De nya Socialdemokraterna

Jag tänkte skriva lite om Socialdemokraternas avgrundsdjupa ras i opinionen. De senaste siffrorna visar att Stefan Löfven nu har ett lika uselt väljarstöd som Håkan Juholt – precis innan han med buller och bång tvingades bort. Att Löfven avgår så här nära valet är inte troligt men det är ändå på sin plats att prata om en katastrof för S. Hur blev det så här?

Det finns skäl att fråga sig varför raset kommer först nu, eftersom den S-ledda regeringen ägnat de senaste åren åt att brutalt misshandla sina lojalaste väljare – arbetare i glesbygden. Samtidigt som man i ord och handling visat sitt enorma stöd för bidragstagare och asylinvandrare (även utan asylskäl) har man höjt den redan orimligt höga bränsleskatten, lagt en extra skatt på semesterresan och hotat med mer av samma mynt. Man har passivt tittat på när banker, postkontor, akutsjukhus och butiker i småorterna slår igen.

Samtidigt har ingen kunnat missa vart pengarna tagit vägen. Oavsett vad man tycker om invandring som fenomen eller dess långsiktiga effekter så har den generösa invandringspolitiken som varit tongivande för de senaste årens politiska klimat kostat mångmiljardbelopp. Statskassan är inte oändlig, så pengar har fått tas ifrån annat. När polisen inte hinner utreda ens allvarliga brott, vårdpersonal sliter för undermåliga löner och pensionärer har svårt att få ihop ekonomin trots ett liv av arbete är det inte svårt att lista ut hur pengarna kunde ha spenderats bättre.

Socialdemokraternas helomvändning i denna fråga kom för sent och var inte trovärdig, det var tydligt att varken MP eller S internt var överens om den valda vägen. Att man relativt kort därefter gjorde ytterligare en helomvändning genom “Gymnasieamnestin” hjälpte knappast. Oavsett om man är för eller emot en generös invandring är det omöjligt att veta vad S egentligen står för när det gäller.

Vad kommer efter Socialdemokraterna? Sannolikt är det Sverigedemokraterna. Där politiker från höger till vänster (ja, Alliansen med) har talat till folket från elfenbenstorn har SD vetat att med känslokall effektivitet göda på “vanligt folks” oro och frustration över sådant som sticker i ögonen: en lätt befogad misstanke om att samhällets svaga grupper ställs mot varandra och att det är de själva som står näst på tur att offras. Är man en bilberoende medelålders man på landsbygden krävs det förmodligen inte särskilt mycket inbillning för att nå den slutsatsen.

Mot detta hot har den svenska vänstern (och delar av högern) försvarat sig med i första hand smutskastning och unkna påhopp. Att Sverigedemokraterna är ett parti som har (haft) stora interna problem med rasism har knappast undgått någon, men de har jobbat hårt på sin yta och framstår idag i retorik och praktik inte som särskilt mycket mer extrema än M och S. Den ökända järnrörsskandalen är nu sex år gammal. Sett till partiprogrammet står SD faktiskt till vänster om M – man är kritiska till vinster i välfärden, vill ha rätt till heltid för vårdpersonal och begränsa djurförsök.

Det är lätt för den både till höger och vänster att hitta saker att tycka om i SD:s partiprogram. Inskräkningar av aborträtten och andra milt sagt svårsmälta delar framgår inte alls lika tydligt. Problemet är att det i praktiken lär bli omöjligt att sätta ihop en regering efter valet utan stöd av minst två av S, SD och M. Ur det triangeldramat är kombinationen M+SD överlägset mest sannolik och med stöd av ett mindre parti – exempelvis KD – nog för egen riksdagsmajoritet.

Jag har själv svårt att se att M skulle tacka nej till en guldpläterad väg till makten. Ett samarbete M+SD har relativt stort stöd bland väljarna och det har påståtts att SD är en smitväg för missnöjda S-väljare som av indoktrinering inte törs ta steget över till M. Är så fallet står S inför en nära förestående totalkollaps. De som förespråkar en mer trovärdig vänsterpolitik sticker istället till V, som trots sina många brister i övrigt åtminstone är tydliga med vad man vill. Fi och MP delar på smulorna.

En kort promenad i Japan eller dagen då Google lurade mig

Att vandra i skog, mark och stad är något av det bästa jag vet och för att planera mina träningspass brukar jag använda Google Maps, eftersom det är enkelt – bara att sätta ut ett par punkter på kartan för att få ett hyfsat hum om distans, vägens beskaffning och vilka sevärdheter som finns på vägen. När jag så befann mig i Japan på en välförtjänt två veckors semester var det därför självklart att gå en sväng. I Kaga, där varenda skogsdunge ser ut som något hämtat ur en Ghibli-film. Vad kunde rimligtvis gå fel?

Ett lagom pass för mig är någonstans 30-40 km med 10 kg i ryggsäcken. Ganska tröttande i sig men jag försöker att undvika allt för backig terräng samt sträckor där det inte händer så mycket. I Kaga är det rätt glest mellan byarna så jag ritade ut en rutt som skulle ta mig längs en medelstor bilväg runt ett bergsmassiv (klicka för större):

Notera särskilt orden “medelstor bilväg”. I kartläge ser den östligaste delen av rutten ut så här:

Jag tror inte att jag behöver övertyga någon om att det ser ut som om den stora vägen med nummer 153 svänger höger (här), går mer eller mindre rakt söderut tills den svänger höger igen och så är vi framme vid Kibi Shrine. Inga konstigheter. Av totalt drygt 30 km skulle den här sträckan ligga vid ungefär kilometer 8-13.

Jag såg framför mig en ganska enkel dagstur. Jag passade till och med på att göra en avstickare till Tsuruga Falls där det gick att klättra upp vid sidan av ett vattenfall och stå på en liten jordtunga ovanför fallet (översta bilden). Skyddsräcke saknades, men det fanns grenar att hålla sig i. Häftigt värre!

Det började ungefär som jag hade förväntat mig, som en liten landsväg med massor av små byar längs vägen:

Och väldigt gulliga skyltar som varnade för björnar:

Jag kan tala Japanska någorlunda men läsandet står det sämre till med så jag kunde inte riktigt bedöma hur allvarlig varningen var. Att bli mördad och uppäten av en söt björn kunde väl inte vara så illa, tänkte jag mig.

Vakna läsare minns säkert högersvängen jag skrev om nyss; ungefär där började jag ana oråd. Den “stora” vägen fortsatte framåt och ett par meter in efter högersvängen såg det ut så här:

Åtminstone i teorin är detta fortfarande en bilväg. Som promenadväg dessutom inte svårare eller synbart björntätare än den förra. Med öppningsmelodin till My Neighbor Totoro i tankarna fortsatte jag med raska steg att följa vägen. Så tog den slut:

En hel del huvudkliande och bläddrande i Google Maps följde. Skulle jag vända om och chansa på den andra vägen? Eller gick det faktiskt att gå vidare? Jag bestämde mig för att pröva. Det fanns visserligen ingen asfalt längre men ändå en tydlig stig…

Hmm, det gjorde det inte nej. Den skarpsynte kan se en röd snitsel på trädet i bilden ovan som var det enda sättet att avgöra vart “vägen” egentligen fortsatte. Enligt Google Maps var jag dock fortfarande på rätt väg…

Någonstans började jag undra om detta någonsin kunde ha varit en bilväg eller en väg för någon form av fordon över huvud taget. Det var nämligen en smula brant, eller som GPS-trackern i min telefon visade…

…ungefär 400 meters stigning på tre kilometer. En del partier var så branta att jag fick dra mig upp i armarna genom att hugga tag i utstickande trädgrenar; roligt värre. Här någonstans hade jag bestämt mig för att ta mig igenom skogen oavsett, och skulle jag stöta på en björn tänkte jag mig att han förmodligen också vore för trött av att streta igenom den satans terrängen för att orka med någon måltid.

Efter att ha tagit mig upp på krönet gick det ungefär lika brant utför tills skogen slutligen spottade ut mig på en väg som såg ut ungefär som där jag började. Jag tog ett foto i riktningen varifrån jag kom:

I anslutning till vägspärren satt det några fiskargubbar som tittade storögt på mig.

W: Hej på er. Är vägen avspärrad?
FG1: Goddag. Ah, det är den. Vägarbete.
W: Kan du förklara vad det står på skyltarna? Jag kan inte läsa dem.
FG1: Visst. Men var kom du ifrån?
W: Yamanakaonsen.
FG1: Till fots?
W: Eh, japp.
FG1 (till FG2): Hörru, han har traskat från Yamanakaonsen!
FG2: Dude, wtf.

Det är tydligen inte så många västerlänningar som tar sig så långt från turistorterna och ännu färre som är korkade nog att gå till fots. Men vad gör man inte för hälsans skull. Jag tackade för hjälpen och gick vidare ner för gatan till det lilla Kibi-templet (som förvånande nog var sig likt kartan):

De återstående 22 kilometrarna gick mer eller mindre enligt förväntan och jag kom så småningom tillbaka till mitt ryokan i Kaga för ett ytterst välförtjänt bad, en middag och ett par öl. Lärdomarna av historien blev:

  1. Lita inte för mycket på Google Maps
  2. Varningsskyltar gör bara att man oroar sig i onödan
  3. Det blir roligare om man inte ger upp.

Jag ser fram emot nästa promenad! Ska du inte hänga med?