Recension: Drömmen om Alexandria

Drömmen om Alexandria

Digital distribution av innehåll är en välsignelse för mänskligheten. Det som verkade som en utopi i min barndom – att var som helst i världen ha tillgång till all kunskap och kultur som någonsin producerats, genom en liten dator som jag kan bära i fickan – är om inte praktisk så åtminstone teknisk verklighet sedan några år tillbaka. Med det menar jag att även om tekniken finns så sätter verkligheten käppar i hjulet: infrastrukturen saknas på många platser, det är inte allt material som faktiskt publiceras på nätet, mycket av det är upphovsrättsligt tveksamt och den lilla datorn i fickan får snabbt slut på batteri. Men ändå.

Internet och webben har gjort för kunskap och kultur vad tåg, flygplan och bilar gjorde för resande och transport. På samma sätt som då, och i all teknisk utveckling, finns det vinnare och förlorare. Drömmen om Alexandria (Den digitala distributionens dilemma), skriven av Per Strömbäck och utgiven av Timbro, fångade min uppmärksamhet med texten på baksidan:

Med tillgänglighet och gratis som ledord har Internet gjort populärkulturen ännu mer populär, men att betala kostnaden för att skapa nytt material faller fortfarande på de gamla analoga systemen i hög grad. […] Men den gratis råvaran är inte outsinlig. I takt med den digitala ekonomins framgång utarmas de analoga system som subventionerar de digitala. […] Det är den digitala distributionens dilemma.

Här ska sägas att jag, när jag läste boken, inte hade en aning om att Per Strömbäck arbetar som lobbyist för upphovsrättsindustrin. Hade jag vetat det hade jag nog inte ens köpt den. Nu läste jag den med någorlunda objektiva ögon och blev rätt förvånad när den landade i den hopplöst förvirrade slutsatsen: allt blir bra (igen) om vi bara inför lagar som tvingar internetleverantörer och teknikföretag att bygga in spärrar mot upphovsrättsintrång i sina produkter och tjänster. Så, nu har jag spoilat hela boken. TL;DR.

Strömbäck gör mig besviken. I de första kapitlen redogör han för situationen ser ut idag för digital distribution, hur vi kom hit och olika teorier kring hur man kan lösa situationen för att den som skapar material ska kunna få betalt för det, något som han menar har gått förlorat idag. Denna redogörelse är genomgående välskriven och Strömbäck framstår som påläst och välorienterad inom ämnet. Vi får veta att det på nätet idag är svårt att ta betalt för innehåll, men lätt att ta betalt för tillgänglighet. Tjänsterna som gör materialet tillgängligt (internetleverantörer, Spotify, Google m fl) kan dra in storkovan men bara en spottstyver når artisterna.

Så långt är det svårt att inte hålla med Strömbäck. Men det blir snabbt förvirrat när han försöker argumentera för att man kan göra “vad som helst” med programkod, och system för exempelvis e-handel byggs från början enligt de lagar som gäller – därför vore det inte komplicerat alls att bygga till exempel molntjänster och operativsystem som inte tillåter upphovsrättsintrång, bara viljan fanns hos branschen (eller tvingades fram med lagstiftning)! Plötsligt blir Strömbäcks okunnighet om internetteknikens fundamenta uppenbar. Eller så spelar han okunnig för att främja en agenda.

I själva verket är det här ett av de äldsta och mest söndertrampade förslagen för att stävja piratkopiering som vädras, om än omsorgsfullt sminkat. Det räcker med att konstatera att det är tekniskt och praktiskt omöjligt att särskilja internettrafik som bryter mot upphovsrätten från trafik som inte gör det, så inser man varför alla lagar på området är ineffektiva. Piratkopieringen sker helt öppet, på offentliga sajter som fortfarande ligger uppe trots miljoner investerade i att ta ner dem, och risken för att åka fast för “vanliga användare” är noll.

Mer intressant och viktigare är diskussionen om utarmningen av det “analoga systemet” som fortfarande, enligt Strömbäck, producerar materialet som folk vill betala för att komma åt. Med detta menar han exempelvis artister med skivbolagskontrakt, som får svårare att leva på sitt skapande när intäkterna minskar. Strömbäck menar att de mellanhänder som finns i det gamla systemet tillförde värde, främst genom att kunna erbjuda exklusivitet och gallring av innehållet.

Jag ser det som ett hopplöst föråldrat synsätt i en värld där demokratisering, individualisering och organisk delning av innehåll allt mer ersätter de traditionella “top-down”-kanalerna, där någon elit i form av en marknadsavdelning bestämde vad som skulle stå längst fram i skivbutikerna. Säkert 90-95% av den musik jag lyssnar på idag kommer via rekommendationer i sociala medier. Och den ligger för det mesta inte på Spotify, utan delas via plattformar som SoundCloud där artister kan publicera sig själva. Jag betalar inte sällan för låtarna, inte för att jag måste utan för att jag vill stödja artisten, uppmuntra till mer skapande.

En del kommer att gå förlorat i det nya systemet. Sådan är teknikutvecklingens natur. Vi är inte vid resans slut ännu och alla lösningar är inte klara. Det har blivit svårare att försörja sig genom kreativt skapande på heltid. Folk som jobbat inom upphovsrättsindustrin med distribution, marknadsföring och annat som nu blivit onödigt får kanske se sig om efter nya jobb. Å andra sidan så kommer vi att bli av med exkluderande inlåsningsmekanismer som sätter en artificiell gräns för spridningen av mänskligt vetande och kultur. På sikt är jag övertygad om att det är det bästa för oss.