förstås dylika förklaringar som rena efterhandskonstruktioner.

Är det då någon faktisk skillnad mellan ateism och någon annan “trosuppfattning”? Ja, en ganska viktig en. En religiös person, oavsett om denne följer en viss religion eller bara tror på något högre väsen (“spirituell” som det ibland kallas) ser tron som en oomkullrunkelig del av sin verklighet. På så vis är den religiöse mer känslig för kritik och kan vara oförmögen att diskutera sin religion på ett självdistanserat sätt. För en icke-troende ateist är religionen likvärdig med vilken ideologi som helst och därmed lika lätt att diskutera (och ofta kritisera). Det har flera gånger visat sig vara en farlig väg att gå om man vill undvika att göra människor ilskna. Även om de flesta religiösa inte är oförmögna att ta emot kritik, anser jag mig här ha funnit mig en fullständigt avgörande väsensskillnad mellan ateism och religion.

“Lev och låt leva”, då? Varför inte låta de religiösa ha sin religion ifred, och ateisterna får förbli icke-troende? Det vore onekligen bäst om det kunde vara på det viset och jag försöker behandla religiösa personer med respekt och empati. Tyvärr är ett visst mått av konflikt oundvikligt, för även när religiösa personer inte aktivt försöker pådyvla sin religion på andra kan deras utövande upplevas som störande, kränkande eller tvingande av de som inte är religiösa eller som tror på en annan religion. I Sverige är vi lyckligtvis relativt förskonade från detta. Det extrema exemplet är stater där religionen upphöjts till lag, i praktiken inskränkande friheten för alla som inte bekänner sig till den. Det motsatta är stater som förbjudit även privat religionsutövande.

Jag förblir alltjämt en övertygad ateist, men jag törs påstå att om vetenskapen påvisade existensen av högre väsen så skulle jag vara beredd att ompröva den världsbilden. Det återstår fortfarande många fenomen som vetenskapen inte kan förklara fullt ut. Samtidigt har utvecklingen gått så fort att en del av dagens teknik och kunskap skulle framstå som övernaturlig för 50 år sedan. Hur kan man med detta bakom sig tro att några mysterier ska förbli oförklarade?