Provkört: DriveNow

DriveNow

Det är omöjligt för mig att recensera DriveNow utan att dra mängder av paralleller till Car2go, så gå och läs min provkörning av den tjänsten först om du inte har gjort det. En sammanfattning? Okej, DriveNow (och Car2go) är ett enklare sätt att hyra bil, kort sagt. Istället för att förboka bilen, betala per timme/dygn och vara lämna igen den på samma ställe (oftast en bensinmack dit inga bussar går), handlar DriveNow/Car2go om att bilar står strösslade på allmänna parkeringar över stora delar av Stockholm. En app i mobilen funkar som radar för att hitta närmaste bil, där är det bara att hoppa in och köra. Appen håller reda på hur mycket du kört och du betalar per minut. Du lämnar bilen när du inte behöver den längre, bara det är inom området som DriveNow/Car2go betjänar (Stockholm plus ett antal närförorter) och på en allmän parkering.

Enkelt, smidigt och billigt – åtminstone för korta resor och åtminstone om man jämför med taxi eller konventionella hyrbilar. Dessutom miljösmart eftersom många som kanske inte behöver bil mer än någon gång i veckan kan klara sig helt utan att ha sin egen. Samtidigt inget som lär konkurrera ut kollektivtrafiken och du kan inte ta bilen på långresa om du inte vill betala multum, den förföriskt låga minuttaxan springer snabbt iväg om du inte utnyttjar tiden effektivt. Car2go var först ut på svenska marknaden med den här typen av tjänst (men liknande tjänster som Sunfleet har funnits länge) och därför var jag nyfiken på att prova DriveNow, som särskiljer sig på en rad punkter.

Smakar det så kostar det

Den mest märkbara skillnaden mellan Car2go och DriveNow är också den viktigaste – DriveNow har fordon av en helt annan klass att erbjuda. Car2go ägs av Daimler, som även äger Mercedes-Benz och deras mindre lyckade lågprismärke Smart. Bilarna som hyrs ut av Car2go är en äldre modell av Smart Fortwo, en patetisk skapelse som i bästa fall har plats för två personer och två shoppingkassar. Den klena motorn sörjer visserligen för en låg miljöpåverkan… med 2007 års måttstock. Ungefär samtidigt som kartorna i navigatorn uppdaterades. Skillnaden mot DriveNow är som natt och dag. Hos de senare är det BMW Group som har stått för vagnparken och denna består av senaste årsmodellerna ur 1-serien, 2-serien samt MINI i 3- och 5-dörrarsutföranden. Bilar du inte skäms för att synas i oavsett situation.

Den heterogena flottan kommer förstås med en brasklapp, vilken modell du får köra är i någon mån bestämt av vilken som råkar finnas i närheten men den “sämsta” bilen du kan få springer fortfarande i cirklar runt Smart Fortwo både vad gäller kvalitetskänsla, körglädje och utrymmen. Fyra säten är minimum och de två BMW-modellerna rymmer över 1 000 liter bagage vardera. Priset är dessutom samma oavsett vilken modell du väljer, 4,50 kr/minut. Det är en halv spänn dyrare än Car2go men vad som kan tyckas som en försumbar skillnad på några ören blir lätt till flera tior när minuterna tickar iväg. Huruvida det är värt pengarna kan bara du avgöra.

Försprång genom teknik

Min provtur med DriveNow gick från Sundbyberg in till Värtahamnen. Appen, som finns till Android, Windows Phone och den där fruktluren, är väldigt lättanvänd – så fort man startar den visas närmaste bil på kartan och kan reserveras med ett knapptryck (ifall du vill vara säker på att ingen annan kniper den först). Jag hade turen att finna vagnparkens toppmodell, en BMW 2-serie Active Tourer, bara ett kvarter bort från där jag befann mig. Till skillnad från Car2go sitter det ingen display i bilens fönster, här sköts upplåsningen helt genom appen och det är rätt trevligt att kunna låsa upp bilen innan man står bredvid den, särskilt om det regnar (och när regnar det inte i Sverige?)

Väl insutten på förarplats fick jag genom bilens menysystem några korta instruktioner om hur systemet fungerade. Först därefter kunde jag starta motorn och köra iväg. DriveNow har valt en lösning där man inte behöver använda appen under tiden man kör, vilket naturligtvis är gynnsamt ur säkerhetssynpunkt. Istället är alla funktioner integrerade i bilens dator och styrs med ett centralt monterat reglage på manöverpanelen. Själva körningen är inte mycket att orda om – BMW bygger enastående körglada och bekväma bilar – men systemet kan tyckas en aning mästrande för den som är en van bilförare. Jo, tack, jag vet att jag måste ha ett giltigt körkort. Ja, jag vet att man startar bilen genom att trycka på den stora knappen märkt “START”. Men som avsett för ovana förare är det naturligtvis helt rätt.

Resan till Värtahamnen kostade mig drygt 100 kr,  ungefär en tredjedel av vad samma resa hade kostat med taxi. Visst, SL hade varit betydligt billigare, men också trångt, smutsigt och långsammare. Jag kan svårligen säga annat än att det var väl spenderade pengar.

Bättre med en brasklapp

DriveNow har uppenbarligen satsat på att leverera en tjänst som känns mer “premium” än konkurrenten, men allt är inte perfekt för det. Man känner sig lite som om man sitter i ett BMW-showroom, hur kommer bilarna att se ut efter flera år av slitage från oförsiktiga och ovana förare? Att bilarna rymmer fyra personer plus packning är visserligen trevligt, men hur ofta behöver du utrymmet? En Smart må vara en hög med skräp i jämförelse men den går att parkera i utrymmen som ratas av alla andra trafikanter på fyra hjul eller flera, barnvagnar möjligen undantagna. DriveNow erbjuder även manuellt växlade bilar vilket kan komma som en obehaglig överraskning för den som inte kör bil så ofta. Nu syns det visserligen tydligt i appen om bilen man är på väg att kliva in i är automat eller manuell, men ändå.

För min egen del är lyftet från Car2go till DriveNow så stort att jag lär välja den senare i framtiden, åtminstone tills Car2go uppdaterar sin flotta. För den som skiter i körglädje och bara behöver en bil att flytta sin egen bakdel samt några shoppingkassar från punkt A till B, är frågan om inte prisskillnaden överväger till Car2go:s fördel. Men så fort man ska transportera något skrymmande, har fler än en passagerare eller vill njuta av körningen så dominerar DriveNow. Ur ett konsument- och miljöperspektiv är vi alla vinnare oavsett när valfriheten ökar, människor slipper vara beroende av SL samtidigt som behovet av att äga sin egen bil minskar. Det är värt minst fem stjärnor!

Ett spel om pengar

Steam

Jag tänkte ta ett par minuter av din tid för att beskriva, eller argumentera om man så vill, för sättet jag köper spel på. Jag har spelat datorspel sedan 80-talet, större delen av mitt jordliga liv. I början var det nästan uteslutande piratkopiering som gällde men över tiden har det blivit så enkelt och smidigt att köpa spel att jag i princip helt har slutat med det. Steam och liknande tjänster har gjort det så lätt för oss alla att utforska och uppleva sådant som tidigare krävde en omständig tripp till en butik och en investering motsvarande ett mindre afrikanskt lands halva BNP. Ni som fortfarande spelar på konsoler, jag tycker rätt synd om er! Men allt är inte frid och fröjd i PC-land för det. Det är vida känt att spelbranschen i stort jobbar som följer:

  1. Släpp halvfärdigt, buggigt spel för €50-60
  2. Använd intäkterna från den första försäljningsspiken för att fixa de värsta bristerna
  3. Släpp återstående innehåll som DLC för €10-15/styck
  4. Använd intäkterna från DLC för att fixa fler buggar, producera mer DLC, och så vidare
  5. Över flera månader/år, reducera priset stegvis för att hålla försäljningen uppe

Den här affärsmodellen, som man kan ha många invändningar mot, arbetar under förutsättningen att många spelköpare är så överväldigade av hypen att de köper spelet på steg 1. Min metod är att köpa spelen först efter att spelen har legat på steg 5 i flera månader, gärna år. När en “Steam Summer/Winter Sale” eller motsvarande drar igång så kollar jag bara vilka spel på min “önskelista” som ligger på €10 eller så, och dem köper jag, såvida inte recensionerna gör gällande att utvecklarna helt abdikerade nånstans på steg 2 och nu bara försöker skrapa in vad pengar de kan för att inte gå i kånken.

Fördelarna med denna metod är:

  • Jag har alltid en kö på 8-10 spel som ligger och väntar – min tid är det enda som sätter gränsen för hur mycket jag vill spela
  • Jag har råd att köpa alla spel jag vill ha när de aldrig kostar mer än typ €10
  • Jag behöver inte uppgradera min dator särskilt ofta eftersom spelen jag köper inte ligger på “cutting edge” vad gäller systemkrav
  • Jag behöver aldrig chansa på om ett spel är bra eller inte innan jag köper det
  • När spelen kommer ut på €10 så är det ofta inklusive all DLC, “pre-order exclusives” (ha!) och expansioner, med mera
  • När spelen har varit ute en tid så är alla större buggar (och många små) oftast fixade
  • När spelen har varit ute en tid så kommer det att finnas mängder av moddar ute, om spelet har en mod-community

Nackdelarna är:

  • Om jag hade varit en spel-hipster så hade det varit väldigt jobbigt att aldrig vara tidig med det nya
  • Om en vän vill spela ett spel med mig som inte ligger i kön så är jag nödgad att rucka på mina principer
  • Den enorma mängden pengar jag sparar på att köpa spel för 10-20% av ursprungspriset riskerar att leda till högre ölkonsumtion

Här följer några invändningar jag har fått från mina vänner och bekanta när jag förklarar varför jag t ex inte har köpt Fallout 4 ännu:

  • “Jag kan inte vänta så länge!” Varför inte? Du springer ju i löparspåret en gång i veckan, handlar ekologiskt när du kan och fäller ner toalocket efter dig som en duktig svenne. Är lite självdisciplin så himla svårt?
  • “Om alla gjorde så där skulle spelbranschen gå under!” Nej, de skulle ändra sin affärsmodell och börja släppa färdiga spel igen. Men så länge folk är beredda att köa för nya spel som alla vet kommer att vara en ospelbar bugghärd första månaden så är det nog ingen större risk…
  • “Men min polare/henvän/farmor/undulat vill spela med mig nu, inte om två år!” Precis som med hälsosamma dieter så är min strategi helt värdelös om man inte får göra undantag ibland. Men du, det går faktiskt utmärkt att spela spel tillsammans som inte kom ut i förra veckan…
  • “Du är orättvis mot små oberoende utvecklare som gör sitt bästa för att släppa buggfria spel!” Bah, med tanke på vad Steam Early Access spottar ur sig ibland så tvivlar jag. Men indie-spel kommer ofta ut på en bra prisnivå oavsett och har ett större engagemang från utvecklarna än AAA-titlar, det är ingen stenhård princip att man måste vänta flera år på buggfixar.
  • “Varför just €10? Varför inte €5 om man nu ska vara en snål jävel?” Det är inte prisnivån som är det viktiga egentligen, det är att maximera sina chanser att få en bra spelupplevelse. €10 är ett riktvärde, det kan lika gärna vara €15 eller €20. Poängen är att vänta på att spelet har fått tid att “mogna” och minska risken med investeringen.

Har du fler invändningar? Bring ’em on! Och om du inte är övertygad så vill jag ta mina sista rader till att tacka dig för att du hjälper mig att betatesta spelen som kommer ut nu så att jag kan njuta av dem om 6-18 månader eller så. Tack!

Rubriken borde nog ha varit “Mesta möjliga spel för minsta möjliga pengar” men även jag faller lätt för lockelsen att pimpa innehållet en smula